Below the Stars

2010

2010-12-31T17:47:00.002+01:00

Musikåret 2010 har varit en lysande tid för softpop men i övrigt lämnat mycket att önska.

Jag hade egentligen stora planer för bloggen det här året men avsaknaden av inlägg är uppenbar nu när det bara är några timmar kvar till 2011. Det är som det är och lärdomen är förstås att inte lova mer än man kan hålla. De idéer som jag skrev om senast finns fortfarande kvar men den här gången är tidsplanen att inläggen kommer när inspirationen återkommer.

Album
1. Very Truly Yours - Things You Used to Say
2. Allo Darlin - Allo Darlin
3. Katie Goes to Tokyo - My Naked Heart
4. The Soft City - The Soft City
5. Sambassadeur - European
6. The Jezabels - Dark Storm EP
7. The Secret History - The World That Never Was
8. Stars - The Five Ghosts
9. Will Driving West - The Breakout
10. Standard Fare - The Noyelle Beat

också bra: Minipop - Automatic Love EP, Now Now Every Children - Neighbors EP, The New Pornographers - Together, Säkert! - Facit, Seapony - Seapony EP

Låtar
1. Katie Goes to Tokyo - Before You Fell in Love With Her
2. Sambassadeur - Stranded
3. The Pains of Being Pure at Heart - Say No to Love
4. Standard Fare - Love Doesn't Just Stop
5. Allo Darlin - Dreaming
6. Very Truly Yours - Your Funeral
7. Shrag - Rabbit Kids
8. Allo Darlin - My Heart Is a Drummer
9. Trembling Blue Stars - Cold Colours
10. Katie Goes to Tokyo - The Apartment, The Cat and The Dress
11. Minipop - Into the Night
12. Betty and the Werewolves - Paper Thin
13. The Jezabels - Sahara Mahala
14. Forest City Lovers - Minneapolis
15. Wild Nothing - Summer Holiday

2009

2009-12-31T17:04:00.003+01:00

Årslistan för 2009 är slutligen klar och det är tydligt för mig att lyssnandet varit koncentrerat till ett fåtal skivor. Lacrosse toppar albumlistan och sedan är det egentligen ett stort hål ned till The Jezabels. När jag lyssnar på Bandages for the Heart känns det nästan som tiden innan internet, då jag kunde lyssna på en skiva i månader.

2010 blir förmodligen en sorts comeback för below the stars. Jag har en del idéer som jag vill genomföra och om allt faller väl ut så blir det ett mycket intressant år här på bloggen.

Album
1. Lacrosse - Bandages for the Heart
2. The Jezabels - The Man Is Dead EP
3. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart (LP)
4. Strawberry Whiplash - Picture Perfect EP
5. Camera Obscura - My Mauldin Career
6. The Afternoon Naps - Parade
7. Joy Formidable - A Balloon Called Moaning
8. Grand Archieves - Keep in Mind Frankenstein
9. The Starlets - I Wake Up Dreaming
10. Burning Hearts - Arboa Sleeping

också bra: The Fauns - The Fauns, Headlights- Wildlife, State Broadcasters - The Ship and the Iceberg, JJ - JJ no 2, Immaculate Machine - High on Jackson Hill, God Help the Girl - God Help the Girl

Låtar
1. Lacrosse - Come Back Song #1
2. The Pains of Being Pure at Heart - Young Adult Friction
3. Camera Obscura - French Navy
4. The Jezabels - Disco Biscuit Love
5. The Pains of Being Pure at Heart - Stay Alive
6. Grand Archieves - Oslo Novelist
7. The Starlets - To the Winter Park
8. The Jezabels - Be a Star
9. Burning Hearts - I Lost My Colour Vision
10. Strawberry Whiplash - Celestial
11. Ohbijou - Wildfires
12. Sally Shapiro - Miracle
13. The Besties - Man vs Wild
14. Metric - Sick Muse
15. Anna Järvinen - Äppelöga

The Jezabels - Disco Biscuit Love

2009-12-11T00:06:00.001+01:00

Kylie Minogue och landsmannen Nick Cave förenades på dödligt allvar 1995 i duetten Where The Wild Roses Grow. Det kan mycket väl ha varit det vackraste ögonblicket i australiensk popmusik.

Tio år senare lyckades Melbournebandet Architecture in Helsinki charma konsertbesökare över hela västvärlden med skivorna Fingers Crossed och In Case We Die i bagaget.

Den stora ön på andra sidan jordklotet har sannolikt haft mer att erbjuda än två visserligen mycket fina minnen, men det australienska popmusiklandskapet har alltid varit en öken för mig. Jag saknar en relation till landets förmodligen mest hyllade band The Lucksmiths och det är talande att jag endast fastnat för låtarna Camera-Shy och T-shirt Weather bland material från elva album. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av australiensk musik och det är fullt logiskt att jag inte ansträngt mig mer för att undersöka dess scen. Om jag skulle försöka beskriva den skulle jag nog säga "begåvat, men tråkigt".

Det är därför så oerhört befriande att höra Sydneykvartetten The Jezabels vända upp och ned på min världsbild med discoaktig pianopop som i sin dansvänlighet slår sönder mina fördomar. The Jezabels gör musik att leva till. Disco Biscuit Love finns på bandets första skivsläpp The Man Is Dead EP som rakt igenom är alldeles lysande.

Lacrosse - Bandages for the Heart

2009-12-01T22:03:00.000+01:00

Lacrosse andra album Bandages for the Heart är verkligen en kontrasternas skiva. Inledande We Are Kids och You Are Blind är upptempohits från en värld där solen alltid skiner, kärlek per automatik är besvarad och eventuella problem utan vidare kan skjutas up till morgondagen. Under ytan finns dock en oro som ständigt avbryter festen genom att föra tankarna mot livets sårbarhet. Den på lyssnaren väntande övergången mellan livsångesten i My Stops berättelse om en övergiven ung människas övervägande av det definitiva avskedet och Come Back Song #1 nyförälskelsedimmiga livsglädje är en närmast provokativ och för skivan representativ påminnelse om hur tillvarons pendel balanserar mellan glädje och sorg.

Bandages of the Heart kan under en första lyssning misstas för barnmusik. Nina Wähä och Kristian Dahl förmedlar låttexterna genom att sjunga allt samtidigt under hela skivan. Nina nyanserar rösten efter känsloläge och sjunger på det sätt som varje låt kräver. Ninas tilltal är genomgående naivt oberoende av sinnesstämning och sången direkt barnslig när hennes röst ger skivan dess karaktär. Kristian låter fortfarande som på debutalbumet This New Year Will Be for You and Me och sjunger i princip likadant på varje låt.

Producenten Jari Haapalainen har beskrivit Bandages for the Heart som "musik framförd av barn, men skriven för vuxna som vacklar sig fram i tillvaron". Jag vet inte om det här konceptet var Haapalainens eller bandets idé men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att värmen från debutalbumet fortfarande finns kvar och att de lekfullt inflikade konstiga syntljuden är underbara. Bandages for the Heart kan mycket väl vara den första skivan som överlevt Haapalainens produktion och bara det är fantastiskt. Varje regel har sitt undantag.

Var och en av de elva låtarna sätter sig i minnet och de har alla sina små egenheter. Favoriterna heter Song in the Morning, My Stop och Come Back Song #1. Det går inte att komma ifrån att My Stop och Come Back Song #1 är de känslomässigt starkaste spåren. My Stop är en smärtsamt uppriktig samtidsskildring oändligt långt borta från barnmusik. My Stop återger hur en ung människa som genomgår en livskris blir idiotförklarad och ignorerad av terapeuten.

When I talked to the psychiatrist, she merely shrugged at me
said this thing you're experiencing, you're not suicidal
you're just a human being my friend
and everybody feels like you do anyway

Men även om allt kanske inte är så dramatiskt och livsförändrande i efterhand så är de problem och känslor som finns där fullt verkliga och otroligt pressande för den som mår dåligt.

But look at me, now look at me
with my hand and my feet on the reiling
with my heart all bleed out
I bet you didn't believe me when I said that this was different
when I said that this as different

Något är mycket fel när den som söker hjälp istället blir trampad på. My Stop fortsätter med en monolog i vilken karaktären iscensätter sitt eget självmord så att det ser ut som mord för att föräldrarna som ställs inför mardrömmen att överleva sitt eget barn ska få någon utomstående att rikta sin sorg och vrede mot. My Stop är mycket tänkvärd kritik mot dagens individualiserade utslagssamhälle som, medvetet eller inte, förlorat såväl skyddsnät som medmänsklighet. Några sekunder senare startar Come Back Song #1 som med sin smittande livslycka fungerar som en första hjälpen-låda för ömtåliga unga människor som gråter inombords.

Jag känner oerhört starkt för den här skivan. Om den kommit några år tidigare hade den kanske varit en av de riktigt stora skivorna i mitt liv. Jag har inte drabbats såhär på ett känslomässigt plan av en skiva sedan Hello Saferides och Katie Goes to Tokyos debutalbum 2005 och 2006. Att lyssna på Lacrosse är som att för en gångs skull bli förstådd av någon känslosam person med ett varmt hjärta och liknande värderingar.

Lacrosse ger dock inga svar eller universallösningar. Bandages for the Heart är inget facit, endast en tröst för stunden. Lacrosse ställer bara frågorna, som i avslutande What's Wrong With Love. Det är upp till oss själva att forma vår egen framtid.

The Pains of Being Pure at Heart - Young Adult Friction

2009-05-29T18:39:00.000+02:00

The Aislers Set suveräna skiva The Last Match släpptes på Slumberland Records våren 2000. The Pains of Being Pure at Heart tar nio år senare fram karbonpappret, ger ut sitt debutalbum på samma skivbolag och får det genombrott som The Aislers Set aldrig fick.

The Pains of Being Pure at Heart och deras självbetitlade EP slog sig in på min årslista när 2007 summerades. De fem låtarna var väldigt lika varandra i soundet och när jag hörde det inledande spåret This Love Is Fucking Right en utekväll på blekingska våren därpå konstaterade jag lite skämtsamt att The Pains of Being Pure at Heart spelat in samma låt fem gånger om men att det inte gjorde så mycket eftersom det var en bra låt.

När jag nu läser vad andra skriver om The Pains of Being Pure at Hearts debutalbum ser jag många nostalgiska beskrivningar med minnen av band som The Pastels, Popsicle, My Bloody Valentine och Lush. Själv tänker jag förutom nämnda The Aislers Set även på Ride.

The Pains of Being Pure at Hearts kan verkligen sin indiepophistoria men det slår mig hårt efter ett tiotal genomlyssningar av skivan att de saknar ett eget sound. Det hindrar den inte från att vara en av 2009 års bästa skivor såhär långt tack vare fantastiska låtar som Young Adult Friction och Stay Alive, men The Pains of Being Pure at Heart är alldeles för talangfulla för att kasta bort sin begåvning på ambitiösa coverskivor.

De personer som introduceras till indiepopmusiken genom The Pains of Being Pure at Heart kommer kanske att komma ihåg den här skivan som en av de stora skivorna i deras liv. För oss andra förblir den bara en bra skiva och det ligger något sorgligt i hyllningskörens ignorans av de uppenbara influenserna och insikten att kopior alldeles för ofta blir större än originalen.

The Popguns - Waiting for the Winter

2009-05-25T10:18:00.002+02:00

Six weeks gone and not a word
this means the end

Wendy Morgans förtvivlade, olyckliga röst följdes av janglegitarrer genom en fantastisk upptempomelodi och jag fascinerades ännu en gång av att de mest bittra insikterna inte sällan berättas med de mest upplyftande och svängiga popmelodierna.

The Popguns träffade mig rakt i hjärtat redan på första försöket. Waiting for the Winter var deras stora superhit och den perfekta introduktionen till bandet.

De övriga åtta låtarna på debutalbumet Eugenie följde samma spår och jag trodde länge att Popguns alla låtar på något sätt handlade om krossade drömmar. Vackra, sorgliga och helt otroliga Down on Your Knees förstärkte den bilden. Eugenie var känslomässiga tvära kast i form av cyniska, depressiva texter om mycket mer än misslyckade förhållanden.

Långt senare skulle jag upptäcka att The Popguns gjort en ännu bättre låt som heter Still A World Away. En låt som inspirerar, som ger hopp och som får mig att drömma. Men det tar vi en annan gång och till dess nöjer jag mig med att konstatera att The Popguns var nittiotalets bästa band tillsammans med Red Sleeping Beauty och Belle and Sebastian.

Ett år av förändring

2009-03-27T10:37:00.001+01:00

Våren står för dörren, fåglarna sjunger utanför mitt fönster och det är egentligen alldeles för sent att skriva en årskrönika men jag vill så gärna dela med mig av mina tankar om förra året.

2008 gav mig mycket tid för eftertanke och jag har lärt känna mig själv bättre. En intensiv men belönande höst innebar den slutliga övergången mellan min ungdomstid och ett mer vuxet förhållande till livet. Jag tror att mitt liv blev mer stabilt under året men ironiskt nog var jag samtidigt nära att ge upp flera saker som har varit ljuset i tillvaron de senaste åren. Jag förlorade nästan mitt livsintresse för fotboll, slutade gå på konserter och övergav min blogg under hösten. Sommarens fotbolls-EM blåste åter liv i mitt sviktande fotbollsintresse och mycket riktigt har jag åter följt Arsenals säsong från den första matchens avspark. Värre var det med musiken. Under hösten gick jag bara på en enda spelning (Nordpolen) och då var det mer för att jag kunde än att jag sett fram emot det. Det fanns många goda möjligheter att se bra band men allt som var i Malmö valdes bort av olika orsaker och jag kan inte säga att jag ångrar att jag missade någon av spelningarna. Nuförtiden finns det bara minuter av lycka på spelningar förutom vid speciella tillfällen som blir allt glesare. En spelning med endast en riktigt bra låt kan inte jämföras med känslan när jag lyssnar på en favoritskiva och i slutet av varje låt börjar tänka på nästa låt.

Från musikåret 2008 bär jag med mig två album till min abstrakta samling för skivor som betyder något speciellt för mig. Under bandnamnet The Indelicates levererar duon Julia Clark Lowes och Simon Clayton en debutskiva som alltmer framstår som det här decenniets stora generationsskiva. Julias piano och Simons gitarr bygger upp berättelser så självklara att det inte är konstigt att ett spår börjar som en ballad för att övergå i en protestsång med upptempo. Julia och Simon är arga. American Demo avhandlar identitetssökande, idolisering, den falska samhörigheten i subkulturer, dubbelmoral, lögner och svikna ideal innan allt ställs på sin spets i avslutande We Hate the Kids som attackerar den ignorans som genomsyrar generation efter generation. American Demo och dess intelligent formulerade samhällskritik är popmusik med en vilja att förändra. Det är svårt att föreställa sig att Julia en gång i tiden bildade The Pipettes och hon gjorde helt klart rätt som satsade på The Indelicates istället.
Förra årets mest älskade skiva heter Crystal Heights och kommer från Andreas Hagmans Celestial som med gästsångerskorna Ulrika Nymark och Malin Dahberg samlat väl valda delar av världens softpopelit. Celestials andra fullängdare inleds närmast episkt med janglegitarrer och en fantastisk sångartist av Ulrika. De följande tre låtarna är en fin transportsträcka men det är först när Malin tar över mikrofonen i skivans titelspår som Crystal Heights lyfter igen. Den avslutande låtkvartetten How Does It Feel, Lonely Boulevard, Try to Understand och Hope You Know hör tillsammans med skivorna This Night and the Next (Laurel Muisc), Songs About You (Language of Flowers) och Your Simple Beauty (The Arrogants) till den vackraste popmusiken som någonsin spelats in. Särskilt Try to Understand och Lonely Boulevard.

Gränserna mellan åren suddas ut. Under förra året upptäckte jag Minipop och Monsters Are Waiting, två Kalifornienbaserade band som båda släppte debutalbum 2007. Skivorna har hunnit spelas många varv och 2008 har nu blivit 2009. Jag står ännu en gång på Mejeriet för att se Hello Saferide. Annika Norlin har till min stora glädje Andrea Kellerman vid sin sida. Annika är en fantastisk historieberättare men jag lyssnar inte så uppmärksamt den här gången. Det var tre år sedan jag senast såg Hello Saferide och jag uppskattar inte konserter lika mycket nu som förr. Jag har haft privilegiet att tidigare fått se nästan alla mina favoritband live och nya upplevelser jämförs ofrånkomligt med spelningar jag redan varit på. Den bestående känslan som följer mitt minskade konsertintresse är dock inte besvikelse. Jag känner tvärtom en oerhörd tacksamhet över att ha fått uppleva flera av världen bästa band både live och på skiva. Skivorna står i min samling och de finaste konserterna bär jag med mig i mitt minne för alltid.

Dagarna blir till år och jag tänker tillbaka på allt fint. När jag går hem skiftar löven på träden i rött och gult, Homesick spelas i mp3-spelaren samtidigt som solen går ned i horisonten och jag blir alldeles tårögd. Två mycket goda vänner till mig har fått en dotter och jag får under en helg vara med och se när hon lär sig att gå på egen hand. Aprilsolen lyser och jag går i kortärmat och blir förstås förkyld. Igen. Den första sommardagen och den svala vinden i håret. Jag tittar på henne. Jag är glad och hon ler tillbaka med ögonen.

Ofta slår det mig att livet är så vackert. En känsla som jag hoppas varar för evigt.

2008

2008-12-21T00:54:00.001+01:00

Ännu en gång väntar jag på ett tåg som ska ta mig från Lund och just idag känns det som rätt tillfälle att posta årslistan för 2008. Det har varit ett svagt musikår och jag är tveksam till om någon skiva från årets årslista skulle ta sig in på en reviderad version av förra årets årslista.

Album
1. Celestial - Crystal Heights
2. The Rosie Taylor Project - This City Draws Maps
3. Sons and Daughters - This Gift
4. The Narrative - Just Say Yes EP
5. The Indelicates - American Demo
6. Tilly and the Wall - O
7. The Charade - Keeping Up Appearances
8. Stars - Sad Robots EP
9. Monsters Are Waiting - Ones and Zeros EP
10. The School - Let It Slip EP
11. Like Honey - Leaves
12. The Secret History - Desolation Town EP
13. Cloetta Paris - Secret Eyes
14. Mates of State - Re-arrange Us
15. Forest City Lovers - Haunting Moon Sinking

också bra: Sad Day for Puppets - Just Like a Ghost EP, The Boy Bathing - A Fire to Make Preparations, Headlights - Some Racing Some Stopping, The Kid - Transient Blood

Låtar
1. Monsters Are Waiting - Ones and Zeros
2. Celestial - Try to Understand
3. Hello Saferide - Anna
3. Celestial - Lonely Boulevard
4. The School - I Want You Back
5. The Indelicates - We Hate the Kids
6. Speedmarket Avenue - Way Better Now
8. The Kid - Mayhem Troopers
9. The Long Blondes- The Couples
10. Secret Shine - Vocie of the Sea

Värmlandsbro tur och retur

2008-08-02T22:16:00.010+02:00

Framför oss stod en legend. Jag gick fram och presenterade mig medan killarna bredvid funderade på vad de ville säga.

- Are you Harvey?
- Yes, I am Harvey.
- Ok. Hi! The boys here would like to talk to you but they are too shy so they sent me instead.

Jag småpratade lite med Harvey Williams och berömde honom för You Should All Be Murdered och I'm in Love With a Girl Who Doesn't Know I Exist. Sedan tog jag ett steg åt sidan för att låta resten av sällskapet, de verkliga fansen, få en pratstund med deras hjälte. Just då gick Harvey Williams iväg och ett ögonblick senare såg vi honom på scen sittandes vid en synt. Precis som i den här anekdoten var musiken ständigt närvarande, men mina dagar i Värmlandsbro kom att handla desto mer om möten med människor.

Rip It Up var som vackrast den soliga torsdagskvällen innan festivalen startade på riktigt. Klockan hade just passerat fem och jag låg i gräset utanför tågstationen i Säffle i väntan på mina kompisar. Vi var snart samlade och tackade nej till en svarttaxi som var dyrare än ordinarie pris innan vi fixade en riktig taxi som körde oss ut till festivalområdet i Värmlandsbro. Efter att ha installerat oss på campingen mittemot scenen stod vi senare vid den i närheten belägna fågelsjön och begrundade solnedgången.

Jag hade fått berättat för mig att den här festivalen var förföljd av regn. Som på beställning öppnade sig himlen lagom till fredagens första akt The Dreamers. Sedan följde ytterligare två svenska band men festivalen började på riktigt först när Harvey Williams stod på scen kl 21.
Med insikten att det inte skulle låta lika bra live nu som på skivan London Weekend var mina förväntningar på spelningen låga men stora delar av publiken upplevde deras egen romantiserade illussion av legendariska Another Sunny Day. Det var en medioker spelning som inte gjorde de gamla låtarna rättvisa.
Efter Harvey Williams Days. Jag skulle nog haft hela publiken emot mig på den här punkten men jag tycker fortfarande att Days alla låtar låter likadant och dessvärre är det inte till deras fördel. Days är inte och kan aldrig bli mitt band men det hade åtminstone varit festligt om dom bytt namn till Days of Thunder istället. Göteborgskvartettens spelning påminde om ett svagt spår som föregår albumets stora hit och jag stod kvar i publiken enbart för att få en plats längst fram på nästa bands spelning.

Fanns det något som var bra? Det kan nog låta som att jag tyckte allt var skit men förutom regnet fanns det egentligen inte mycket att klaga på. Festivalen innebar kära återseenden med vänner och gamla bekanta och det var trevligt att även träffa nytt folk. Musikmässigt skulle svaret på frågan komma redan ett soundcheck senare men det visste jag sedan innan. Bristolbandet Secret Shine lyser likt en fyr upp det mörka hav som svämmar över av återförenade före detta Sarah Recordsband som förstått att det finns en publik i Sverige för avdankade gamla brittiska popband som hade sin bästa tid för femton till tjugo år sedan. Sämst är för övrigt St Cristopher som bara spelat in skit förutom låten All of a Tremble. Secret Shine är annorlunda och det hörs mycket väl att de fortfarande har en vilja att utveckla sitt sound. Secret Shine körde ett intensivt set med Adored och Voice of the Sea som de starkaste spåren innan avslutande fantastiska Loveblind som också var överlägset bäst på Rip It Up. När Ruling Class en timme senare spelat klart gick jag till mitt tält som stod på en camping insvept i dimma.

Det stod klart på lördagseftermiddagen att Rip It Up visade sin bästa sida på kvällarna. Dagtid var vattnet i fågelsjön färgat i en vidrig nyans av grönt blandat med grått. Grå var också den asfalt vi satt på när Darren Hanlon öppnade lördagens spelningar. Det hade varit jättefint om man kunnat sitta på gräs, nu fick det mig istället på att fundera på vad det var för konstigt område vi faktiskt hade samlats på. I slutet av asfalten fanns dock Jörgen och Renées skivaffär fractiondiscs tillfälligt stationerad under taket till ett partytält och det kändes plötsligt väldigt hemtrevligt. Fortfarande lyrisk sedan fredagskvällen var lördagens spelningar en ren bonus. Pocketbooks och Twig var mest sevärt men jag tyckte lite synd om The Clientele som fick sin spelning förstörd av regn och när paraplykanterna stack åt alla håll längtade jag bort till en inomhusklubb. Trots amatörmässiga soundcheck, som helt förstörde känslan i Tidy Ups spelning, var jag väldigt nöjd med lördagen när jag kröp ned i min sovsäck för att få lite sömn innan hemresan dagen efter.

Ser man till helheten var Rip It Up 2008 en väl genomförd och mysig festival med trevligt folk och god mat. Det bästa var kanske att arrangörerna hade den goda smaken att inte låta den vara längre, för efter tre dygn av vildmarksliv var det oerhört skönt att komma hem och få sova i min riktiga säng efter att ha fått besöka något så efterlängtat som ett riktigt badrum.

Halvårssummering 2008

2008-07-15T14:49:00.003+02:00

Album
I väntan på tåget som ska ta mig norrut passar jag på att skriva klart min halvårssummering. Sons and Daughters toppar min albumlista. Den inledande låten Gilt Complex definierar hela skivan på samma sätt som Lust in the Movies satte ribban för resten av The Long Blondes debutskiva Someone to Drive You Home.
Tilly and the Walls inledande sex minuter på nya skivan O sammanfattar bandet. Jag kanske bara har lyssnat för lite, men jag upplever att det finns en jämnhet på O som jag inte hört lika väl på bandets tidigare skivor. Sa jag att Pot Kettle Black är underbar? På tal om pålitlighet levererar Mates of State som vanligt. Deras femte album Re-Arrange Us är inte lika bra som suveräna Bring It Back, men ändå givet på den här listan.

1. Sons and Daughters - This Gift
2. Tilly and the Wall - O
3. The School - Let It Slip EP
4. Mates of State - Re-Arrange Us
5. The Rosie Taylor Project - This City Draws Maps

också bra: Cloetta Paris - Secret Eyes, Sad Day for Puppets - Just Like a Ghost, M83 - Saturdays = Youth, Headlights - Some Racing Some Stopping, Ally Kerr - Off the Radar.

Övrigt
Årets bästa nyhet är att Kathleen Bracken spelar med Those Transatlantics igen. Förutom det finns det mycket annat musikrelaterat saker som gjort mig glad. En del gammalt och en del nytt. Det här kommer jag på just nu:

Aberdeen (band)
Minipop (band)
El Perro del Mar (spelning på Mejeriet)
Bruce Springsteen (spelning på Nya Ullevi 5 juli)
Katie Goes to Tokyo - Big City (låt)
Sad Day for Puppets - Hush (låt)

Open Your Heart

2008-07-13T15:03:00.001+02:00

Raymond & Maria döpte sitt andra album till Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Tolkningen är en annan, men det är med de orden jag konstaterar att det fortfarande finns mycket kvar att skriva om 2007 innan jag summerar det första halvåret 2008.

Arcade Fire kräver ingen presentation. Anledningen till att jag skriver om dom först nu är att jag inte hörde låten The Well and the Lighthouse (youtube) förrän i våras. Det var inte så att Arcade Fire var okända för mig, men jag fastnade aldrig för deras sound från debutskivan Funeral och brydde mig inte om det andra albumet Neon Bible. Döm av min förvåning när jag hörde The Well and the Lighthouse av en slump. Otroligt bra. Kom ihåg var ni läste det sist.
Hela den här genren som kallas indierock är rätt okänd för mig. Los Angeles-baserade Earlimart sägs tillhöra samma genre men jag är bekant med deras sound sedan tidigare. Troligen beror det på att Aaron Espinoza och Ariana Murray är från Kalifornien. På skivan Mentor Tormentor från förra året står Answers and Question ut som det överlägset bästa spåret. Man kan lyssna på hela skivan i god kvalitet här.
I Los Angeles hittar vi också hippiekvartetten Lavender Diamond som spelar folk/pop med piano. Debutskivan Imagine Our Love är en vacker men sömning historia som lyfts av fina Open Your Heart (myspace).

Svenska Blind Terry bygger också sin musik kring piano. De sjunger om att bränna ned skolan men det är med all rätt hiten When Prefab Sprout Wrecked My Mind (mp3) som fått mest uppmärksamhet. Blind Terry hade passat bra på Rip It Up, nu blev det inte så och dom spelar på årets upplaga av Emmabodafestivalen istället.
Tweepoppiga Taste of Honey låter lovande med söta Sylvia Said (myspace). Samma sak kan sägas om Susanna Brandins akustiska musikprojekt Winter Took His Life. Lyssna på When You Said You Headed Home! Med den ännu längre albumtiteln You Know What It's Like to Be Alone and Shut Down har vi en kvinnlig motsvarighet till Sufjan Stevens.

I vårt grannland Norge finner vi Dylan Mondegreen (myspace) som låter väldigt mycket som sina landsmän Love Dance. För den som är intresserad ligger hela debutalbumet While I Walk You Home uppe för fri lyssning på lastfm. I sommarens t-shirtväder charmar även brittiska Little Name oss med For the Attention of (myspace) och framför allt Tracy and I.

Sist ut är Minnesotabandet Gospel Gossip som är stadens främsta export sedan hockeylaget flyttade till Dallas. Fullängdaren Sing Into My Mouth, ytterligare ett debutalbum, vandrar i gränslandet mellan shoegaze och pop med många olika ljudbilder. Tre små spår runt en minut vardera påminner om What the Snowman Learned About Love, Stars inledning på skivan Heart. Bäst på Sing Into My Mouth är dock poplåten Shadows Are Bent. Lyssna på bandets hemsida och lastfm.

The School - Let It Slip EP

2008-07-02T22:02:00.003+02:00

Placerade som tia respektive elva på årslistan från mitt 2007 var Let It Slip och You'll Never Notice Me båda fantastiska upptempolåtar från tidigare helt okända band. The School och The Garlands har båda släppt EP-skivor i år men det är nog det enda som ännu är gemensamt i bandens karriärer.

The Garlands självbetitlade EP blev ytterligare ett svenskt bidrag till Cloudberry Records katalog. Skivan har fyra spår som alla är fina men det hade varit mer intressant om Roger Gunnarsson och Christin Wolderth istället skrev en ny hit.

Liz Hunts The School är nyblivna grannar med Camera Obscura och Lucky Soul på Elefant Records (Lucky Soul ger dessutom ut sina skivor på det egna skivbolaget Ruffa Lane Records), vilket är lite lustigt eftersom det också var banden jag kom att tänka på direkt första gången jag hörde låten Let It Slip i slutet av förra året.
EP-skivan Let It Slip släpptes den 16 juni och lever upp till alla förväntningar. Skivan balanserar visserligen på den tunna linjen mellan kristallklart ljud och överproduktion och hamnar ett par gånger på fel sida men det går bra ändå när Liz sjunger som hon gör. Titelspåret har arrangerats om med vacker körsång och strålar fortfarande men det är den tredje låten I Want you Back som bländar mig. Med texten Once upon a time inleds den verkligen som en saga och varje gång musiken tystnar vet jag att det här är årets såhär långt bästa låt. Skivan avslutas sedan på bästa sätt med I don't believe in love, en vacker sång om olycklig kärlek med ett berättarperspektiv som skiftar mellan två olika röster.

Pretending to See the Future

2008-06-30T18:11:00.000+02:00

I november 2006 nåddes jag av nyheten att legendariska Shelflife Records, skivbolaget som på mindre än ett år blivit min absoluta favorit, skulle börja släppa skivor igen. Dess grundare Ed Mazzucco var redo för den andra, svåra katalogen.

Det var med glädje som jag såg fram emot Shelflifes comeback men nu när jag har lyssnat igenom de fem första släppen i den nya LIFE1000-serien är besvikelsen stor. Insikten når mig snart att den gamla LIFE-katalogen byggdes av band som var unika once in a life-pärlor som samlades under samma tak. Jag får finna mig i att acceptera att de gamla banden var mycket bättre och ändå ge de nya banden en chans. Den största potentialen ser jag i The Ruling Class. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför bandets utveckling stått still sedan demon till Umbrella Folds lades upp på deras myspace förra året.

Ledorden till den nya katalogen verkar vara "begåvat men tråkigt" och det går inte att leva på gamla meriter för evigt. Inte ens om man en gång i tiden var bäst i världen.

You Say Party! We Say Die! - Monster

2008-06-14T15:21:00.001+02:00

Vad lyssnar du på för musik?

En vanlig fråga som betyder olika saker för olika personer. Efter att tidigare ha försökt förklara hur mina favoritpopband låter ska jag bara ge ett svar framöver: "jag lyssnar på musik som antingen säger mig något eller som går att dansa till en fredagskväll."

You Say Party! We Say Die! är snyggt arrangerad punkig pop som för tankarna till hösten 2005 och Tralalas debutalbum. Inte riktigt lika bra, men ändå älskvärt. Min favoritlåt är nog Monster i hård konkurrens med Like I Give a Care.

Global Fussball

2008-06-05T14:32:00.005+02:00

På lördag börjar 2008 års upplaga av fotbolls-EM och jag vill säga några ord om min relation till den vackra sport som kom att bli mitt första livsintresse.

Jag var nog sju eller åtta år när jag började spela fotboll. Min berättelse tar sin början flera år senare. Som så många andra sportintresserade av min generation växte jag upp med Tipsextra. Om jag inte hade match själv var lördagseftermiddagarna ofta vikta åt engelsk toppfotboll på teve. Det var något oerhört fascinerande med sporten som verkligen tilltalade mig, men jag hade inte valt ett favoritlag än. Många skulle säkert tycka att det är osunt att utveckla känslomässiga band till en engelsk fotbollsklubb som man inte har någon regional anknytning till men de som säger så förstår inte att beundran även i dess mest idealiserade form kan vara gränslös. Fotbollsklubben Arsenal FC från London var min första stora kärlek.

Våren 1993, kvartsfinal i FA-cupen mellan Ipswich och Arsenal. Arsenal får hörna och lagkaptenen Tony Adams ignorerar det faktum att han tidigare i matchen skallat ihop med en motståndare oavsiktligt och därför sytts med stygn i pannan. Med bandage runt huvudet hoppar Tony Adams högst på hörnan och nickar in ett oerhört viktigt mål för Arsenal. Tony Adams blev i det ögonblicket en personlig hjälte och på vägen till FA-cupseger ett par månader senare gjorde Tony Adams ytterligare ett matchavgörande mål. Efter att jag själv slutade spela fotboll i samband med att jag började gymnasiet blev mitt intresse för Arsenal intensivare och sedan säsongen 97-98 har jag som en stolt supporter följt laget i medgång och motgång.

Mitt intresse för fotboll borde ha varit evigt men våren 2008 fick mig att tvivla länge på den saken. Många tycker att det är barnsligt att skylla på domaren och menar att saker och ting jämnar ut sig i slutändan över en säsong. Med distans till årets säsong konstaterar jag att det där är naivistiskt skitsnack. När de blivande ligasegrarna Manchester United handlade nya spelare för över en miljard förra sommaren visade Arsenal under samma period ett positivt bokslut efter att köp och försäljningar av spelare inför säsongen räknats samman. Jag må vara partisk, men det här är något unikt för Arsenal som först och främst beror på att vår manager Arsene Wenger har en vision och integritet. Medan andra toppklubbar dammsuger mindre klubbar på färdiga superstjärnor och köper dom för belopp över 200 miljoner värvar Arsenal unga spelare billigt, inte sällan för priser under 20 miljoner, ger dom förtroende och speltid. I den här miljön utvecklas flera av våra spelare till världsstjärnor. Efter en lysande första halva av säsongen hade Arsenal ryckt till sig en ledning i ligan med ett försprång på fem poäng. Det kunde ha blivit, och skulle ha blivit, åtta poäng efter ligamatchen mot Birmingham i februari. Vår anfallare Eduardo (som under säsongen stod för mål som detta) hade fått ett ben i vristen avsparkat efter en vansinnestackling från en motståndare och våra spelare såg skärrade ut på ett sätt som jag sällan varit med om. Vår unga mittfältsdirigent Cesc Fabregas, som för övrigt varit ordinarie i Arsenals startuppställning sedan 17 års ålder, såg ut som han sett ett spöke och alla våra spelare var uppenbart rädda för att gå in i närkamper efter det. En mycket mänsklig reaktion men på något sätt lyckades vi ta oss samman och vända ett 0-1 underläge till ledning med 2-1. Det tragiska inträffar i den 93e matchminuten då domaren får hjärnsläpp och blåser straff till Birmingham efter en klockren brytning från Arsenals vänsterback Gael Clichy. Det ska tilläggas att supportrar från rivaliserande klubbar ansåg att det här var en domarskandal och alldeles horribelt. Domare har visserligen gjort misstag förut, men när det upprepades två ligamatcher senare var måttet rågat. Arsenals anfallare Emmanuelle Adebayor fick ett korrekt mål bortdömd för offside efter att en försvarsspelare i motståndarlaget Middlesbrough av misstag frispelat honom med ett för försvararen olyckligt pass (offsideregeln innebär förenklat att frispark ges till det försvarande laget när en anfallande spelare står på fel sida om sista spelaren i det försvarande laget just i det ögnblick som en lagkamrat i det anfallande laget slår en passning. En spelare i det anfallande laget kan aldrig bli avblåst för offside om passningen kommer från någon i det försvarande laget, dvs motståndarlaget). Ytterligare två ligamatcher senare mötte vi topplaget Chelsea och tog ledningen med 1-0. Sedan stod två Chelseaspelare offside med över en meter (vilket i sammanhanget är väldigt mycket) när en passning slogs men målet godkändes ändå. Domarnas misstag i de här avgörande matcherna kostade oss sju poäng i kampen om ligan. Till slut hamnade vi fyra poäng efter de blivande ligasegrarna Manchester United. Surt sa räven.

Efter att även ha blivit bortdömda i Champions League mot Liverpool efter två straffsituationer där den första resulterade i utebliven solklar Arsenalstraff och den andra ledde till en ytterst tveksam straff till motståndarna försvann drömmen om att vinna årets upplaga av Champions League. Prestationer som 19-åriga Theo Walcotts världsnummer mot Liverpool var ingenting värda efter att en hel värld sett Arsenal bli bortdömda av domarteamet. Igen. När det handlar om fotboll vet jag med mig att jag är en dålig förlorare men jag har aldrig upplevt något som liknar den här våren och då har jag ändå varit med i tio år. När konkurrenterna Manchester United i sista ligamatchen sedan klarar sig från en given straff till motståndarna efter att deras mittback Ferdinand täckt ut ett skott med armen och för det borde ha fått rött kort funderade jag allvarligt på hur riggad årets upplaga av Premier League var. Domarskandaler inträffar varje år i Italien och där har flera klubbar fällts för mutor till domarna. Vad säger att det inte skulle kunna hända i England? Om någon undrar så var det sista en retorisk fråga.

Att vara supporter är en livsstil. Under de viktigaste matcherna kan man kastas mellan obeskrivlig lycka och sorg på mindre än en minut. Vi har kameratekniken för att kunna rätta till domarnas misstag som sker när spelet går för fort för det mänskliga ögat, men vi använder inte tekniken av någon dum anledning. Det känns oerhört bittert att Arsenal inte fick vinna någonting den här säsongen då vi faktiskt förtjänade det, men man måste gå vidare. Och det gör jag här och nu. Världen har aldrig varit rättvis så varför skulle fotbollen vara det?

Det tog mig flera veckor att komma fram till det, men likaväl vet jag att jag kommer följa mitt kära Arsenal från första sekunden av nästa säsong. Fotboll är en underbar sport och en annan fantastisk turnering börjar redan på lördag. Låt oss leva för det vackra i världen (men om ni hör någon skrika domrjävel så kan det mycket väl vara jag).

Chick Habit - Rip It Up

2008-05-20T23:50:00.000+02:00

Jag kan ligga i timmar och lyssna på den här låten på repeat. Slutet flyter in i introt och jag verkligen älskar den övergången.

Rip It Up är också namnet på en festival i juli som kör för andra året i rad. Den här gången tilltalar bandsläppen mig och jag överväger helt klart att fixa en biljett. Vem kan säga nej till en helg som går i popmusikens tecken i sällskap med goda vänner samtidigt som vi i år slipper den svaga alliansen?

Men spela inte Rip It Up av Orange Juice! Spela inte Orange Juice överhudtaget. De är skräp. Och om någon undrar är April March-låten med samma namn som bandet i dagens inlägg bara hemsk.

Lost in Translation

2008-05-11T23:33:00.006+02:00

Det här är så sjukt att jag inte vet vad jag ska säga. Den japanska utgåvan av Lucky Souls debutalbum The Great Unwanted kan köpas på cduniverse.

Monsters Are Waiting - Ones and Zeros

2008-04-23T18:07:00.001+02:00

Bara några veckor innan Brittle Stars återförenas för vad som troligen blir deras sista spelning är jag redo att utse deras efterträdare. Monsters Are Waiting har ett annat sound, men i avskalade och fina Ones and Zeros låter de som ett syskonband till Brittle Stars.

Besök deras myspace och lyssna på en cover av I Wanna Be Adored och mindre omedelbara men lika härliga Ha Ha.

Popaganda i sann Lugeranda

2008-04-23T00:21:00.005+02:00

Ibland räcker det med en pressrelease för att öppna en cirkus. Föreningen Popaganda valde att sälja sig och bjöd in Sveriges vidrigaste bokningsbolag Luger. Utan att behöva byta om fann de senare sig snart tillrätta i roller som clown och apa.

Gratisfestivalen Popaganda hölls på universitetsområdet i Stockholm i slutet av maj 2001-2006. Stockholms universitets studentkår (SUS) betalade för en stor del av festivalen och föreningen Popaganda ansvarade för arrangemanget. Den sista Popagandafestivalen hölls i maj 2006 och bjöd publiken på band som Mew, Frida Hyvönen, Final Fantasy och Hello Saferide. Om det inte vore för att jag mycket hellre ville se mitt älskade favoritband Language of Flowers på en riktig inomhuscen med fantastiskt ljud hade jag nog åkt till Popaganda den våren.
I oktober samma år strandade förhandlingarna mellan SUS och Popaganda. De två projektledarna lämnade sina uppdrag. Officiellt uppgav de att deras lönefråga inte var löst. Föreningen Popaganda var tydligare och hänvisade till slitningar med SUS. SUS svarade med att byta lås och spärra passerkorten till Popagandas arbetsrum på kåren och så var bråket igång. Så mycket var fem års samarbete värt.

SUS lade Popaganda bakom sig, slängde ut popmusiken och arrangerade Re:publik, en "bredare" festival, våren därpå. Re:publiks line-up kan inte ha imponerat på någon musikintresserad men med minskade bandkostnader följde en mer balanserad budget och mindre risker. På sätt och vis kan jag förstå hur SUS tänkte. Nog måste man våga förlora för att vinna men det känns ändå vansinnigt omotiverat att försvara ett potentiellt minus på hundratusentals kronor i budgeten, vilket var fallet vid dåligt väder. Popaganda gick också vidare och startade en gratisklubb på Södra Teatern istället.

I en intervju för ett par månader sedan uttalade sig SUS ordförande angående Popaganda:
- Jag tycker det är roligt att Popaganda fortsätter även utan vår medverkan. Det är ont om gratisfestivaler och det känns bra att ha varit med och byggt upp en gratisfestival som Popaganda. Jag tror inte de kommer börja slå mynt på varumärket. Det är bara positivt om någon annan är beredd att säkra utbudet för studenterna, säger Stockholms universitets studentkårs ordförande Edith Ringmar.
Någonstans läste jag också att Popagandas projektledare önskat SUS lycka till med Re:publik.
Just när relationerna lagats, åtminstone utåt sett, släpptes bomben:
Föreningen Popaganda & Luger har inlett ett samarbete som gör att Popaganda återuppstår, följer upp och utvecklar sin existens i festivalsverige. En ny spelplats står som värd för ett sensommarrus av stora mått, nämligen Eriksdalsbadet på Söder i Stockholm.
Den 29-30 augusti är det dags för uppföljaren som knäcker originalet.

Plötsligt framgår det att SUS och Popaganda var lika goda kålsupare. Vad hände med idealen? Värst är dock Luger. Den här nya festivalen har namnet till trots inte mycket gemensamt med gamla Popaganda. Min första tanke var att Luger just kompletterat Way Out West med ett nylanserarat Way Out East 2. Av den festival som tidigare kallades Popaganda finns inte mycket kvar. 18-årsgränsen är ersatt med en 13-årsgräns, den ideella föreningen har dumpats för ett strikt affärsmässigt förhållande och datumet flyttats till slutet av sommaren. Vid en närmare granskning visar det sig att Popaganda 2008 kommer att hållas den helg som gratisfestialen Pop Dakar arrangerats de två senaste åren.
På något sätt har Luger ändå lyckats med ett konstsycke. Först bröt de mot en oskriven regel genom att lägga Where The Action Is samtidigt som en annan festival, sedan satte de tänderna i Popaganda. Endast ett är klart, det här kommer bli svårslaget.

För övrigt var El Perro del Mars spelning för snart två veckor sedan underbar. Något oväntat var I Can't Talk About It bäst i setet. Men jag blev lite besviken över att inträdet på 185 kronor inte reducerats. Arrangemanget hade lanserats som ett paket med Lycke Li och El Perro del Mar och endast en av dom stod på scen (rätt person dock). När jag kom hem påmindes jag om att Mejeriet bokat genom Luger. Ridå.

Sunny in Lund

2008-04-11T08:49:00.002+02:00

Mejeriet skriver på sin hemsida att Lycke Li är tillfälligt sjuk och inte får sjunga på en vecka. Det passar mig perfekt eftersom nämnda Li inte har lyckan att föräras ett besök från undertecknad fler gånger.

Det ska däremot bli kul att se El Perro del Mar som alltså blir kvällens huvudakt. Senast jag såg henne i Lund överglänste hon The Concretes frontat av Victoria Bergsman hög på valium. Ikväll kommer hon, mycket rättvist, att vara centrum för uppmärksamheten. Jag hoppas att hon ser fram emot det lika mycket som jag gör.

När detta skrivs är himlen blå utanför mitt fönster medan jag äter frukost vid datorn som start på den bästa veckodagen av alla.

Minipop - Like I Do

2008-04-04T19:24:00.005+02:00

Tricia Kanne stiger in i min värld. Hon har bestämt sig för att stanna där och jag kommer inte släppa taget om henne. Som sångerska i dreampopbandet Minipop vann hon min beundran i samma stund jag hörde låten Like I Do på bandets hemsida (Ask Me a Question spelas upp först men det är bara att klicka på pilen ovanför titeln och byta låt).

Tricia Kanne är vacker som en dröm. Rösten påminner lite om Stars otroligt begåvade sångerska Amy Milan. Stora ord som Tricia och hennes Minipop gjort sig fullt förtjänta av. Lyssna på fler låtar på myspace.

Moonbabies - Take Me to the Ballroom

2008-04-01T19:09:00.000+02:00

Malmöbandet Moonbabies gör en spelning på Debaser på hemmaplan den 2 maj. Jag kommer att vara där och om det låter lika bra live har jag en fantastisk kväll att se fram emot.

Jan - Talk of Love

2008-03-31T18:25:00.002+02:00

Dagens inlägg handlar något oväntat om en 42-årig singer/songwriter från Minneapolis som försörjer sig genom att designa inbjudningskort, menyer och annat fint för festligheter. På fritiden spelar och sjunger Jeaneen Gauthier i ett band som heter JAN. Låten Talk of Love från EP-skivan Everything Must Go är lika vacker som omslaget. Jeaneen Gauthiers skivbolag Guilt Ridden Pop ger bort skivan till det symboliska priset tre dollar inlusive frakt (om man bor i USA).

Talulah Gosh - Talulah Gosh

2008-03-17T08:55:00.000+01:00

På väg hem från samma fredag jag nämnde senast spelades Talulah Gosh självbetitlade låt. En mycket fin avslutning på en annars trevlig kväll. Bläddrar bland låtarna i mitt minne och funderar på om Amelia Fletcher någonsin skrev något bättre. Kanske Shallow på Heavenlys första album. Jo, så är det nog. Men förmodligen den enda.

På youtube hittade jag ett videoklipp där världens bästa mittfältare Cesc Fabregas i mitt favoritlag Arsenal (det där tycks gå hand i hand) framspelad av lagets smartaste spelare Alexander Hleb dunkar in en boll i nättaket mot Manchester City i början av den här säsongen till tonerna av Talulah Gosh låt My Boy Says. Extremt otippat, men jag föredrar nog ändå att se fotbollsklippen utan musik trots allt. Mitt älskade Arsenal hackar just nu i ligan men jag tror på dom i medgång och motgång.
När jag inte tänker på Arsenal planerar jag för sommaren och hösten. Det är mycket som ska stämma nu och en hel del deadlines. Det kommer bli en tuff men förhoppningsvis även belönande vecka.

Signed Papercuts - Nothingness

2008-03-14T14:06:00.000+01:00

Förr eller senare får man för sig att man sett alla band man vill se. I fredags såg jag Bridal Shop på blekingska. Det råkade bli så att jag pratade med en kompis till bandet efter spelningen. Hon frågade vilket band jag helst av allt skulle vilja se live. Mitt sällskap för kvällen hade tidigare berättat för mig att Stars var bokade till årets Accelerator så svaret på den här frågan var rätt givet och vi svarade båda Stars. Nu i veckan tittade jag på tåg- och flygbiljetter till Stockholm och det var ingen rolig läsning. Insåg att det inte blir något Stars i Stockholm för mig den här gången. Tyst för mig själv hoppas jag att Stars blir bokade till Vega i Köpenhamn.
Annars känner jag inte alls något ordentligt konsertsug i vår och de spelningar som jag ser fram emot mest är faktiskt med band jag redan sett. Efter att ha jämfört spelningar i regionen kom jag fram till följande "lista":

28 mars lund blekingska - Friday Bridge
11 april mejeriet lund - El Perro del Mar

Det hade varit kul att se Marit Bergman igen men den spelningen är på KB och dit vill jag inget mer. Firefox AK spelar på Mejeriet i april och jag tycker om hennes musik men inte så mycket att jag betalar 120 kr i inträde. Isåfall går jag hellre på en spelning med ett litet band som överraskar mig. Så som Signed Papercuts lyste upp en liten scen en kall decemberkväll..

The Charade - The World Is Going Under

2008-02-12T22:27:00.003+01:00

The Charade mixar sitt tredje album Keeping Up Appearances. Samtidigt faller världen samman. Den mest tröttsamma frågan på ett bra tag måste vara har du facebook? Vad är det för fel på mobiltelefon och mail?

Ibland verkar det som att det slagit slint i huvudet hos folk som inte längre tycks kunna kommunicera på vanligt sätt längre. Epidemin som kallas Facebook är både viruset, symptomet och sjukdomen på samma gång. Samtidigt är det bara ett litet barn av sin tid som växt sig för stort för snabbt.

Det första avsnittet av tv-programmet Expedition Robinson sändes 1997, ett fåtal år efter att internet fick sitt stora genomslag. Naturligtvis var Robinson aldrig den stora förändringen, det var en programidé som låg precis rätt i tiden och får i det här fallet mest fungera som ett exempel. Med Robinson startades en utveckling där gränsen mellan det privata och det offentliga luckrades upp ordentligt. Sorgligt nog byggde hela serien på det inte alltför tilltalande karaktärsdraget att offra någon annan för egen vinning.
Tio år senare ser vi de fulla effekterna. Efter myspace var det bara en tidsfråga innan någon skulle ta konceptet längre. För mitt eget musikintresse är myspace något av det bästa som hänt sedan jag köpte min första dator, men med det goda följer det onda. Ett community har stora brister när det är regel snarare än undantag att ha hundratals vänner. Medan jag slår in ett par öppna dörrar ställer jag en retorisk fråga - vem har 735 vänner?

I december förra året fick jag ett erbjudande om att, om inte annat för ett ögonblick, fångas in i medievärlden. Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt hade skickat en inbjudan till Photocall för personer som "under det gångna året gjort Malmö och Lund lite bättre, lite snyggare och roligare att vara i". En sådan inbjudan låg helt oväntat i min brevlåda en dag och jag fick den förstås eftersom jag under hösten var bandbokare på blekingska. När jag väl fick numret i min hand visade det sig under rubriken "Det utvalda folket" att 114 personer varit på plats för gruppbilden. Antingen så är du med eller inte. Inne eller ute. Det förde tankarna till småskolans "du är bjuden, du är bjuden, men du får inte komma". Jag stannade förstås hemma och lyssnade på pop istället för att vara med på en gruppbild som kom att nå hundratusentals läsare. Jag kan inte heller säga att jag var särskilt lockad av mingel med regionens nöjeselit. Ett beslut jag var väldigt nöjd med efter att senare ha fått numret i min hand och sett ett antal mediekåta och otroligt jobbiga Nöjesguidenprofiler på samma bild som jag skulle ha varit med på om jag tackat ja.

Nu var min idé med det här inlägget inte att visa mig självgod. Det är snarare ett desperat rop på hjälp i hopp om att slippa höra "jamen vi styr upp nåt. Vad har du för facebook".

Till dess lyssnar jag på The Charades nya låt The World Is Going Under som är en pärla bland alla svin som tar sig själva på för stort allvar medan de tror att de är jordens medelpunkt.

Sambassadeur - Malmö, 25 januari

2008-01-29T14:08:00.000+01:00

För att gå vidare måste man ibland acceptera frasen kill your darlings. I sällsynta fall straffar älsklingarna ut sig själva. Förra årets album Migration var en stor besvikelse och när Sambassadeur spelat New Moon som första låt i fredags visste jag att konserten skulle bli mitt definitiva avsked till bandet. I ärlighetens namn hade jag inte väntat mig något annat men jag ville vara på plats för att vara säker.

Coastal Affairs var 2006 års bästa ep. Nu vet jag också att Coastal Affairs var början på slutet. Det kan tyckas märkligt att skriva så om en skiva jag verkligen avgudade och fortfarande älskar, men det är ändå ofrånkomligt att Coastal Affairs förde Sambassadeur i en riktning mot ett "lyxigare" sound som i själva verket var ännu ett offer för det sterila ljudlandskap som Jari Haapalainen med efterföljare, i det här fallet Mattias Glavås, gjort till sitt eget. Det Sambassadeur som turnerar i vår har inte mycket gemensamt med det band som jag föll för en gång i tiden.

I fredags stod Sambassadeur inför södra Sveriges kanske sämsta publik på en scen som var alldeles för stor för bandet. Under de förutsättningarna kunde ingenting rädda konserten och jag borde nog ge upp konserter på KB.
Sambassadeur är inte direkt kända för att vara ett starkt liveband men jag kan ändå inte förstå varför man ställer sig på en scen om man inte är intresserad av publiken. Basisten Daniel Tolegård och ena gitarristen Daniel Permbo stod på varsin kant och försökte i alla fall, men det kan man inte säga om bandets andra gitarrist Joachim Läckberg och sångerskan Anna Persson i strålkastarljuset mitt på scenen. Ett band måste inse att något är fel då den inlånade trummisen är mest intressant att titta på.

Det kommer säkert fortsätta gå bra för Sambassadeur men jag är inte särskilt intresserad när produktionen blivit viktigare än de fantastiska låtar de skrev förr om åren. Jag fick inte höra If Rain, Dead Leaves eller ens Between the Lines. Den enda låt som fick mig att verkligen skina upp var min låt - Marie. En låt som ensam gjorde det värt att ta en fredagstur till Malmö ändå.

4/10

Penny Century - Nothing Burns Like Bridges

2008-01-23T16:33:00.000+01:00

Idag vaknade jag av mig själv fem i sex i morse. Sjukt var bara förnamnet och om det fortsätter på det här viset sitter jag snart på mina lediga dagar och äter frukost klockan fyra på natten.
Jag skrev fel senast. Det tar inte en timme om dagen att pendla mellan Lund och staden jag inte har någon egentlig relation till ännu. Det verkar mer som att jag ska vara glad om jag kan hålla ned resandet till två och en halv timme om dagen. Det regnar ute idag och jag har gäspat sen jag kom hem för ett par timmar sen. En brutal kontrast till den fina måndagen som var den bästa dagen på länge.

På tweenet är allt som vanligt. Traditionsenligt har läsarna fått rösta fram sina favoriter från musikåret 2007. Rösterna har räknats och listan över årets bästa band domineras av begåvade men tråkiga band. Allvarligt talat, vem tycker att Cats on Fire är världens bästa band?
Julia Hanbergs Penny Century är visserligen inte världens bästa band men förtjänar ändå uppmärksamhet. Bisarrt nog fick de nästan alla sina röster på tweenets lista från personer relaterade till deras skivbolag. Jag hade gärna röstat på Penny Century för deras låt Nothing Burns Like Bridges från förra årets debutalbum Between a Hundred Lies, men Penny Century tycks förbli ett band med stor potential som inte får det erkännande de förtjänar.

Sons and Daughters - Darling

2008-01-22T10:59:00.000+01:00

Vaknade av mig själv utvilad klockan nio i morse till en helt ledig dag. Jag ska tydligen pendla mellan Lund och Malmö i tio veckor. Hejdå en timme om dagen. Hejdå 640 kronor i månaden. Lägg till kostnaden för kursboken så gjorde jag igår av med mer än 1300 på utgifter direkt relaterade till skolan. Märkligt nog var jag ändå väldigt nöjd för jag lyckades lura systemet och komma hem med en skiva som jag fick nästan gratis.
En del av er som läser här är väl bekanta med Akademibokhandeln och deras stämpelkort. Tio stämplar innebär att man får dra av en hundralapp när man handlar. Igår hade jag för en gångs skull kommit ihåg att ta med mitt gamla halvfyllda stämpelkort och lyckades därför fylla mitt kort med stämplar. Så jag väntade mig att få min rabatt men den skulle gälla först vid nästa köp. Något så dumt och jag skulle egentligen inte kunna använda rabatten utan att köpa saker jag inte behövde just nu. Efter att ha gått runt i butiken och funderat så frågade jag i kassan om man kunde använda rabatten på cd-skivor. Det gick bra så jag kom hem med Säkerts debutalbum för 29 kronor. Vilket fynd!

Det sägs att en ny termin är ett utmärkt tillfälle för en nystart. Om jag bara kan få städat snart så känns det faktiskt så. Det har ju börjat bra. Vi firar det nya året med lite ny musik. Dagens tips är brittiska Sons and Daughters som i vissa låtar påminner om ett mini-Long Blondes. Deras senaste album This Gift är inte i samma klass, men låten Darling är underbar. Lyssna på bandets myspace.

Setlists och popdrömmar

2008-01-16T10:40:00.000+01:00

Bland alla stressiga fredagskvällar på blekingska i höstas minns jag ett samtal särskilt väl. Irene höll på att förbereda scenen för soundcheck och samtidigt pratade Tobias och Malin i laurel music om vilka låtar de skulle spela. Visa inte setlisten för mig bara, jag vill inte veta något innan, sa jag. Varför inte? frågade Malin. Där och då var det svårt att ge ett snabbt svar. Jag sa nog något dumt om att det blir mer spännande utan att utveckla mer. Men det slår mig i efterhand att jag i det ögonblicket blev medveten om att det finns så många olika sätt att uppleva en spelning på.
För mig är en stor del av upplevelsen med popkonserter att man på förhand inte får veta vilka låtar som ska spelas eller hur de arrangeras, på samma sätt som man inte vet hur det går för favoritlaget i nästa match. Det kan tyckas lite fånigt att låta sådant här påverkar upplevelsen så mycket men det har både du och jag glömt när favoritbandet spelar just vår låt.

Som ansvarig samlade jag förresten på mig setlists från många, men inte alla, spelningar på blekingska i höstas. Det kan vara kul att se på någon gång i framtiden. För min egen skull och för de som eventuellt är intresserade lägger jag upp listorna här också. Den streckade linjen skiljer förstås ordinarie set från extranummer:

Like Honey, 21 september 2007
New York – Tiles – Old Boy – Telling Lies – Five Min Dream – Nothing Right
--------------------
Airport

Secret Shine, 28 september 2007
Oblivion – Lost Memory – Sound of Light – Deep Thinker – Hate You When You Smile – Adored – Stars in the Sky – Hit the Ground – Cafe Crash – Wish Coming True – Loveblind

Friday Bridge, 5 oktober 2007
Introduction de la Soirée – Le Satin S’empare – The End of the Affair – Literature – The Lady Julie – Armance L’Actrcie – Shanghai Shipping – Edward the Hedgehog – The Story of Agnes – Love and Nostalgia – 24 Hour Party People – It Girl

The Strange Idols, 12 oktober 2007
Say Anything – Old Times – He’s Out Looking for Love – She’s Gonna Let You Down Again – X-ray Vision – New Song – Intensions – Blue Espers/Berlin - It’s No Fun
--------------------
Ovanite Sensation

laurel music, 2 november 2007
The Way Love Goes – Dreams and Lies – Disappear – Northern Light – No One Wants Forever – Into the Blue – Sirens (i Köpenhamn kvällen efter spelades även Question Mark, Karma 2 AM och ytterligare en ny låt)

Irene, 2 november 2007
The Game – Little Things – Looking for Love – Stardust – Seaside – Waterfront – End of the Line – September Skies – Only You – Baby I Love Your Way – June Is Flat – Little Lovin’ – By Your Side

Lucky Soul, 10 november 2007
My Brittle Heart – One Kiss Don’t Make A Summer – Ain’t Never Been Cool – Struck Dumb – Add Your Light to Mine, Baby – The Towering Inferno – Baby, I’m Broke – Gimme Love – The Great Unwanted – Heatwave by Marta Reeves and The Vandelas – Lips Are Unhappy
--------------------
The Killing Moon by Echo and The Bunnymen

The Sunny Street, 30 november 2007
Drawings – Blackberries – Morton & Claude – Kill You – Rainy Hearts – Comedians – Cyclists – All the Way – Greasy Crisps – Pottery and Glass

På något märkligt sätt lyckades jag dessutom hitta en setlist från Säkerts spelning på KB i Malmö den 1 december. Postar den också men sedan ska jag inte plocka med mig papper hem från spelningar på ett bra tag.

Säkert, KB 1 december 2007
Och jag grät mig till sömns - Rotary - Stetoskop - Någon gång måste du bli själv - Ditt kvarter - Det här är vad dom säger - Hemstad - Faller isär - Ny låt - Sanningsdan - Allt som är ditt - Är du fortfarande arg
--------------------
Det kommer bara leda till något ont
Vi kommer att dö samtidigt
2006

Mitt 2007

2007-12-15T19:34:00.000+01:00

Konserter
Hur gärna man än vill något annat så beror en riktigt bra konsert nästan alltid på mer än musiken. Sambassadeur har skrivit mitt soundtrack (the tambourines are shaking but I don't hear the sound, it's my favourite song but I don't like the crowd) till många sönderpratade spelningar och i höst var publiken hemsk när Lucky Soul spelade på Debaser Medis i Stockholm fredagen den 9 november. Kvällen efter spelade de på blekingska i lund och då nationsansvariga fått för sig att ta ut ett rejält överpris i inträde ledde det lustigt nog till att spelningen blev helt fantastisk. Folk studsade runt helt galet till låtar som Lips Are Unhappy och Ain't Never Been Cool men var ändå helt tysta under lugna Baby I'm Broke. Underbart!
Samtidigt var det här kanske livets ironi eftersom jag på fredagen en vecka tidigare fått uppleva publiken på blekingska prata sönder laurel musics comebackspelning. Kvällen efter det såg jag laurel music i Köpenhamn och då var det en sittplatskonsert där alla var tysta hela tiden. En kväll som tillsammans med flera andra under hösten blev ett minne för livet. En strålande konserthöst och då har jag inte ens nämnt language of flowers spelning på blekingska som kom att bli deras sista någonsin.
På onsdag nästa vecka avslutar The Magic Numbers konsertåret 2007. Jag ser fram emot den spelningen men jag tror inte den blir bättre än utfyllnad på min lista. Det har verkligen varit så bra! Om jag räknar rätt blev det totalt 16 kvällar med spelningar i år. Jag har inte skrivit någon konserttext i höst. You were always on my mind, men jag har helt enkelt inte haft tid.

1. Language of Flowers - 21 september, Blekingska, Lund
2. Lucky Soul - 10 november, Blekingska, Lund
3. laurel music - 3 november, Huset Magstraede, Köpenhamn
4. Irene - 2 november, Blekingska, Lund
5. Au Revoir Simone - 12 november, Vega, Köpenhamn
6. The Strange Idols - 12 oktober, Blekingska, Lund

Förutom dessa så minns jag särskilt Like Honey (på Blekingska som support till Language of Flowers), Air (på Vega samma kväll som Au Revoir Simone) och Säkert! på KB i Malmö.

Album
Precis som jag förutsåg för ett år sedan gjordes årets bästa skiva av ett band vars namn börjar på "L". Vad jag inte visste var att för mig då okända Let's Go Sailing skulle ta mig med storm.
Årets besvikelse var utan konkurrens Sambassadeurs andra album Migration. Singeln Subtle Changes lovade så gott men när jag efter lång väntan fick lyssna på skivan var allt det jag tidigare älskade med bandet borta. Jag borde verkligen uppskatta skivan med tanke på att Anna sjunger på alla låtar utom en, men trots fler än 20 genomlyssningar lyfte den aldrig. De har förändrat sitt sound och många tycker om det men jag kommer aldrig föredra deras nuvarande poporkestersound framför magin i If Rain. Migration får 5/10 i betyg. Jag har inte bestämt vad The Chaos in Order ska få för betyg och det kommer nog aldrig behövas heller. En etta på en årsbästalista är större än sifferbetyg.

1. Let's Go Sailing - The Chaos in Order
2. Lucky Soul - The Great Unwanted
3. Immaculate Machine - Fables
4. Celestial - Dream On
5. Tupelo Honeys - Salute You
6. Stars - In Our Bedroom After the War
7. Palomar - All Things, Forest
8. The Afternoon Naps - Sunbeamed
9. Friday Bridge - Intricacy
10. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
11. Säkert! - Säkert!
12. Fireflies - Goodnight Stars Goodnight Moon
13. Irene - Long Gone Since Last Summer
14. Love Dance - Result
15. The National - Boxer

Förtjänar att nämnas: Au Revoir Simone, The Loose Salute, Cats on Fire, Electrelane och Blonde Redhead.

Låtar
Till slut fick jag vika mig för Bobby Wratten och konstatera att han skrev två av årets bästa åtar.

1. Trembling Blue Stars - Idyllwild
2. Lucky Soul - One Kiss Don't Make A Summer
3. Stars - Bitches in Tokyo
4. Celestial - Dream On
5. Stars - Take Me to the Riot
6. Northern Fields - Never Take the Beauty
7. The Strange Idols - It's No Fun
8. Trembling Blue Stars - November Starlings
9. Tupelo Honeys - The Return of the Weeping Man
10. The School - Let It Slip
11. The Garlands - You Never Notice Me
12. Club 8 - The Boy Who Couldn't Stop Dreaming
13. Let's Go Sailing - Sideways
14. Sambassadeur - Subtle Changes
15. The Secret History - Mark & John
16. Irene - By Your Side
17. Immaculate Machine - Dear Confessor
18. The Secret History - Our Lady of Pompeii
19. Penny Century - Nothing Burns Like Bridges
20. Jonna Lee - Dried Out Eyes
21. Säkert! - Någon Gång Måste Du Bli Själv
22. Like Honey - Telling Lies
23. Palomar - You're Keeping Us Up
24. Those Dancing Days - Hitten
25. Liechtenstein - Stalking Skills

2008
laurel musics nya skiva heter cycles och lär toppa min nästa årslista. Dessutom nya album av Katie Goes to Tokyo, Like Honey och The Charade. Och förhoppningsvis kommer The Secret History till Sverige!

The Boy Has Gone Away

2007-12-05T08:14:00.000+01:00

För ett år sedan beklagade jag mig över att lund var en dålig konsertstad. I våras nominerade jag mig själv till posten som bandbokare vid blekingska nationen. I min presentation skrev jag bland annat följande: om jag blir vald är min ambition att Indigo i höst ska vara en unik, alternativ konsertscen som ger publiken happiest days of our lives-kvällar. Jag lyssnar gärna på bandtips men jag är ensam ansvarig för vilka band som bokas och det är också min åsikt att en klubb fungerar bäst med en tydlig, konsekvent och genomtänkt bandbokarlinje istället för eviga kompromisser.
Jag blev förstås vald och arbetet började efter midsommar. När detta skrivs nästan ett halvår senare är det med en oerhörd stolthet som jag ser tillbaka på hösten.
Uppdraget är slutfört och resultatet talar för sig själv. Vi var klubben som flög över Strange Idols och Secret Shine exklusivt för deras första konserter i Sverige. På vår förfrågan gjorde laurel music en comebackspelning efter ett års tystnad. Vi förärades ett besök av Lucky Soul och framför allt gjorde Language of Flowers sin sista spelning någonsin på lilla blekingska. Jag skulle ljuga om jag skrev att varje bandkväll var perfekt men de kvällar det var bra var det verkligen fantastiskt. Som bandbokare med ensamt ansvar för bandbokningar var jag tillsammans med ljudtekniker, klubbmästare, bandvärdar, djs och jobbare på indigo plus två hårt arbetande killar på nationens kontor (tack för i höst allihop!) en av flera som hösten 2007 gjorde Indigo till världens bästa popklubb de tre kvällar (21/9, 2/11 och 10/11) då allt stämde.

7 sept: Differnet
21 sept: Language of Flowers (IRL) + Like Honey
28 sept: Secret Shine (UK) + support: Slowmotion Club
5 okt: Friday Bridge
12 okt: Strange Idols (UK) + support: Luke Astray
2 nov: Irene + laurel music
10 nov: Lucky Soul (UK) + Napoleon
30 nov: Punky's Dilemma + The Sunny Street (UK)

End of the Line

2007-12-05T00:12:00.000+01:00

Fredagens Klubb Indigo kom att bli min sista tur i dj-båset på blekingska. Jag hade bestämt det på förhand och totalt fick jag sex kvällar som dj på blekingska från januari 2006 till november 2007. Just i fredags var det enkelt för mig att vara min hårdaste kritiker. På något märkligt sätt missade jag att spela Field Mice. Och ingen Happiest Days som avslutande låt! Ett skäl så gott som något för att stiga åt sidan och ge plats för en ny generation kids.

(22.00)
Air - Cherry Blossom Girl
Trembling Blue Stars - November Starlings
Stars - Elevator Love Letter
Cats on Fire - Higher Grounds
Aberdeen - Sink or Float
Irene - End of the Line
The Aislers Set - The Way to the Market Station
Celestial - Nothing Happens Twice
Those Dancing Days - Hitten
Northern Fields - Never Take the Beauty
Red Sleeping Beauty - Make Me Smile
The Strange Idols - She's Gonna Let You Down
The School - Let It Slip
Language of Flowers - Summer's Been and Gone
Tilly and the Wall - Nights of the Living Dead
The Eyeliners - Everything's Alright
The Primitives - Secrets
The Cardigans - Rise and Shine
Ride - Twisterella
(23.00)
Like Honey - Airport
Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P
Sambassadeur - Marie
The Fat Tulips - Confessions of an English Girl
Popguns - Waiting for the Winter
--------------------
THE SUNNY STREET LIVE
--------------------
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
Belle and Sebastian - Sleep the Clock Around
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
Stone Roses - Mersey Paradise
My Favorite - The Informers
Lucky Soul - The Great Unwanted
-------------------
PUNKY'S DILEMMA LIVE
-------------------
(00.50)
New Order - True Faith
Human League - Don't You Want Me
Blondie - Maria
Cyndi Lauper - Girls Just Want to Have Fun
Belinda Carlisle - Heaven Is a Place on Earth
Franz Ferdinand - Take Me Out
The Cure - Friday I'm in Love
Le Sport - Tell No One About Tonight
Caesars Palace - Over for It Started
Pulp - Disco 2000
The Long Blondes - Once and Never Again
The Pipettes - Youe Kisses Are Wasted on Me
Lucky Soul - Ain't Never Been Cool
The Smiths - This Charming Man
Language of Flowers - If It's Not You
Tralala - All Fired Up
Morrissey - First of the Gang
Soft Cell - Tainted Love
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
The Magic Numbers - Take a Chance
(02.00)
The Arrogants - Lovesick

The School - Let It Slip

2007-11-27T08:14:00.000+01:00

Jag var aldrig och såg Another Sunny Day eller The Icicles i Malmö. Kan inte säga att jag är överdrivet ledsen för det. För en gångs skull upplever jag att det är ett överskott av bra konserter i regionen. På fredag kommer The Sunny Street och Punky's Dilemma till lund och det blir också min sista tur i dj-båset på blekingska. Ser verligen fram emot det.

Det verkar poppa upp små fantastiska band överallt hela tiden. Dagens resa går till Wales och Cardiff där vi hittar The School, ett mini-Lucky Soul som lyssnat in sig på Camera Obscura. Men varför jämföra med andra band när låten Let It Slip talar för sig själv?

Air

2007-11-07T02:06:00.000+01:00

Det landade ett mail i min inbox om att jag fått två gästlisteplatser till Air + Au Revoir Simone på Vega i Köpenhamn nu på måndag. Den här månaden kommer bli så jävla bra.

Lucky Soul på blekingska på lördag

2007-11-06T00:41:00.000+01:00

Det sägs att en affisch säger mer än ett blogginlägg.

Northern Fields - Never Take the Beauty

2007-10-31T19:47:00.000+01:00

Igår vaknade jag och kände att livet är underbart. Märkligt nog har den känslan inte bara hållit i sig utan även förstärkts idag. Igår kväll såg jag att jag fått ett mail från en fantastisk person som jag inte talat med på ett år. Jag träffade henne idag och det var lika trevligt att ses som vanligt. Jag påminns om hur bra livet kan vara. På fredag kommer laurel music till blekingska och det ska bli så fint.

Och medan jag lever min dröm lyssnar jag på Northern Fields som gjort årets vackraste poplåt. Den heter Never Take the Beauty och ni kan höra den på bandets myspace.

Jonna Lee - Autumn Song

2007-10-28T00:25:00.000+02:00

De kommer från ingenstans och tar mig med storm. 2004 Anna Ternheim, 2005 Hello Saferide, 2006 Katie Goes to Tokyo.

Jonna Lee är inte där än. Men i låtar som Autumn Song och Dried Out Eyes är hon precis lika bra som Ternheim och Norlin. Men ingen är i närheten av Katie Goes to Tokyo. Två lysande låtar som tyvärr inte klarar av att på egen hand bära upp hela debutalbumet 10 pieces, 10 bruises. Men förutom i I Wrote This Song visar Jonna Lee att den svenska singer/songwriterscenen i år består av mer än extremt jobbiga Maia Hirasawa och det är gott nog.

Jag hittade förresten en video från ett av Jonna Lees liveframträdanden. Hör ni? Jag förstår inte varför man går på konserter om man hellre vill prata med sina kompisar än lyssna på musiken. Det är på något sätt så respektlöst mot artister som är värda en bra publik. Vill man bara dricka sprit kan man göra det hemma istället.

Another Sunny Day - You Should All Be Murdered

2007-10-27T23:35:00.000+02:00

(youtubeadress)

Om jag lärt mig något sedan i somras så är det att världen är full av idioter och flera av dom är närmare än man tror, åtminstone geografiskt. Hur fan har folk tänkt sig att en verksamhet ska fungera när man bara får skit vad man än gör? Idioter! You should all be murdered.

Things Will Be Nice

2007-10-25T11:13:00.001+02:00

November kommer att bli en fin konsertmånad. Om ingenting oväntat händer så ska jag gå på följande spelningar:

2 nov: Irene + Laurel Music, blekingska, lund
9 nov: Lucky Soul (UK), Debaser Medis, stockholm
10 nov: Lucky Soul (UK), blekingska, lund
22 nov: Harvey Williams (Another Sunny Day, UK) + The Icicles (US), don't die on my doorstep, malmö
30 nov: Punky's Dilemma + The Sunny Street (UK), blekingska, lund

Biljett till Stockholm t/r är bokad. Det kommer att bli en kul helg.

I dreamt of you last night

2007-09-26T23:15:00.000+02:00

Visst är det lite overkligt. I fredags var det fullt på blekingska och folk kom för spelningar med mina favoritband. Före, mellan och efter banden spelade jag och Psymon vår favoritpop. Ett fint litet minne från kvällen var att någon önskade The Knife och jag svarade lite skeptiskt att jag skulle kolla i min CD-väska. Jag hade lämnat Deep Cuts hemma. Den platsade inte. Blekingska var verkligen pop i fredags och jag älskade det.

(22.00)
Aberdeen - The Boy Has Gone away
Ride - Twisterella
Another Sunny Day - You Should All Be Murdered
Trembling Blue Stars - Idyllwild
Celestial - Dream On
Red Sleeping Beauty - Make Me Smile
The Garlands - You Never Notice Me
Sally Shapiro - I'll Be by Your Side
Friday Bridge - Love and Nostalgia
The Lucksmiths - Camera-shy
Saturday Looks Good to Me - Lift Me Up
Acid House Kings - Say Yes If You Love Me
Sambassadeur - Subtle Changes
The Strange Idols - No Fun
Stars - Ageless Beauty
Slowdive - When the Sun Hits
Brighter - Does Love Last Forever
Sambassadeur - Marie
Stars - Take Me to the Riot
(23.00)
Popguns - Waiting for the Winter
Headlights - TV
Lucky Soul - Ain't Never Been Cool
The Go! Team - Huddle Formation
Mates of State - Beautiful Dreamer
------------------------------------
LIKE HONEY LIVE
------------------------------------
My Favorite - Burning Hearts
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
Laurel Music - Winter Slow
Pale Saints - Language of Flowers
The Sea Urchins - Pristine Christine
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
Free Loan Investments - Rush Hour
Camera Obscura - Phil and Don
------------------------------------
LANGUAGE OF FLOWERS LIVE
------------------------------------
(00:50)
The Field Mice - Emma's House
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
New Order - True Faith
Le Sport - Tell No One About Tonight
Human League - Don't You Want Me
Morrissey - First of the Gang
The Cure - Just Like Heaven
Blondie - Maria
Belinda Carlisle - Heaven Is a Place on Earth
The Long Blondes - Once and Never Again
Saint Etienne - He's on the Phone
Tralala - All Fired Up
The Hidden Cameras - Ban Marriage
Pulp - Disco 2000
My Favorite - Absolute Zero
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
The Smiths - Ask
Belle and Sebastian - Electronic Renaissance
The Magic Numbers - Take a Chance
The Field Mice - Canada
New Order - Regret
Broder Daniel - Shoreline
Language of Flowers - If It's Not You
Suede - Trash
Language of Flowers - Tara Mascara (egentligen borde jag ha avslutat med Happiest Days of My Life istället. Det var också det enda i dj-setet som jag ångar)

Lysande utsikter

2007-09-21T12:30:00.000+02:00

Hela september har varit en lång väntan. Nu är det äntligen fredagen den 21 september. Ikväll spelar Language of Flowers och Like Honey på blekingska. Jag och Psymon är kvällens djs. Vi ska ut och affischera på stan snart. Klubben öppnar kl 22.00.

These are the happiest days of our lives.

The Strange Idols - She's Gonna Let You Down Again

2007-07-21T00:18:00.000+02:00

Jag har en liten dröm. Om den uppfylls slutar indieklubbarna att spela blipp-blopp och välkomnar mig istället med The Strange Idols. Drömma går ju.

För den som undrar så kan jag meddela att bloggen stoppas in i frysfacket över sommaren. Varför? Läs I Wanna Be Adored-texten. Jag klarar inte av att göra allting samtidigt och det finns andra projekt som är betydligt viktigare för mig just nu.

2007 - ett bra popår!

2007-07-11T20:14:00.000+02:00

Album
Hur många nya skivor behöver du under ett halvår?

Jag undrar alltså hur många skivor du behöver. Vad din skivsamling behöver är en helt annan fråga.
Varje år släpps det minst en skiva som jag lyssnar på helt annorlunda jämfört med andra skivor. De här skivorna brukar oftast bli sönderlyssnade. För två år sedan föll jag för Tralala och Hello Saferide. 2006 var Katie Goes to Tokyo viktigare än alla andra. Halvvägs in i 2007 är det ytterligare två debutalbum som toppar min halvårslista. Lucky Souls fullängdare The Great Unwanted är fantastisk men ändå chanslös mot The Chaos in Order av Let's Go Sailing.
När jag skrev min halvårssummering i juni förra året konstaterade jag att albumkonceptet inte längre tilltalade mig. Det var fel. Jag var trött på långa skivor och hade svårt för att uppskatta överflödet av skivor. Just då kändes det som att jag var tvungen att lyssna på allt. Det var med andra ord musikhetsen jag hade tröttnat på. Nu är jag bättre på att uppskatta det jag faktiskt har och just det här halvåret skulle jag klara mig bra med Let's Go Sailing, Lucky Soul och Palomar. Resten är bonuslyssning. Inför hösten hoppas jag på Laurel Music, Like Honey och Language of Flowers!

1. Let's Go Sailing - The Chaos in Order
2. Lucky Soul - The Great Unwanted
3. Palomar - All Things, Forests
4. Friday Bridge - Intricacy
5. Love Dance - Result

Också bra: Celestial - Dream On, Au Revoir Simone - The Bird of Music, Säkert! - Säkert!, The National - Boxer, The Loose Salute - Tuned to Love.

Min skivsamling fick förresten två nya medlemmar i Celestial - Dream On och Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken. Den klarar sig på det året ut. Men vad skivsamlingen behöver och vad jag vill är förstås inte samma sak.

Låtar
Jag står med ett gevär. Jag ska spendera mitt liv nu. Och ta tillbaka allt som är ditt.

Allt som är ditt var Musiksveriges kollektivt starkaste ögonblick våren 2007. Med textrader som dom jävlarna ska skjutas! följer givetvis konsekvenser. Jag blir rädd när jag läser vad vissa skriver på sina bloggar. Skrämd av en lynchmobb som ser det oåterkalleliga dödsstraffet som ett bättre alternativ än fängelse. Jag blir också förvånad över tunnelseendet hos andra personer som har svårt att förstå varför Annika Norlin blivit så hyllad för Allt som är ditt. Jag vill inte heller skjuta dom jävlarna. Bildspråket är väldigt tydligt, men man måste ha insikt nog att ta låten för vad den är. Ett viktigt inlägg i en debatt som alltid är aktuell och en beskrivning av känslorna hos en vän till en kvinna som blivit våldtagen. De som kritiserar texten kan för övrigt fundera på om det varit bättre om Annika istället sjungit dom jävlarna ska spärras in (och sedan frias i HD).

Trembling Blue Stars överraskade mig med Idyllwild och November Starlings. Bobby Wratten har något stort på gång om han kan släppa Missing the Moon-soundet helt till nästa skiva. Då skulle Trembling Blue Stars kunna nå sin fulla potential.
Jag borde verkligen älska Celestials debutalbum. Det är bitvis briljant men jag har svårt för avslutningen med Bluebell Meadow och Pale Blue Eyes. Jag vill verkligen tycka om hela skivan men det slutar med att jag stänger av sista låten innan musiken tystnar för att istället starta om Dream On.

1. Säkert! - Allt som är ditt
2. Trembling Blue Stars - Idyllwild
3. Celestial - Dream On
4. Lucky Soul - One Kiss Don't Make a Summer
5. Let's Go Sailing - Sideways
6. Palomar - You're Keeping Us Up
7. Those Dancing Days - Hitten
8. Celestial - Fragile Heart
9. Trembling Blue Stars - November Starlings
10. Apples in Stereo - Sunday Sounds

The Sunny Street - Comedians

2007-06-30T19:22:00.000+02:00

Alla talar om Rip It Up. Brittiska The Sunny Street gör mig lite sugen att åka dit, men resten av bokningarna faller mig inte i smaken så jag stannar hemma. Fast priset var ju föredömligt lågt.

Lyssna på fina Comedians på myspace.

I Wanna Be Adored

2007-06-19T17:48:00.000+02:00

Vad är det för mening med att vinna hela världen om man samtidigt förlorar sig själv?

Den här månaden har gatorna fyllts av strålande glada ungdomar redo att erövra världen. Jag blev nostalgisk och tänkte på hur det var när jag själv tog studenten. Utropet, promenaden ned till parken och fotografiet jag inte visste fanns som min älskade familj överraskade mig med.

Jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder i augusti 2002. För tidigt? Svårt att säga. Någon gång måste man fatta livsavgörande beslut och jag minns en stark önskan om ett nytt liv i en ny stad med möjlighet att läsa något jag verkligen ville.

Min första studenttid var väldigt omtumlande, fast på ett bra sätt. Studierna gick lysande och kombinationen festsugna kursare, ett luftigt schema och pengar i form av studielån gav mig smak för studentlivet. Jag trodde mig ha hittat den perfekta balansen mellan sena utekvällar och långa heldagar med självstudier i skolan. I efterhand förstår jag inte hur jag orkade.
Mycket goda resultat från höstens två tentor gav mig självförtroende och jag kände mig säker på studierna. Jag fick en förfrågan, kände mig smickrad och tackade ja till ett förtroendeuppdrag. En lärorik erfarenhet men ändå något jag ångrar idag, inte så mycket för uppdraget i sig men desto mer för vad det ledde till.

Sommaren 2003 hade jag klarat alla tentor under mitt första läsår på första försöket. Jag jobbade mer än vad som var mänskligt. Pengarna gav mig en skön ekonomisk höst men det var inte värt det. Det visste jag inte då. Istället fick bekräftelsebehovet sitt då jag i början av min tredje termin var yngst av ett trettiotal aktiva studenter på kårens kick-off. Utan en tanke på att avsäga mig det förtroendeuppdrag jag redan hade tog jag senare på hösten på mig ett tidskrävande ordförandeskap i en ideell förening.
Vinterlovet spenderades i alperna och det var på något sätt symptomatiskt för mina två första studieår som präglades av en personlig vilja att vara med överallt och även om jag aldrig skulle erkänna det då också svårigheter att säga nej.
Alltid duktig, helst bäst och allting samtidigt. Det hade fungerat tidigare så jag såg inga problem med den livsstilen då.

Augusti 2004. En grundkurs på 60-80-poängsnivån knäckte mig. Jag ansåg mig ha läst bra men var inte i närheten av godkänt på omtentan. För första gången fick jag noll poäng på mer än en essäfråga. Jag var oerhört besviken eftersom jag enligt mig själv inte hade kunnat förbereda mig bättre. Men två veckor med tiotimmarsdagar i skolan var inte tillräckligt. Sommarlovet innan dess? Heltidsjobb.
Jag tappade självförtroendet och det är en farlig utgångspunkt för en person i ett tillstånd som gör det svårt att skilja på studietid, fritid och ideellt engagemang. Samtidigt som jag kämpade med studierna förändrades saker och ting som var centrala i min tillvaro. Jag vill inte gå in djupare på just detta men det gjorde inte livet enklare att leva. Tvärtom var jag ledsen nästan varje morgon för att det var just en ny dag. Och det blir man inte av vardagsproblem. Jag var väldigt skör då.

För att göra en lång historia kort (med mina mått då, förstås) bestämde jag mig för att flytta hem i november 2006 och tillfälligt ge upp universitetet. Det kan ha varit mitt bästa beslut sedan jag bestämde mig för att flytta till lund.
Jag har lärt mig mycket av livet under min tid i lund och numera vet jag vad livet inte har för mening. De erfarenheterna är värda varenda krona jag har i studieskuld. Idag vet jag att omdömet bra ofta är gott nog så länge man gör sitt bästa.

Citatet i inledningen är taget från en studentkrönika i tidningen IQ Student som jag läste av en tillfällighet. En tjej som läst journalistik i kalmar berättade om hur hon själv gått under av yttre krav och vikten av att inte tappa bort sig själv. Jag kände igen mig själv så starkt att jag inspirerades att skriva det här inlägget som självterapi.

I torsdags skrev jag en omtenta. Den där tentan som knäckte mig. Hur det gick? Med beröm godkänt! Underbart!

Livet är fortfarande ett komplicerat projekt men jag jobbar på det. I'm a human and I need to be loved, men inte till vilket pris som helst.

The Shermans - The Myth of Being Alone

2007-06-16T22:41:00.000+02:00

Tredje dagen i lund på egen hand. Imorgon åker jag hem igen och det ska bli så skönt. Om jag inte klarar tre dagar nu, hur ska jag då klara ett helt läsår efter sommaren? Jag vet inte om jag är redo än.

Min mp3-spelare funkar igen. Förstår inte grejen med att batteriet laddar sig medan man inte lyssnar men jag klagar inte. Tog med mig alldeles för få skivor i mp3-spelaren också. Längtar hem till den riktiga skivsamlingen och datorn.

The Myth of Being Alone verkar gå att ladda ned via lastfm. Någonstans. Men länken verkar inte funka så jag tar bort den.

Pineforest Crunch - Cup Noodle Song

2007-06-14T13:33:00.000+02:00

Allt finns på youtube. Söker man efter Cup Noodle Song finner man en liveinspelning med Pineforest Crunch som uppmuntrar till kareokevänlig singalong. Det är klipp som detta som gör youtube till en kulturskatt.

Trembling Blue Stars - Idyllwild

2007-05-04T20:35:00.000+02:00

Idyllwild är en underbar låt som påminner mig om hur annorlunda saker och ting kunde ha varit. Idyllwild bekräftar också det som låten Helen Reddy fick mig att ana - Beth Arzy hade kunnat rädda Trembling Blue Stars. Jag verkligen älskar Beths röst men jag har svårt att lära mig tycka om eller för den delen ens acceptera Trembling Blue Stars.

Inom alla subkulturer finns det hjältar och idoler som inte får ifrågasättas. Bobby Wratten är en popikon som har levt på sitt namn sedan The Field Mice och fans världen över knäböjer för kejsaren trots att han inte levererat på mer än 15 år. Hans Trembling Blue Stars var länge ett ointressant projekt och först när Wrattens tankar började kretsa kring annat än hans ex Annemari Davies var musiken värd att ge en chans. Numera är Bobby Wratten tillsammans med Beth Arzy som också sjunger i hans band.

Beths pophistoria började i en småstad i kalifornien. Det var tidigt nittiotal och under hennes tid vid Palm Desert High School träffade Beth genom gemensamma vänner John Girgus. Snart var John och Beth såväl ett par som kärnan i det band som senare skulle döpas om till Aberdeen efter att Beth förälskat sig i staden vid ett semesterbeök i Skottland. Efter high school flyttade John och Beth vidare till Los Angeles där de började spela in musik som senare gavs ut av Sarah Records. Men allt var inte lika perfekt som man kan tro. John och Beths ständigt turbulenta förhållande tog slut efter sex år. 1995 blev 1996 och bandet Aberdeen fanns inte längre kvar.
Det verkar vara något speciellt med Sarah Records-band och återföreningar. Fem år senare tog John kontakt med Beth via email under förevändningen att han ville ha tillbaka gamla inspelningar som Beth tog med sig när bandet splittrades. Snart stod de i studion tillsammans och även om kärleken till varandra inte fanns kvar längre lät musiken bättre än någonsin. Fullängdaren Homesick and Happy to Be Here släpptes i mars 2002 och följdes upp av ep-skivorna The Boy Has Gone Away och Florida.

Nåväl, det var inte Aberdeens historia jag skulle berätta här. Aberdeen har turnerat med Trembling Blue Stars och jämförelserna mellan banden blir ofrånkomliga när Beth har sjungit i båda. Idyllwild är det bästa från Trembling Blue Stars sedan Helen Reddy och det beror dessvärre på att Bobby Wratten nöjer sig med att återberätta historier som han själv redan skrivit bättre tidigare.

Trembling Blue Stars är inte The Field Mice. Idyllwild är inte Sink or Float och John Girgus 2000-tal är oerhört mycket mer intressant än Bobby Wrattens dito. Idyllwild visar ändå att Trembling Blue Stars är på rätt väg och det jag hört från nya skivan The Last Holy Writer lovar gott. Men jag kan inte sluta att tänka på hur annorlunda saker och ting kunde ha varit. Jag kan inte sluta drömma om ett återförenat Aberdeen.

En annorlunda valborg

2007-05-02T21:02:00.001+02:00

Dj-setet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det var ingen som berättat för mig att dansgolvet skulle skilja sig så mycket mellan valborg och en vanlig fredagskväll. Jag fick mig en rejäl utmaning den här gången men jag hade inga problem att lösa den. Det var dock trist att se att igenkänningsfaktorn väger tyngre än låtarnas hitfaktor. Jag fick kompromissa en del men från och med Canada spelade jag bara sådant jag själv verkligen älskar. Det blev till slut en bra kväll men jag kommer definitivt inte dja på någon mer valborg.

(23.30)
Air - Sexy Boy (egentligen hade jag tänkt starta med where you belong men det hade varit bortkastat en sådan här kväll)
Ride - Twisterella
Au Revoir Simone - Dark Halls (och här hade jag velat spela laurel music)
Headlights - TV
My Favorite - The Informers
Another Sunny Day - You Should All Be Murdered
Stars - Ageless Beauty
The Postal Service - Such Great Heights
Looker - Hey Kids
The Long Blondes - Only Lovers Left Alive
(00.00)
Franz Ferdinand - Take Me Out
The Cure - Friday I'm in Love
Morrissey - First of the Gang to Die
The Strokes - Last Nite
The Smiths - This Charming Man
Le Sport - Tell No One About Tonight
Human League - Don't You Want Me
Depeche Mode - Just Can't Get Enough
The Knife - Heartbeats (först här lossnade golvet på riktigt. Kändes som att man hade kunnat bytt med en jukebox just då. Så jävla förutsägbart och så tråkigt)
New Order - True Faith
The Undertones - Teenage Kicks
Saint Etienne - He's on the Phone
Blondie - Maria
Belinda Carlisle - Heaven Is a Place on Earth
Pet Shop Boys - It's a Sin
Eurythmics - Sweet Dreams
Bloc Party - Helicopter (tömde golvet...)
(01.00)
Franz Ferdinand - Do You Want To
Pulp - Disco 2000
The Smiths - Panic
Looker - Hope and Anchor
The Long Blondes - Once and Never Again
The Magic Numbers - Take a Chance
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
Cyndi Lauper - Girls Just Want to Have Fun
Belle and Sebastian - Electronic Renaissance
Interpol - Obstacle 1
The Knife - Listen Now
Baxendale - Music for Girls
Suede - Trash
Ramones - Sheena Is a Punkrocker
The Libertines - Can't Stand Me Now
The Field Mice - Canada
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
My Favorite - Absolute Zero
(02.00)
Langauge of Flowers - If It's Not You (här sa jag att det var sista låten men jag fick spela mer)
Belle and Sebastian - Another Sunny Day
The Arrogants - Lovesick
The Field Mice - Emma's House
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
My Favorite - Happiest Days of My Life
The Aislers Set - The Red Door
My Favorite - Working Class Jacket (i slutet av låten vände sig kidsen på dansgolvet mot mig och sjöng med i de sista raderna. Det var fint)
Cats on Fire - Draw in the Reins
Langauge of Flowers - Tara Mascara
Broder Daniel - Shoreline

Those Dancing Days - Hitten

2007-05-02T20:31:00.001+02:00

Det har varit en händelserik helg och på sätt och vis påminde den om en snabbspolning av förra hösten. I fredags var jag tillbaka på blekingska och på förfesten träffade jag en trevlig tjej som delar musikintresse och musiksmak med mig. Jag hade alltså kul på förfesten men klubbkvällen kändes sådär. Det fanns flera skäl till det. Först och främst, varför i helvete särbehandla rökare framför besökare som vill ha lite frisk luft? En fråga som är särskilt aktuell en kväll när lokalen är full till bredden med folk och ventialtionen inte fungerar som den ska. Dessutom är indigo en för liten klubb för att två personer som är där samma kväll ska lyckas undvika varandra. Tilll sist tröttnade jag och sa hej till henne. Det var med andra ord skönt att gå hem och sova och för första gången hade jag nära hem efter en utekväll på blekingska. Nationens dj-bokare lät mig bo hos honom under helgen och det var alldeles lagom med två minuters gång hem från efterfesten.
Knappt åtta timmar senare vaknar jag av att min mobil ringer. En kompis från mitt gamla korplag frågade om jag ville vara med och spela match. Ingen vidare framförhållning att ringa 20 minuter innan avspark men jag sprang från blekingska till smörlyckan på 25 minuter. Som utespelare med skor som gled på gruset gick det sådär. I halvtidspausen bytte jag snabbt till målvaktskläder och vid ett tillfälle i andra halvlek visade jag absolut världsklass med en benparad. Cupmatchen slutade 0-0 och avgjordes på straffar. Vi förlorade men jag räddade första straffen precis som Liverpools målvakt Pepe Reina räddade Arjen Robbens straff i gårdagens semifinal i CL med skillnaden att min skytt var högerfotad. Jag läste sönder honom och jag har saknat den här typen av utmaningar. Jag spelade i ett par tygskor som inte var gjorda för fotboll och fick skoskav därefter.
På eftermiddagen var jag i Malmö. En två timmars lång promenad resulterade i förstörda fötter och en potentiell framtida vänskap. Helt klart värt det men jag måste ändå sluta köpa skor efter utseende istället för bekvämlighet. Jag var inbjuden till en inflyttningsfest i samma stad senare på kvällen men skippade den för att istället ligga vaken hela natten och tänka på mitt liv. Jag grät mig visserligen inte till sömns men det kan helt klart ha varit det här årets svåraste timmar. Till sist tog tröttheten ut sin rätt.

På morgonen kände jag mig bättre och lyssnade på Those Dancing Days och blev glad igen. Sedan hände det inte mycket mer på söndagen och måndagen var också lugn. Jag orkade inte med alla fulla människor i stadsparken så jag stannade inne och lyssnade på let's go sailing istället. När kvällens sittning var på väg att ta slut tog jag av mig hörlurarna och bytte mp3-spelaren mot dj-båset för att äntligen få starta musiken på dansgolvet.

The Long Blondes - Once and Never Again

2007-04-24T19:27:00.000+02:00

En riktigt bra okänd låt som läggs på vid rätt tillfälle kan blåsa iväg ett helt dansgolv. På måndag ska jag dja på blekingska och då förväntar jag mig något liknande av sångerskan Kate Jackson och hennes The Long Blondes. Sheffields senaste stolthet är visserligen inte särskilt okända men å andra sidan kommer det nog inte vara lika tätt som vanligt mellan de initierade indiekidsen just på valborg.

The Long Blondes albumdebuterade i slutet av förra året på Rough Trade med ojämna men bitvis briljanta Someone to Drive You Home. The Long Blondes är ett band som är bra på riktigt till skillnad från sanslöst överskattade Arcade Fire och The Strokes från samma skivbolag. Lyssna högt och länge på Once and Never Again (youtubeklipp) och avgör själva. Once and Never Again hjärntvättar oss med det feministiska budskapet 19, you're only 19 for god's sake - Oooh, you don't need a boyfriend och låten Heaven Help the New Girl återkopplar senare på skivan mycket stiligt till bandets nästan osunda fixering vid åldern 19. Kate är snart 30 och önskar att hon var ung igen

You know I'm not so young
I spend an hour getting ready every day
And still I end up looking more or less the same

men hon har en del tips och vet vad som gäller I could show you, a thing or two - Oh, I could show you the ropes och trots att somliga borde lyssna till Come back with me, and find out what you really want, Come home with me you'll only have to do it once, 'cause I know what it feels like to be your age, You only have to do it once, And never again bryr sig inte kidsen. Det tycks inte spela någon roll att Kate både är snygg och coolast i världen, the world won't listen.

The Long Blondes spelade förresten på Debaser Slussen i förra månaden. Åldersgränsen? Den var 18 år förstås.

http://www.thelongblondes.co.uk/
http://www.myspace.com/thelongblondes

The Great Unwanted

2007-04-05T16:29:00.000+02:00

Imorgon släpps Lucky Souls debutalbum The Great Unwanted och det brittiska poplandskapet förändras för alltid.

Med ett överhettat stroboskop shake shimmy shimmy shake shimmy shakade Lucky Soul sig in i våra spröda pophjärtan. Förra årets stora sommarhit Lips Are Unhappy skimrade ikapp med havet och det var bara början på en lång vänskap. Lucky Soul fanns med mig där jag trivdes. Lucky Soul på youtube, på efterfester och på blekingska innan Au Revoir Simone gick på. När förra året summerades var Lucky Soul mitt självklara förstaval i kategorin bästa nya band och både Lips Are Unhappy och The Great Unwanted kom välförtjänt med på top10 över förra årets bästa låtar.

Fullängdaren The Great Unwanted har varit klar länge men det var först för ett par veckor sedan som den letade sig ut på nätet. För mig som mest lyssnar på melodier och sång är The Great Unwanted en enda lång uppvisning. Sångerskan Ali Howard bemästrar både solskenspop och söta små visor men det är helheten som imponerar mest. Lyssna på tempoväxlingarna i Ain't Never Been Cool och slutet i One Kiss Don't Make a Summer. Från det att inledande Add Your Light to Mine, Baby rullar igång får jag höra alla mina gamla favoriter förutom Give Me Love.

Add your light to mine x3

Together we could shine

Lucky Souls styrka är också deras enda svaghet. Ibland känner jag att de saknar djup och The Great Unwanted låter mer som en samling än ett album. Det är också det mest negativa jag har att säga om skivan. I fallet Lucky Soul lämnar konceptet popperfektion trots allt väldigt lite att önska och det är svårt att klandra ett band för att de är specialister på att skriva hits. Lucky Soul har aldrig utgett sig för att vara ett band att gråta till och alla kan inte vara allting samtidigt.

Glöm utstuderade The Pipettes och glöm sextiotalet, Lucky Soul känns mest hemma i den samtida popscenen där de placerat ut en aldrig sinande godisautomat.

The Great Unwanted är en av 2000-talets tio bästa skivor. Men. Den får inte en tia. Inte när Last Song avslutar istället för underbara It's Yours. Som om det skulle spela någon roll. Vad som än händer under resten av året kommer The Great Unwanted att låt för låt kunna matcha allt. Allt.

9/10

The San Marinos - Super Sexy TV Girl

2007-04-05T16:27:00.000+02:00

Vårt språk förändras ständigt och terminologin med det. Idag kan folk kalla major label-band för indiepop utan att någon reagerar. Twee är ett annat begrepp som används felaktigt nuförtiden. Lyssnar man på mjuk popmusik blir man tydligen automatiskt katerogiserad som twee. Ironiskt nog tycker jag väldigt bra om den här vidare definitionen av twee eftersom den förenklar mitt sökande efter ny favoritmusik.

Jag är snabb att erkänna att jag inte förstår mig på den smala, mer renläriga formen av twee. Jag kan verkligen förstå att folk inte uppskattar Jari Haapalainen-sterila ljudbilder men riktig twee är nog ändå världens sämst producerade musik. Alldeles för ofta hör jag fina melodier förstöras av burkigt ljud som gör det omöjligt att höra ett enda ord av sången. Det ska tydligen vara så. Haircuts är ett av många band som kunde låtit så mycket bättre om de var mindre twee. The San Marinos däremot är twee som låter riktigt bra. Trots burkljudet.

Sedan finns det förstås tweeband som bara är mesiga eller sjukt meningslösa också, men de förtjänar ett eget inlägg och det tar vi en annan gång.

Celestial - Dream On

2007-04-01T19:07:00.000+02:00

Celestial är egentligen Andreas Hagmans enmansprojekt men när Malin Dahlberg är med i bandet som speciell gäst på kommande albumet Dream On är det hennes röst som följer med mig vart jag än går.

Jag lyssnar på andra låtar och hör att det är fler bandmedlemmar än Malin som är begåvade. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Celestial ges ut av det sympatiska skivbolaget Skipping Stones Records. Jag hade fått för mig att skivan försenats så jag blir väldigt glad när jag ser att den ska släppas redan den 24 april. Om man äger en vinylspelare kan man redan idag beställa singeln Fragile Heart från dgr.

Musikvåren 2007 tillhör Celestial och ett visst brittiskt band som också släpper sitt debutalbum nu i april. Ta en tur till myspace och Celestials bandsida så berättar jag mer om det där brittiska bandet en annan dag.

Visst saknar jag blekingska

2007-04-01T19:03:00.000+02:00

Den 19 april skriver jag en tenta. Om jag får godkänt på den så kommer jag med stor sannolikhet att kandidera till posten som nationens bandbokare H07. Nationsvalet är redan den 9 maj och det rör verkligen till det. Jag måste försäkra mig om att kursen är avtentad innan jag ställer upp som kandidat för annars sätter jag både mig själv och nationen i en onödigt obekväm sits. Om jag någon gång i livet ska bli bandbokare så är det nu. Jag får inte en sådan här chans igen och så länge ingen annan visar intresse för posten är mitt utgångsläge mycket bra.

Om jag blir vald är min ambition att fixa den bästa höstterminen någonsin i lund. Hursomhelst så ska jag dja på blekingska den siste april och det ska bli kul. Kul att få se lund och blekingska igen.

Let's Go Sailing - Sideways

2007-04-01T18:57:00.000+02:00

Det kom en skiva med posten.

Min popkompis Psymon (från numera insomnade mp3-bloggen Indiemaffian) ville att jag skulle lyssna på Let's Go Sailing. Jag har gjort det nu. Många gånger. Sååå vackert. På bandets hemsida kan man ladda ned tre låtar. Heart Condition är finast. Favoriten Sideways finns på myspace.

Bedroom Eyes - Blueprint for Departure

2007-02-12T19:15:00.000+01:00

Det är tydligen något speciellt med band från Östersund som lånar in sångerskor från andra Östersundband. Första gången jag hörde Färjemansleden av Vapnet tog jag för givet att det var tjejen i bandet som sjöng. Då tänkte jag det här låter ju bra. Ett antal lyssningar senare hade jag ändrat mig till fantastiskt bra. Jag skulle senare förstå att det var Annika Norlins sånginsats på Färjemansleden som gjorde den till en av förra årets bästa svenska låtar. Detta trots att jag tidigare utsett Vapnet till ett av Sveriges mest meningslösa band.

Bedroom Eyes är Jonas Jonssons bandprojekt. Han är också från Östersund. Han har också lånat in en sångerska till sitt band. Penny Centurys Julia Hanberg stod för en sånginsats som gjorde Blueprint for Departure till en av förra årets vackraste svenska låtar. Lyssna på hela EP-skivan på http://www.bedroomeyes.se/ och missa då inte inledande Motorcycle Daydream.

Club 8 - So Tied Up

2007-02-11T19:55:00.000+01:00

2006-02-16, Club 8 betraktar jag mest som (bra) bakgrundsmusik.

Nästan ett år senare var min inställning oförändrad. Club 8 borde passa mig perfekt men det finns så många andra svenska band som gör samma sak bättre. Club 8 låter helt enkelt för mesigt och anonymt.

Först häromdagen hörde jag låten som fick mig att fastna till sist. På EP-skivan Saturday Night Engine låter Club 8 väldigt mycket som andra band. Inledande Saturday Night Engine för tankarna till Caesars Palace och So Tied Up är en sjukt bra låt som Secret Shine skulle kunna ha lyssnat på inför deras återförening.
Idag lyssnade jag på Club 8-låtar jag tidigare fått skickade till mig på blandskivor. I Guess I Was Wrong glänser mest. Visst var det så, tur att man kan ändra sig.

Those Transatlantics gör en Concretes

2007-02-11T19:31:00.000+01:00

Vilket tråkigt besked, läs själva:

Dear Friends,
This is just a little note to let you all know I am not in rehab, I was not eaten by a sea monster, and I have not joined a cult (Unless you count Opera's book club).

This was a strange and unexpected way to start the new year; however things are shaping up quite well. Recently I have had to do some re-figuring as the other 4 members of Those Transatlantics decided they no longer wanted me as their front lady. I am looking forward to enjoying the process of making something new.

I would like to express my sincere gratitude to all the folks who bought Knocked Out, came to the shows, and fellow musicians I met along the way; especially everyone at Suburban Sprawl. The warm response that Those Transalantics received was more than I had anticipated when we started this band 3 1/2 years ago, so thank you.

I am excited about my future and look forward to staying in contact with everyone. Please feel free to reach me at kathleenbrack@yahoo.com. I imagine the wicked myspace monster will have me in it's clutches soon as well... so look for that soon.

Very truly yours,
Kathleen

Those Transatlantics gör alltså en The Concretes och kickar bandets bästa medlem. På bandsidan söker de efter en ny sångerska, intresserade får komma på audition.

För mig lät Those Transatlantics som det perfekta mötet mellan Stars och The Snow Fairies. Ett av förra årets mest lovande band finns inte längre. Återstoden av "Those Transatlantics" känns lika ointressant som "The Concretes" med Lisa Millberg på sång. Båda banden borde byta namn. Till a talent for our own destruction is all we've ever got eller något sådant.

Kathleen Bracken är inte längre med i Those Transatlantics, sorgligt var ordet. Vi får hoppas att hon kommer tillbaka med ett soloprojekt eller som sångerska i ett nytt band.

Källa: It Came From Culture City som var två veckor snabbare än mig.

The Garlands - You Never Notice Me

2007-02-10T17:41:00.000+01:00

Jag skulle egentligen bara titta till min brevlåda på lastfm och så hade en vän skickat mig följande länk:

http://www.myspace.com/garlandssweden

Lyssna! En annan kompis ringde precis och så ska vi ses lite senare. Tur det, annars hade jag blivit fast här framför datorn resten av kvällen.

The Hermit Crabs - Feel Good Factor

2007-02-09T16:27:00.000+01:00

Jag hinner bara lyssna på Feel Good Factor några sekunder innan tanken slår mig att det här låter precis som Camera Obscuras Keep It Clean. Mycket riktigt visar det sig att Hermit Crabs också bor i Glasgow och på bandets hemsida finner man en länk vidare till Camera Obscura. Hermit Crabs släpper sitt debutalbum nu i vår och då får vi veta om bandet klarar av att stå på egna ben.

Hermit Crabs - Feel Good Factor EP kan köpas från min favoritskivaffär fractiondiscs.

The Electric Pop Group - Popgirly

2007-02-07T18:34:00.000+01:00

Club King Kong + bra bokningar = sant!

The Electric Pop Group ska spela där den 3 mars. Lyssna in er på Popgirly och fler låtar på bandets hemsida (den är rätt ful men musiken är vacker!).

Säkert!

2007-02-05T19:29:00.000+01:00

Åhhhhhhhhhhhh!

Första lyssningen idag. Vi kommer att dö samtidigt! Såhär.
2007 kommer att bli ett fantastiskt skivår. Och jag vill också ha Annika Norlins känsla för melodier och sång. Det är ett som är säkert.

Hits!

2007-02-03T11:14:00.000+01:00

Efter Juvelen gått av scenen spelade jag nästan bara hits. Det var mer eller mindre öppet hus in till dj-båset. Många kom in och önskade låtar, någon kollade vilka skivor jag tagit med mig. Faktiskt trevligt, förutom enstaka fulla killar så var folk väldigt skjysta igår. Jag skrev ned alla låtar i ordning, kan ha missat någon när det var stressigt bakom skivspelarna men det mesta står i blocket jag läser från nu. Tur jag gjorde det för idag hade jag inte haft en chans att minnas. Här är gårdagens set med start någon gång vid 23.30 och slut en bit efter 02.30:

The Field Mice - Emma's House
My Favorite - The Happiest Days of My Life
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Lush - Single Girl
Popsicle - Hey Princess
Magic Numbers - Take A Chance (fast först introt till Emma's House innan jag kom på att jag glömt trycka fram den brända skivan - hyfsat klantigt)
Hidden Cameras - Ban Marriage
Morrissey - First of the Gang (egentligen tänkt You Have Killed Me men jag ville lägga på en superhit för få golvet fullt - det kändes dags då)
(00.00)
Saint Etienne - He's on the Phone
New Order - True Faith
The Knife - Heartbeats
Human League - Don't You Want Me
The Undertones - Teenage Kicks
Stone Roses - She Bangs the Drums
Pulp - Disco 2000
Caesars Palace - Over 'for It Started (var lite tveksam till om folk skulle uppskatta den men den funkade bra)
Broder Daniel - Shoreline (borde ha spelat I'll Be Gone istället men det får bli någon annan gång)
Bloc Party - Banquet
Franz Ferdinand - This Boy (velade länge mellan den och Do You Want To, fick bestämma mig fort när den andra låten tog slut)
Interpol - Obstacle 1
Tralala - Like This
Cats on Fire - Draw in the Reins
The Essex Green - The Late Great Cassiopia (jag älskar cassiopia, visserligen en riktig crowdpleaser men oj vad kul det är att titta på folk när dom dansar till just den låten)
The Arrogants - Lovesick
Razorcuts - Jade
Cyndi Lauper - Girls Just Want to Have Fun (det var en del nya studenter på plats som aldrig varit på blekingska innan och den här var för dom)
Pipettes - It Hurts to See You Dance So Well (det kom fram en kille och önskade School Uniform. Hade gärna kört den men hade inte med den)
(01.00)
Language of Flowers - If It's Not You
My Favorite - Absolute Zero
Tralala - All Fired Up
Looker - Hope and Anchor
The Field Mice - Canada
The Smiths - Bigmouth Strikes Again (när man tänker efter finns det ju ingen anledning att vägra köra Smiths. Det här var en önskning jag gärna tog)
The Cure - Just Like Heaven (kanske knäppast på hela kvällen. Fick ett önskemål om Just Like Heaven tidigare under kvällen men svarade "vi får se". Här hade jag egentligen tänkt spela Boys Don't Cry men jag hade valt fel Cure-samling så det blev Just Like Heaven som också ligger på spår 3)
The Primitives - Crash
Lucky Soul - Ain't Never Been Cool (tror nog inte det här bandet funkar så bra på blekingskas dansgolv men jag väljer ju själv vad jag vill spela)
The Knife - Listen Now
Of Montreal - Disconnect The Dots
Pulp - Common People (farligt nära "too much" men vad fan, det stod mellan den och Mis-Shapes. Men nästa gång blir det nog inte Common People)
Baxendale - Music for Girls (jo jag måste berätta - en god vän till mig skulle komma till blekingska men så såg jag ett missat samtal halv ett. Hon kom strax efter det och jag var verkligen jätteglad över att få träffa henne. Hon och resten av golvet dansade sådär härligt till "and if this is really music...", happy days are here again!)
My Favorite - Let's Stay Alive
The Smiths - Panic (önskning: "du - vad heter den där Smithslåten som går 'hang the dj hang the dj hang the dj hang the dj hang the dj'?", jodå, den är bra!)
TTA - Silly Crimes (från det att Listen Now spelades så började folk skrika efter TTA. Inte direkt mitt favoritband men den här låten duger ju)
Blondie - Maria (bättre låt än många indiehits. Blondie var så jävla bra)
(02.00)
Popsicle - Not Forever
Magic Numbers - Forerever Lost
The Aislers Set - The Red Door
Saint Etienne - Sylvie
Pet Shop Boys - West End Girls
New Order - Regret (länge såg jag inte alls storheten i det här bandet. Psymon övertygade mig. Som vanligt) "efter den här får du tre låtar till"
Blondie - Hanging on the Telephone
Soft Cell - Tainted Love (rörigt bland skivorna och jag slängde på det första jag såg som jag inte redan spelat)
The Cure - Boys Don't Cry

----tyst ett tag---
"du kan väl köra en låt till"
The Smiths - This Charming Man
The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out (helt plötsligt blev det väldigt mycket Smiths men vi var ju bara tio på golvet som var kvar då. Lite lagom popklyschigt att avsluta med There Is A Light That Never Goes Out)

Stig in i en vacker värld

2007-02-03T10:47:00.000+01:00

Just igår märktes det hur mycket jag lärt mig sen jag dj-ade på blekingska senast. Men när jag gick in i båset och började testa några övergångar innan klubben öppnat kunde man inte tro det. Jag hade glömt hur mixerbordet fungerade och så var knappen för autocue inte intryckt på den vänstra sidan och det höll på att driva mig till vansinne. Fick hjälp med det lite senare och sedan gick det mesta rätt. Som alltid gjorde jag små missar (att se efter att man verkligen satt i den cd man tänkt spela från kan vara ett bra tips, dessutom kan jag inte prata med folk och ladda cd-spelaren för nästa låt samtidigt - dålig simultanförmåga eller något) men helheten var riktigt bra. Körde väldigt mycket hits faktiskt. Det kanske var det som gjorde att folk stannade kvar på golvet när det kom sådant som nästan ingen kände igen. Man kunde verkligen se på golvet när det var en låt som folk inte hört innan men folk började dansa ändå när tempot ökade. Det bästa var nog att många dansade till Langauge of Flowers - If It's Not You. Det blev en kanonkväll till slut. Här kommer listan med de tidiga låtarna:

(22.00)
Aberdeen - Sink or Float
Sambassadeur - If Rain
Gentle Touch - Fascination
Slowdive - Machine Gun
My Favorite - Johnny Nightmare
Au Revoir Simone - Dark Halls
Heavenly - Cool Guitar Boy
Hello Saferide - 2006
Marit Bergman - No Party
Language of Flowers - Don't You See
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.
Stars - Ageless Beauty
Sambassadeur - Marie
Belle and Sebastian - Electronic Renaissance
Saint Etienne - Like a Motorway
My Darling YOU - Please Don't Talk to Me, I Fall in Love So Easily
Irene - Stardust
Acid House Kings - Keep Your Love
The Arrogants - Cool Shoes
Slowdive - When the Sun Hits
The Cure - In Between Days
-----------------------------------------------------------------
JUVELEN LIVE
-----------------------------------------------------------------

blekingska calling!

2007-02-02T20:03:00.000+01:00

Tillbaka i lund, tillbaka på blekingska. Vi verkar höra ihop på något sätt. Den här gången var det jag som mailade och bad om att få dj-a. Det här inlägget skrivs från expen på blekingska och vi lyssnar på Music for Girls av baxendale. Tydligen ska Juvelen spela live ikväll. Det kommer bli en grym kväll. Nu måste jag gå och byta kläder.

Hejdå

2006-11-11T20:35:00.000+01:00

Inlägg nummer 99 på Below the Stars är ett avsked.

Jag vill särskilt tacka det tiotal läsare som varit stammisar. Below the Stars har fungerat som en personlig dagbok med små berättelser om valda delar av mitt liv. Insikten att det jag skriver faktiskt kan betyda något för någon annan gör mig glad.
En eventuell fortsättning på det här projektet ligger långt fram i tiden. Förvänta er inga uppdateringar på minst ett halvår.

Jag tror inte att det finns så mycket mer att säga. Vi kan väl säga att den här sidan tar semester på obestämd tid. Det låter finare så.

Language of Flowers - Will We Ever End Up Together?

2006-11-11T20:32:00.000+01:00

i dreamt of you last night
but you're never there
when i turn on the light
i hope you're alright
it's been nearly two months
since you left my life

and i wonder will we ever
end up together?
i wonder about you

i'm starting to miss you
it's been a long time
i'm longing to kiss you
have i left it too late?
boy that i dream of
you're so worth the wait

and i wonder will we ever
end up together?
i wonder about you

i dreamt of you last night
but you're never there
when i turn on the light
i hope you're alright
it's been nearly three months
since you wrecked my life

Language of Flowers - Will We Ever End Up Together

Weathershows 2006

2006-11-11T20:28:00.000+01:00

Konserter
Den 17 november blir en fin avslutning på ett alldeles fantastiskt konsertår.
Det blev totalt 22 kvällar med spelningar det här året. Med tanke på att jag inte var på några riktiga festivaler i somras är det rätt mycket. Jag tycker om att skriva konsertberättelser och de hittas under kategorin Konserter i kanten till höger.

1. Language of Flowers - 27 maj Mejeriet, Lund
2. Hello Saferide - 11 mars Mejeriet, Lund
3. Like Honey - 3 september Mejeriet, Lund
4. Belle and Sebastian - 13 maj KB, Malmö
5. Camera Obscura - 7 oktober KB, Malmö

Låtar
01 Laurel Music - Winter Slow
L A U R E L M U S I C.
Pophjärtan dör aldrig! Jag har hört framtiden och den låter underbart. Laurel Music är värda att vänta på.

02 Sambassadeur - Marie
När jag skrev min halvårslista var jag övertygad om att Marie var årets låt. Marie var faktiskt mer än en låt för mig. Sedan dess har saker och ting förändrats. Och därför slutar Marie bara på en hedrande andraplats på den här listan.

03 Language of Flowers - You're The One
Mitt älskade Language of Flowers verkar inte ha särskilt bråttom med uppföljaren till Songs About You. De har mycket att leva upp till. Med You're The One visar Language of Flowers att de fortfarande kan leverera trollbindande flickamöterpojkeberättelser. Och jag lyssnar på varenda ord.

04 Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Jag hörde Lips Are Unhappy i början av juni och tyckte det var en bra popsång men det skulle ta ytterligare en månad innan jag verkligen föll. Fem månader senare är jag lite ledsen över att det inte fanns någon bandbokare i södra Sverige som ville ta hit Ali Howards band men man kan inte få allt man önskar sig. SHAKE SHIMMY SHIMMY SHAKE SHIMMY.

05 Katie Goes to Tokyo - Alone
Katie har betytt mer för mig än någon annan det här året. Hon fanns där när jag tappade fotfästet och hon fanns kvar när mitt liv rasade samman. Jag försöker bygga upp det igen, bit för bit. Jag vet inte längre vad jag vill men jag vet att Katie gör det lite enklare att vakna på morgonen.

06 Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
07 Hello Saferide - 2006
08 Katie Goes to Tokyo - The Girl Who Ruined Your World
09 Lucky Soul - The Great Unwanted
10 Belle and Sebastian - Another Sunny Day
11 Anna Ternheim - Tribute to Linn
12 Mates of State - Beautiful Dreamer
13 The Magic Numbers - Take a Chance
14 Firefox AK - City to City
15 The Charade - My Song to You
16 Vapnet - Färjemansleden
17 Headlights - TV
18 Morrissey - You Have Killed Me
19 The Pipettes- Because It's Not Love (But It's Still A Feeling)
20 Those Transatlantics - Whiskey and Tea
21 Acid House King - Keep Your Love by The Loveninjas
22 The Essex Green - Penny and Jack
23 Like Honey - New York
24 The Positions - Back to Me
25 The Tidy Ups - Lack of Nourishment

Album
Det verkar finnas outtalade regler som säger att en årsbästalista ska innehålla 25 album. Det är alldeles för många för mig. Egentligen är det poänglöst att lista fler skivor än de man kommer att minnas i efterhand. Det blir en top10 i år. Jag kunde ha fixat en top15 istället men där går också gränsen. Ett annat år hade jag skrivit lite om varje skiva men den här gången blir det bara en lista.

01 Katie Goes to Tokyo - Katie Goes to Tokyo
02 The Positions - Bliss
03 Those Transatlantics - Knocked Out
04 Mates of State - Bring It Back
05 The Charade - A Real Life Drama
06 My Latest Novel - Wolves
07 Anna Ternheim - Separation Road
08 The Essex Green - Cannibal Sea
09 Marit Larsen - Under the Surface
10 The Pipettes - We Are The Pipettes

Förjänar att nämnas: The Besties, The High Violets, Math and Physics Club, Ms John Soda, The Weepies, Firefox AK och Tilly and the Wall.
Ej bedömda: The Snow Fairies, Friday Bridge, Tralala.

EP
01 Sambassadeur - Coastal Affairs
02 The Tidy Ups - Dizzy Heights
03 Hello Saferide - Would You Let Me Play This EP Ten Times A Day?
04 Gentle Touch - Gentle Touch
05 The Postal Blue - Road to Happiness

Ej bedömd: Lucky Soul.

2007
Nästa års bästa album lär bli uppföljaren till This Night and The Next. Jag kan inte se något band som med rimlighet kan konkurrera med Laurel Music. Det finns en stor chans att samtliga band på top3 kommer att sorteras in under bokstaven "L". Lucky Soul, Like Honey och Looker ska alla släppa debutalbum och även om jag tvivlar så finns det en möjlighet att även Language of Flowers spelar in en ny skiva. Architecture in Helsinki och Sambassadeur har nytt på gång. Shelflife Records kommer tillbaka med nya releaser. 2007 har förutsättningar att bli 2000-talets bästa skivår.

Konsertkoll

2006-11-11T16:27:00.000+01:00

Svenska Musikklubben har inte bara väldigt bra bandbokare, de gör fina flyers också. Nästa vecka blir en bra konsertvecka. Särskilt om man bor i Stockholm. Redan ikväll värmer Amy Linton från The Aislers Set upp för The Ladybug Transistor. På onsdag kommer Sufjan Stevens till Berns men hans spelning krockar med Pipas. Nu bor jag inte i Stockholm men om jag hade gjort det hade jag tveklöst valt Pipas.
Fredagen blir svårare för min del. Då spelar Au Revoir Simone på blekingska och Pipas i Malmö. Två band jag verkligen vill se. Jag har inte bestämt mig ännu men jag tror nog att det blir Au Revoir Simone trots allt. Det vore kul om jag tog med mig ett fint sista minne från blekingska.

Laura Watling - My Fondest Wish

2006-11-11T15:52:00.000+01:00

Låter rösten bekant? Laura Watling spelade även i The Autocollants. Jag tittade in på Shelflifes hemsida igår. Där möttes jag av följande meddelande:

GOOD NEWS. WE'RE COMING BACK. NEW RELEASES IN 2007. STAY TUNED.

2007 kommer att bli ett fantastiskt popår.

S is for SongMeanings

2006-11-11T15:47:00.000+01:00

Jag upptäckte SongMeanings när en vänlig själ gav mig en länk med texten till The Late Great Cassiopia. Sedan dess går jag alltid till SongMeanings i första hand när jag vill söka efter lyrics. Det är helt fantastiskt att man kan hitta lyrics till låtar av The Field Mice, Heavenly och Red Sleeping Beauty på samma ställe. Bara det gör att SongMeanings förtjänar ett eget inlägg på den här sidan.

SongMeanings visar att det går att samla lyrics på en stor sida utan att förvandla den till en smaklös julgranssite som blinkar i takt med pop-upfönstren.
Jag registrerade mig nyligen. Med hjälp av en bekant tog jag förra lördagskvällen ut texten till Language of Flowers - If It's Not You (mp3) för att därefter lägga in den på SongMeanings. Ett par dagar senare fanns If It's Not You (text) bland de andra texterna.
Nu har jag lagt in lyrics för alla låtar på Laurel Musics debutalbum This Night and the Next. De borde vara uppe från och med någon gång i början av nästa vecka.

2005 i efterhand

2006-11-08T18:19:00.000+01:00

Snart är det december och då dyker det upp listor överallt. Jag kommer att starta tidigare än så med mina årsbästalistor men först vill jag passa på att blicka bakåt mot förra året. Varje år är egentligen ett bra skivår och om man bara anstränger sig hittar man alltid något man tycker om. 2005 erbjöd så många fina skivor att jag inte hann ta till mig allt i tid innan det var dags för årssummering. The Consultants hann lägga av för att bilda nya band innan jag upptäckte deras Work From Home och The Charades debutalbum var ett perfekt exempel på en skiva som behövde mer tid för att sätta sig. The Best Is Yet to Come slutade på plats nummer 20 och jag kan knappt förstå att den inte fanns med på top10, men det är så det blir när man saknar perspektiv.
Nu har det gått nästan ett år sedan min förra årsbästalista och jag tycker det är dags att rätta till felen. Här kommer den riktiga listan för de bästa skivorna 2005.

Weathershows favoritskivor 2005
01 Hello Saferide - Introducing...
02 Tralala - Tralala
03 The Consultants - Work From Home
04 Architecture in Helsinki - In Case We Die
05 The Charade - The Best Is Yet to Come
06 Sufjan Stevens - Illinois
07 M83 - Before the Dawn Heals Us
08 Electrelane - Axes
09 Au Revoir Simone - Verses of Comfort, Assurance and Salvation
10 Sambassadeur - Sambassadeur
11 The Magic Numbers - The Magic Numbers
12 Bloc Party - Silent Alarm
13 Frida Hyvönen - Until Death Comes
14 Acid House Kings - Sing Along With The Acid House Kings
15 Strip Squad - The Adventures of Strip Squad

Tralala

2006-11-08T11:37:00.000+01:00

Jag verkligen älskade Tralalas debutalbum. Det var aldrig någon tvekan om att det var den skivan som skulle komma att toppa min årsbästalista 2005. Jag hann lyssna sönder alla låtar innan jag köpte skivan.
Under mitt jullov hittade jag en ljudupptagning av en radiospelning med jultema. Jag spelade in streamen med mitt inspelningsprogram för att slippa buffra och sådant där störigt. Ljudkvaliteten blev rätt hemsk men jag lyssnade ändå. Många gånger. Holiday Hearts on Fire är en underbar jullåt. Tralala framförde även ett par nya låtar. We're Coming Out är okomplicerad och svängig pop.

Igår nåddes jag av nyheten att Tralala släpper en ny skiva den 14 november. Förväntningarna är dock inte så höga som man kan vänta sig. Om öppningslåten är representativ för hela skivan så spelar "Is That The Tralala" inte i samma division som debuten. We're Coming Out är trots allt ingenting mot All Fired Up. Jag hoppas ändå att jag har fel, det vore fantastiskt.

The Girl Who Ruined My World

2006-11-05T15:31:00.000+01:00

Fredagskvällen slutade i ett hav av tårar klockan 03:40 hemma i hallen i mitt korridorrum. Jag hade inte ens brytt mig om att stänga dörren för jag tyckte inte att det spelade någon roll. Jag brukar aldrig gråta men i fredags blev det för mycket. Ändå var det kanske det bästa som kunde hända.

Jag var där. Hon var där. Hon var vackrare än någonsin. Jag gick fram till henne och frågade om hon ville dansa. Hon bad mig att slå mig ned vid hennes bord istället. Någonting var annorlunda och jag kände det direkt. Magin som fanns där en vecka tidigare var borta.

Hon var på väg hem när Happiest Days of My Life spelades. Det var faktiskt inte jag som önskade den låten och det kändes verkligen som ödets ironi med tanke på mitt inlägg på den här bloggen en vecka tidigare. Jag frågade om hon ville stanna en låt till. Det ville hon inte. Hon gav mig en kram och så försvann hon. Jag insåg att det skulle vara sista gången jag såg henne.

Jag hade ångrat mig hela livet om jag bara låtit henne gå men efter ett par minuter kommer verkligheten ikapp mig. Talar man sanning finns det, när saker och ting är som de är, inget vettigt att säga. Hon svarar att vi känner ju inte varandra och det slutade inte särskilt bra. Hon kanske blev smickrad åtminstone. En sista kram och så går hon. Jag följer henne inte med blicken för jag klarar inte av det. Jag vet att det är sista gången vi ses. Någonsin.

Nya skivor!

2006-11-01T14:30:00.000+01:00

Min beställning från fractiondiscs kom fram igår. Två fina inplastade skivor i ett litet paket.
Aberdeen - What Do I Wish For Now? (Singles + Extras 1994-2004) och
The Consultants - Work From Home

Au Revoir Simone vs Pipas

2006-11-01T14:21:00.000+01:00

Fredag den 17 november 2006

Au Revoir Simone, blekingska, Lund
Pipas, you can't hide your love forever, Malmö

Suck. Det var visserligen inofficiellt långt innan det utannonserades men berörda personer har känt till datumet för Au Revoir Simones kommande spelning på blekingska. Så upptäcker jag att Pipas bokats till Malmö samma kväll. Jag blir galen. När blekingska för första gången på ett år står för en klockren bokning av ett utländskt band så ska förstås you can't hide your love forever i Malmö (som aldrig har band hos sig) också få för sig att boka ett bra utländskt band till den kvällen. Lagom kul att välja mellan att få höra The Disco Song och Mental live.

Jag kommer trots allt att välja blekingska och Au Revoir Simone. För att det känns rätt och för att den kvällen kan bli speciell för mig.

The Aislers Set - The Red Door

2006-10-31T11:44:00.000+01:00

För vissa är The Aislers Set en symbol för den mest insnöade indiepublikens behov av självbekräftelse. Det finns folk som allvarligt stör sig på folk som kallar Aislers Set för världens bästa band och menar att de bara gör det för att vara annorlunda. Det problemet har jag aldrig haft. The Aislers Set är inte med på min (hypotetiska) top50 över världens bästa band men jag kan faktiskt förstå vad andra ser i Amy Lintons band. Någon enstaka gång har jag önskat att jag också kunnat ta Aislers Set till mitt hjärta.
Kvällens låt är tagen från gruppens andra album The Last Match. Bara öppningen The Way to the Market Station, Hit the Snow och Chicago New York är tillräckligt för att motivera vidare lyssning av ren nyfikenhet för vad som väntar. Om man bestämmer sig för att lyssna på hela skivan i följd kommer man att introduceras för en härlig poplåt som det är svårt att stå still till.

The Aislers Set - The Red Door

The Aislers Set är begåvade och jag borde älska hela deras diskografi. De kunde ha varit ett av världens bästa band men deras musik stannar tyvärr inte kvar i mitt medvetande. Den enda låt jag går runt och nynnar på är The Red Door.

no starlet in your eyes

2006-10-30T18:24:00.000+01:00

Jag glömde berätta en kul sak från fredagskvällen. I kön till garderoben började en tjej tala med mig, vilket ledde till följande dialog:

- Vilken titel har du?
- Jag är med i bandbokarutskottet.
- Bandyutskottet?!??

Hon ville veta om jag var aktiv i nationen på något sätt och formulerade både fråga och svar på ett sätt som få andra gör. Väldigt fyllesött!
Jag hör också fel ibland. Mina tolkningar av The Cardigans låtar är finare än bandets. Ibland är naivism vackert.

no starlet in your eyes

Put on something pretty
Go back to the city
In town the sky's just space
No star light in your face
The Cardigans - Good Morning Joan

you're handsome in the thought

Well it's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog,
Baby you're foul in clear conditions
But you're handsome in the fog
The Cardigans - I Need Some Fine Wine And You, You Need to Be Nicer

Anna Ternheim - Malmö 28 oktober

2006-10-29T14:00:00.000+01:00

På något märkligt sätt hade jag blandat ihop serviceavgiften på 20.00 kr med klockslaget 20.00. Jag kom fram till konserthuset i Malmö kl 19.50 och katastrofen var ett faktum. Efter att ha visat upp min biljett blev jag visad till rätt ingång av en ung kille med stiliga kläder och jag var tvungen vänta utanför tills vi hörde applåder. Den skalliga mannen som agerade uppvärmare gjorde tydligen något rätt eller så var publiken bara artig för han nådde aldrig fram till mig trots att jag tillfälligt satt mig ner på en sidoplats långt ut på första raden.

Jag hade sett Anna Ternheim en gång innan. Det var en januarikväll och jag satt på andra raden i Stadshallen i lund. Jag hade fallit för hennes debutalbum men ändå bara skrapat på ytan. Inledande Wedding Song satte stämningen för hela den kvällen. Ternheim sjöng I won't let you down this time och hon levde upp till det. Fram till att Ternheim sittandes vid ett piano avslutade To Be Gone på franska gjorde hon precis allting rätt. Det var ett av mina två finaste konsertminnen från förra året.

Igår gjorde jag ett enda fel men straffades hårt. Den skalliga mannen slutade till sist att spela sina sånger och tackade för sig. Gott, då kan jag gå till min riktiga plats, tänkte jag. Jag hann inte ens resa mig innan kvällen var förstörd. Istället för den naturliga pausen mellan förband och huvudakt presenterades Anna Ternheim. Lokalen mörklades till tonerna av Girl Laying Down-introt. På några sekunder gick jag besviket uppför trappan och fick se min sittplats på rad elva förvandlas till en blank biljett på rad tjugonågonting. Visst hade jag kunnat be 30 personer att resa på sig men det är inte min stil. När andra också betalat dyrt inträde får man visa lite hänsyn. Det var inte deras fel att jag inte kunde läsa av en jävla biljett igår.

Jag förstod redan på förhand att Girl Laying Down skulle öppna gårdagens spelning. Allt annat hade varit mycket konstigt. Wedding Song är på alla sätt en bättre låt men den här turnén byggs på Separation Road. Jag kände oro innan spelningen och den skulle senare visa sig vara befogad. Jag tycker bäst om Ternheim när hon är ensam på scenen. Igår var hon ständigt i centrum men kompbandet stod ändå ivägen mellan oss och upplevelsen. Flera gånger. Och det var Ternheims eget fel. Ett överambitiöst arrangemang med trummor skulle slå sönder det finaste partiet i Tribute to Linn. Sådant kan få vem som helst att tappa både hopp och intresse. Långa stunder hade jag tankarna på annat håll och ett tag var det bara ljussättningens bländande lampor som åter förde mina blickar mot scenen. Det var precis som att Ternheim med band gick på halvfart och kompenserade med en flashig inramning.

Jag minns fortfarande avslutningen på Ternheims konsert i Stadshallen i lund i januari 2005. Folk ställde sig upp och applåderade efter sista låten. Hon såg uppriktigt överraskad ut och hon förjänade all uppskattning den kvällen.
Igår fick publiken kollektiv hjärnblödning. Som väntat avslutade Halfway to Fivepoints ordinarie set. Sedan hände något mycket märkligt. Ternheim med band går av scenen till publikens applåder. När de försvunnit ut ställer sig publiken upp och fortsätter applådera. Jag trodde att stående ovationer var ett sätt att visa uppskattning medan band och publik fortfarande har kontakt med varandra. Men det fungerar tydligen inte så i Malmö. Idioter.

Innan extranumren hade endast A French Love varit fantastisk. På papperet såg nog setlisten mycket imponerande ut men det hjälpte föga när det kunde ha varit så mycket bättre. Efter att Tribute to Linn slaktats stod mitt hopp till Calling Love som tyvärr också slarvades bort. Jag minns inte vad som gick fel men den kändes helt enkelt inte magisk. Ternheim satte sig sedan vid pianot och jag funderade på vad hon skulle spela. Jag fick för mig att hon spelat alla hennes pianolåtar. Och det hade hon mycket riktigt gjort. Istället spelade hon Shoreline. Broder Daniels Shoreline. Helt meningslös i Ternheims version. Jag trodde inte på ett ord av det hon sjöng och hon hade lika gärna kunnat nynnat sig igenom hela låten. Publiken hade nog inte märkt någon skillnad.

En inklappning senare gjorde Ternheim äntligen något annorlunda. Hon kom in ensam på scen och sa att hon skulle sjunga A Voice to Calm You Down. Någon på första raden ropade en låtönskning. Ternheim blev irriterad men lyckades ändå skämta bort det på ett charmigt sätt. Sedan blev hon allvarligare och tog ett steg åt sidan, bort från mikrofonen och sjöng för oss. Inga instrument, bara en röst. Mellan verserna hördes bara fläktarna. Naked Version Deluxe. Till sist fick jag höra min favorit från första skivan. Jag har kallat Tribute to Linn för Anna Ternheims bästa låt men just igår kväll skulle jag inse att jag hade fel. Tribute to Linn är så ömtålig att den kan gå sönder. My Secret däremot står emot allt. Talande nog för kvällen hackades den sönder av alldeles för många instrument i slutet men det går inte att misslyckas med den låten. Publiken ställde sig sedan upp och applåderade. Den här gången applåderade även jag uppriktigt.

Jag vill göra klart några saker. Tro för all del inte att jag missunnar Anna Ternheim framgång. Jag har en gång i tiden kallat henne vår framtid och även om det kanske inte stämmer längre vill jag henne inget ont. Jag blir dock irriterad när folk får uppskattning för enkelt. Ternheim var otroligt mycket bättre i Stadshallen och kan så mycket mer än igår kväll. Alla kan ha en dålig dag men betalar man 320 SEK har man också rätt att ställa krav. När det här skrivs har jag läst i Ternheims gästbok och folk där talar om en "overklig kväll". Det kanske är elakt att ta ifrån folk deras upplevelser men Ternheim har varit bättre än såhär. Det här var nog sista gången jag gick på en konsert med numrerade sittplatser. Jag kan inte vara på en spelning där jag hatar publiken.

7/10

Setlist (eller åtminstone något som ska påminna om en sådan, mycket blev nog fel och jag kanske redigerar om jag hittar en riktig lista):

Girl Laying Down
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints

Extranummer, första inklappningen
Calling Love
Nights in Goodville
Shoreline

Extranummer, andra inklappningen
A Voice to Calm You Down
Lovers Dream
My Secret

Acid House Kings - Sunday Morning

2006-10-29T12:43:00.000+01:00

Vad skönt att få sova ut ordentligt. Vad tidigt alla vaknar!

Acid House Kings - Sunday Morning

then why is she make me wait so long?

2006-10-28T14:51:00.000+02:00

Det hör inte till vanligheterna att jag plockar ned inlägg i efterhand men jag ångrar det jag skrev när jag kom hem från min utekväll igår. Det finns en gräns för hur mycket nattlig bitterhet man kan få plats med på 143 ord. Såhär var det, egentligen:

Jag var där. Hon var där. Hon var vackrare än en dröm och jag tror att jag är kär. Jag hade drömt om den här kvällen men verkligheten ställer andra krav. För full för att tänka klart. För blyg för att fråga. Jag önskade My Favorite igår. Det är enklare att fråga dj'n att spela en låt än ja...ni förstår nog vad jag menar. Jag fick inte igenom mina önskningar men om happiest days hade spelats skulle textraden a talent for my own destruction is all i ever owned ha handlat om mig. Jag är duktig på att ta till stora ord när det gäller musik men det här är annorlunda. Hon är speciell. Men vi är lika båda blyga. För jag kan inte ha tolkat de signaler hon sände ut fel. Och hon förstod nog hur jag kände också.
Det finns ett fåtal personer från lund som läser den här bloggen. Någon eller några av er vet nog vem jag är i verkligheten. Ni kanske var där igår. Var inte för hårda mot mig för jag är skör idag. Om jag skulle kunna leva om en enda dag i livet så hade jag valt gårdagen. Kanske träffar jag henne igen. Då vet vi båda vad som gäller.

[05:51] [W] i just wonder what she is thinking right now
[05:51] [W] although i would guess that she is sleeping right now
[05:51] [K] nah she can't sleep.. cos she's wondering what you're thinking right now

Fint. Fredag om vecka. Om jag har tur. Måste bara fixa mig fri från en sittning först. Sjukt osmidigt att anmäla sig till, betala en sittning och sedan dra sig ur. Ser inte så snyggt ut. Men man ska följa sitt hjärta och jag vet var jag vill vara nästa fredag.

Laurel Music - Dreams and Lies

2006-10-26T23:25:00.000+02:00

Det tog visserligen en dag extra men det var förståeligt. Med ett klick på send dödades en dröm. Jag hoppas att hon inte hatar mig. Det har hon nog inte anledning att göra egentligen men ibland blir jag så känslosam och överreagerar. Och nej, det gäller inte kärlek. Och inte pengar heller, om någon nu undrar. Jag har inte gjort något fel men känner mig ändå skyldig.

Laurel Music - Dreams and Lies

Drömmar och lögner. Det låter som mitt liv. När allt annat är förlorat finns bara Laurel Music kvar. Som ett band som oktober 2006 hjälper mig att ta mig igenom mitt livs svåraste prövning.

Laurel Music - No One Wants Forever #1

2006-10-25T19:14:00.000+02:00

Laurel Music - No One Wants Forever #1

Höstlöven har fått samma färger som omslaget till Laurel Musics debutalbum!

Tyvärr blir den här hösten inte vackrare än så för mig. Jag har tagit beslut som kommer påverka mitt liv och jag vet inte om jag är helt nöjd men jag kan inte fortsätta låtsas som att allt är bra när jag fem dagar i veckan är ledsen när jag vaknar just för att det är en ny dag.

Det finns trots allt ett fåtal glädjeämnen kvar som ingen kan ta ifrån mig. Jag har beställt ett par skivor från fractiondiscs och på lördag ska jag se Anna Ternheim för andra gången. Skivorna kanske kommer på fredag men det känns långt dit. Först måste jag ta tag i viktiga saker. Ikväll ska jag skriva ett mail som om det skrivits några veckor tidigare skulle kunna ha avgjort mitt liv, nu är det bara ett avslut på en tid som varit. Vi gör våra val och vi får leva med dem. Jag bryr mig inte så mycket som jag borde och det är skrämmande att det man drömde om förr inte längre betyder något. Imorgon ska jag ta med mitt hyreskontrakt och säga upp min bostad.

Saint Etienne - He's on the Phone

2006-10-24T00:23:00.000+02:00

Det finns dagar då livet överraskar mig. Min lördag var en sådan dag. Jag vaknade senare än vad som var friskt och på kvällen kände jag mig fortfarande både sjuk och sliten. Sjukt sliten skulle man kunna säga. Egentligen borde jag ha stannat hemma och jag funderade länge på att hoppa över förfesten jag var bjuden till. Nu blev det inte så. Jag gick hemifrån rejält försenad och utan några större förhoppningar på utekvällen. Som tur var hade det inte ordnats någon mat eller liknande så det var ingen fara att vara sen. Jag visste inte vad som skulle hända mer än att vi skulle stanna i lund.

Någon gång strax efter midnatt kom vi fram till smålands nation. Jag hade bara varit där två gånger innan och båda gångerna känt mig riktigt bortkommen, trots trevligt sällskap jag tidigare och senare känt mig hemma med på andra ställen. Den här kvällen skulle komma att förändra det.
Väl inne såg vi att det fanns ett rum med Super Mario Bros. Jag blev glad eftersom det var ett av min barndoms favoritspel som jag inte spelat på hur länge som helst.
Först dog jag på bana 1-2 och sa att det var fel på handkontrollen. Den vanliga ursäkten men jag skulle på mitt andra riktiga försök bevisa att den faktiskt var sann. På något märkligt sätt lyckades jag med ett par öl och två drinkar innanför västen ta mig fram till bana 8-4. Till höger om mig satt en bekant och hans kompis som var trevliga och hejade på mig. Till vänster om mig satt det en blond kort tjej som kritiserade precis allt jag gjorde. På de svåra banorna insunerade hon att jag skulle vara nykter och det var verkligen inte sant men jag lät henne hållas. Själv hade hon druckit en drink i varje rum i hennes korridor och jag var faktiskt beredd att tro henne. Jag borde ha hatat hennes pikar eftersom jag blev nervösare för varje bana som gick men det var ändå rätt sött eftersom hon fylleläspade. Nåväl, mot slutet hade det samlats en publik i rummet och till deras jubel lyckades jag till sist sänka Bowser på sista banan med bara två liv kvar. Jag firade en triumf jag inte upplevt sen jag var liten.

Efter det ville vi fira och vad möts vi av på dansgolvet då om inte He's on the Phone. Tjejerna som var dj's var egentligen rätt dåliga men just den låten just då var en fullträff. Saint Etienne - He's on the phone (youtubelänk)

Introt, åhhhhh introt. Sylvie är nog ännu bättre men jag förstod mig aldrig på videon till den låten. Jag vet inte riktigt varför jag postar ett Saint Etienne-inlägg en måndagskväll som övergått i tisdag men jag antar att det helt enkelt är för att jag behöver det. Terapi. Jag vill påminnas om hur livet är när jag är glad.

Just nu är min korridor extremt tråkig. Det bor en del snälla mäniskor här men det känns ändå trist att det mest levande här på helgerna är bananflugorna. En månad till och sedan slipper jag skiten.

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

2006-10-21T15:12:00.000+02:00

Ibland när jag är ute på fredagskvällarna får jag höra underbara låtar som jag aldrig hört förut. Om det inte är en massa folk ivägen så brukar jag gå fram till dj-båset och fråga vad bandet heter. Om det är en massa folk ivägen så kommer jag fram lite senare och frågar vad bandet som spelades för två låtar sen hette. Då brukar dj'n titta konstigt på mig. Menar du den här? Nähä, den här då?
Jag kände att jag ville gå fram och fråga om banden många gånger när fractiondiscs var dj's på blekingska för ett par veckor sedan. Fractiondiscs spelade underbar pop som tyvärr var svår att dansa till. Men låtarna blev inte sämre för det. Jag fick veta att ett av banden hette Aerospace.

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

The Undertones - Teenage Kicks

2006-10-20T20:19:00.000+02:00

Äntligen fredag!

På med en låt som alltid påminner mig om det härliga livet så får vi se vad som händer. Just ikväll blir det dock inget blekingska för min del. Får se om jag kan ta mig igenom mig en fredag utan sprit också. Jag tror inte det. Att välja bort två av de saker jag uppskattar mest med fredagar vore för mycket. Skål, på er!

The Undertones - Teenage Kicks

Weathershows skivsamlande och önskelista

2006-10-19T00:22:00.000+02:00

Jag hade väntat i alldeles för många dagar och blivit lika besviken varje gång. Mitt postfack hade inte fått någon mat på länge och var lika tomt som mitt liv. Väl medveten om att det var den tiden på månaden då räkningarna snart skulle ramla in tänkte jag sätta upp en lapp till brevbäraren med texten Fragile, Don’t Crush men lät bli för han skulle ändå inte förstå. Ytterligare en värdelös dag hade passerat. Jag var trött på låtsasmänniskor som agerade marionetter i livets skådespel. På väg hem insåg jag att sommaren var slut och min kropp var för tunt klädd. Jag borde ha varit van men ändå inte förberedd för kyla. Jag saknade något varmt och äkta. Det verkligaste jag fann låg på mitt skrivbord, en telefonräkning för samtal jag inte minns att jag ringt.

Jag saknar den där tiden då en ny skiva kunde rädda mitt liv. Att kolla posten och upptäcka att skivorna jag drömt om äntligen hittat hem. Materiell lycka som just då var viktigast i livet. Trots att den var köpt för pengar. Trots att den bara varade några sekunder. Det var egentligen bara några år sedan men den tiden känns ändå oändligt långt borta.

Att förklara ett extremt och nästan överdrivet musikintresse för en utomstående är svårt. Jag har aldrig riktigt försökt. Ni som läser här förstår nog vad jag menar. Senast på väg hem från Camera Obscura diskuterade jag popmusik i allmänhet med en bekant popnörd. Jag tror vi båda kom fram till att den materiella egendom vi värderade högst inte helt otippat var respektive skivsamling. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina skivor. De är en del av min identitet. Om man någon gång i livet varit besatt av samlande vet man att man aldrig kan bli riktigt nöjd. För varje skiva jag köper upptäcker jag tre nya som påminner mig om hål i de överfulla cd-ställen. Det fanns en tid då jag varken kände till Shelflife, Labrador, Matinée eller Sarah. Det var nog inte en bättre tid men däremot en enklare tillvaro. Som ni säkert förstår är mitt skivsamlande komplicerat. Jag har helt klart ett annat förhållande till skivor idag än för fem år sedan. Min dator i kombination med bredband har gjort mig lat. Många nyinköpta skivor ligger orörda i en hylla samtidigt som de snurrat otaliga imaginära varv i datorn. Jag spelar nästan aldrig mina cd-skivor hemma längre. De samlar mest damm, men de betyder fortfarande väldigt mycket och jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra mig av med dem.

Känslan av något äkta tror jag är den främsta anledningen till att jag fortfarande samlar på skivor. Jag vill förstås också göra rätt för mig och stödja mina favoritband och skivbolag men det stämmer bara in på band och artister som hör hemma på små indieskivbolag. Den här förklaringsmodellen trasas sönder i exemplet med Anna Ternheim vars skivor ges ut av ett vidrigt skivbolag som sprider skräpkultur. Man skulle kanske kunna förklara det genom att jämföra skivor med troféer men det stämmer ändå inte in på mig för jag har aldrig känt något återkommande behov att visa upp min samling för andra. Däremot känns den viktig att visa upp för mig själv. Jag känner igen en del av mina favoritskivors ryggar i fodralen på flera meters håll. Just det är anledningen till att det är tråkigt att sortera jobbiga mappar på datorn samtidigt som det är trevligt att botanisera i den riktiga cd-samlingen. Mapparna förblir just bara mappar. De innehåller musiken men inget mer. När jag skriver det här tar jag fram Pulp – Different Class för att se hur jag reagerar. Klart är att jag har känslomässiga band till den fysiska skivan, trots att det på plastfodralet sitter en ful lila cirkel som säger att skivan innehåller singlarna Common People, Mis-Shapes och Disco 2000. Jag öppnar fodralet och tar fram konvolutet. Känslan är lika äkta (men givetvis inte lika magisk) som första gången jag kom hem med skivan.

Min egen skivsamling betyder förstås mest för mig men jag älskar även att bläddra i andras samlingar. Ser jag ett enda band jag avgudar letar jag vidare driven av möjligheten att finna ytterligare en favoritskiva som inte finns i min egen samling. Tittar på fram- och baksida men är inte jobbig nog att ta ut konvolutet, inte i andras samlingar. Endast i extremfall. Jag försvinner lätt in i en egen värld. Jag minns en efterfest där jag sansade mig till en början men till slut inte kunde låta bli att gräva i lp-samlingen. Tjejen som bodde där visste att jag skulle göra det förr eller senare. Det är kul att gissa vilka skivor en person har när man sett delar av en samling. Varje samling är personlig och det är nog därför det är så intressant att bläddra bland plastbitar och pappfodral.

Tag en skiva som Belle and Sebastian – The Boy With The Arab Strap. Den är tryckt i tiotusentals exemplar (minst) och är inte på något sätt exklusiv. Ljudet är nästan lika bra på mp3. Förutom att det är en av mina favoritskivor är den också ett mycket gott bevis på att exklusivitet inte är den största drivkraften i mitt samlande. Minnen är mycket viktigare. Det är nog därför jag har svårt för begagnade exemplar. Förutom ett gäng b&s-bootlegs så tror jag att den enda skiva jag köpt begagnad är The Primitives – Lovely. Jag vill ha skivor som jag själv har repat och slitit, som inte redan förstörts och förbrukats av andra. Jag är sjuk, jag vet. Fast jag borde dock ha gjort ett undantag och köpt The Boy With the Arab Strap i promo samtidigt som jag köpte Tigermilk i promo, vid enstaka tillfällen kan bättre begagnat vara helt okej.

Skivor hjälper mig att minnas mitt liv och låtar fungerar ofta som fasta riktmärken. Häromdagen blev det väldigt tydligt då en tjej med ett mer normalt musikintresse av en slump hörde låten Lemon Tree av Fools Garden. Efter att ha tänkt efter ett tag sa hon plötsligt ”Paris 1996, precis efter jag tagit studenten”. Det var ett fint minne för henne. För vissa är just nostalgin en viktig faktor till samlandet men jag vill inte ha så många gamla skivor. Det är tråkigt att köpa en gammal skiva och på förhand veta precis hur den låter.

Fildelning och skivköp är ett annat ämne som jag helst inte tar upp i den här texten. Men fildelning har påverkat mina skivköp så jag ska försöka att kort redogöra för mina åsikter i nästa stycke så får det vara bra så.
Det är roligare att chansa med en ny skiva av ett band jag inte hört tidigare men jag har inte råd att köpa skivor på det sättet längre (någon som vill ha en Happy Mondays-skiva?). Dessutom kommer man förr eller senare till ett stadie där man har svårt att plocka upp tips av andra. Jag hade stagnerat i min musiksmak och internet kom som en räddning och revolutionerade mitt musiklyssnande. Med program som dc får jag en chans att lyssna på skivor innan köp och värdera dem enbart efter mina egna intryck. Jag tänker rätt länge innan varje köp och beställer nog för ungefär lika mycket pengar per år som förut. Jag är mycket nöjdare med mina skivköp nuförtiden men blir sällan överraskad. De flesta skivor köps numera från band på små skivbolag och jag är mest intresserad av ep-skivor. Ofta köper jag skivor av band jag inte känt till om det inte vore för internet. Även om jag inte skulle köpa något jag inte tycker om så är skivor som är svåra att få tag på mer värda eftersom de är exklusiva. Jag funderar på att köpa The Snow Fairies – Get Married främst tack vare det underbara omslaget. Exklusivet har dock aldrig drivit mitt samlande och det brukar stanna vid funderingar.

För att gå tillbaka till skivsamlandet igen så konstaterar jag att mycket var annorlunda förr. På den gamla goda tiden såg jag det inte som något konstigt att lyssna på en enda skiva i flera månader. Saker och ting förändras på gott och ont och vissa minnen förändras över tid. Jag har glömt varför jag köpt många av mina skivor. När jag tvivlar på mina val i livet försöker jag selektera fram minnen om varför jag gjorde de val jag gjorde. Det är inte alltid de skäl som fanns där en gång i tiden fortfarande känns relevanta men de är viktiga för att man ska kunna förstå. Det är ungefär likadant med skivor. Jag blir ibland lite förundrad över att hitta No Doubt – Tragic Kingdom i min bokhylla men jag behöver inte lyssna många sekunder på Don’t Speak för att förstå varför jag köpte det albumet. Don’t Speak får representera alla speciella låtar jag blev kär i någon gång i livet som ensamma gjorde album värda att köpa. Det var förresten 1995 och då var jag 13 år.

Idag är jag 23 år. Jag lever att annat liv med nya band och nya favoritlåtar och kärleken till popmusik är det enda som består. Om jag någon gång i framtiden ska minnas den här fina bloggen så är det inte för bandet som skrev låten som bloggen är döpt efter. Jag ville verkligen döpa min blogg efter en låt av Langauge of Flowers istället. Songsaboutyou var dessvärre upptaget på blogger och jag är fortfarande ledsen för det.

Det händer att jag tar den här bloggen för seriöst. Jag går in och tittar på statistiken över er läsare, får veta varifrån ni kommer och via vilka sidor ni klickar ut. Ibland tar jag skivsamlandet lika överdrivet seriöst. Jag har gett bort en och annan singel eftersom jag tyckte att de inte passade in i samlingen. Är det någon som vill ha en skiva av Happy Mondays (ja, jag hatar Pills 'n' Thrills and Bellyaches och det var sista gången jag lyssnade på åsiktseliten etablerade sanningar om vilka album man ska tycka om, det är rätt många år sedan nu) eller Starsailor? Det är precis som om de drar ned helhetsintrycket och därför måste försvinna för att jag ska få konsistens i min samling.

Ibland missar jag tillfällen att fynda (Shelflifes utförsäljning, någon?) men jag har gett upp tanken på den perfekta skivsamlingen. Med skivorna i listan nedan skulle jag vara nära. Men jag kommer inte att köpa allt och de här skivorna kommer förr eller senare att ta slut. Då återstår bara ebay. Det känns lika bra att tipsa er, för någon av de här skivorna kan kanske bli er The Boy With the Arab Strap eller Songs About You. Samtidigt vet jag att det skulle kännas väldigt tomt den dagen jag mot all förmodan skulle ha fixat alla de här skivorna. Dags att skaffa en ny hobby då och börja om från början.

Songs About You är den enda skiva i min samling som är signerad och det är också min favoritskiva. Om jag måste välja en favorit till i samlingen så får det bli den vita promoskivan Is It Wicked Not to Care? med grönt pappfodral.
Avslutningsvis, någon länk till min skivsamling får ni inte. Popmusik är ingen tävling. Vi låter det stanna vid kärlek så är vi på samma plan.

WEATHERSHOWS ÖNSKELISTA:
Acid House Kings - Say Yes If You Love Me EP (2002, Labrador), 7.83$ tweekitten
Annemarie - The Living Model EP (CD-R, 2005, Music Is My Girlfriend), 30 SEK fractiondiscs
Architecture in Helsinki - Fingers Crossed (2004, Bar None Records), 13.65$ cduniverse
The Arrogants - Your Simple Beauty EP (2000, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Arrogants - Nobody's Cool EP (2002, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Autocollants - Why Couldn't Things Just Stay the Same (1999, Shelflife), omöjlig hitta
Backfish - It's Emily (1997), 145 SEK dgr
Belle and Sebastian - Wrapped Up in Books EP (2004)
Marit Bergman - From Now On EP (2003)
The Besties - Singer (2006, Skipping Stones), 120 SEK fractiondsics
Brittle Stars - S/T (2000, Shelflife), omöjlig hitta
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken (2006)
The Cardigans - For What It's Worth (2003)
The Consultants - Work From Home (2005, Shelflife), 13.85$ cduniverse
Dear Nora - Dreaming Out Loud (2001)
Douglas Heart - S/T (2003, Labrador), 149 SEK dgr
Fibi Frap - How Fast Is Your Heart Beating EP (2004)
The Field Mice - Where'd You Learn to Kiss That Way (1997, Shinkansen), helt jävla sjukt omöjlig få tag på i nyskick utan att betala ett överpris men jag vill ha den.
Free Loan Investments - Ever Been to Mexico EP (2002, Shelflife), 10.55$ cduniverse
The Gentle Waves - Green Fields of Foreverland (1999, Jeepster), 159 SEK dgr
The Gentle Waves - Falling From Grace EP (2001)
Go Sailor - S/T (1996, Lookout), 12.15$ cduniverse
Happy Birthdays - Happy Birthdays CD-R (2004), 35 SEK dgr
Heavenly - vs Satan (1990), 12.89$ cduniverse
Hello Saferide - Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day (2006, Razzia), 39 SEK dgr
Looker - S/T EP (2006)
Lucky Soul - Lips Are Unhappy (2006), 2.50 GBP Roughtrade
Mates of State - All Day EP (2004, Polyvinyl), 6.19$ cduniverse
Mates of State - Bring It Back (2006, Barsuk), 11.59$ cduniverse
The Maybellines - Chatfield Holiday (2002, Best Friends), 10$ tweekitten
My Favorite - Kids Are All Wrong EP (2003, Double Agent Records), 8.95$ cduniverse
Popsicle - Popsicle (1995)
The Positions - Bliss (2006), 14.15$ cduniverse
Postal Blue - Road to Hapiness (2006, Humblebee), 55 SEK
The Primitives – Pure (1989)
Razorcuts - R Is for Razorcuts (2002, Matinée), 125 SEK fractiondiscs
Razorcuts - A Is for Alphabet (2003, Matinée), 49 SEK dgr
Red Sleeping Beauty - Singles (2000, Siesta), Åhhhhhh vad jag vill ha den här.
Red Sleeping Beauty – Bedroom (1995)
Red Sleeping Beauty – Smile 7" (1995)
Rough Bunnies - Rough Bunnies Goes Pirate (2002)
Saint Etienne – Sylvie (1998), hittas nog enklast på ebay. Vill ha den gröna!
Saint Etienne - Good Humor (1998), 9.75$
Shelflife Records - You're Still Young at Heart (2003), kanske tidernas bästa samling. Innehåller Free Loan Investments - Rush Hour by the Shermans!
Shelflife Records - You Make Me Smile
Shelflife Records - One (2001, Shelflife), 17.25$
The Shermans - Hapiness Is Toyshaped (2001, Shelflife), 12.50$ tweekitten
The Shermans - Falling Out of Love EP (2001, Shelflife), 8.95$ tweekitten
Skypark - Summer Days Are Forever EP (1998)
Slowdive - Souvlaki (1993), 9.75$ cduniverse
The Snow Fairies - Feel You Up (2003), hopplös få tag på om man inte beställer direkt från Red Square.
The Snow Fairies - Get Married (2005, Red Square), 110 SEK fractiondiscs. Värd köpa bara för omslaget.
The Snow Fairies – Voila! (2006), direkt från bandet isåfall.
The Softies - It's Love (1995), 14.97$ cduniverse
Stars - Ageless Beauty (2004), en gång fanns den på cdon och jag köpte den inte.
Stars - Set Yourself on Fire (2004), us-utgåvan (eu-omslaget för fult för köpa skivan)
Strip Squad - Just Obey! EP (2005), också omöjlig få tag på nu.
The Tidy Ups - Dizzy Heights EP (2006, Music Is My Girlfriend), 45 SEK fractiondiscs
The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P. (2003)

Alla skivor förutom Red Sleeping Beauty - Smile är cd-skivor. Köp från fractiondiscs, dgr, cduniverse, tweekitten och rough trade.

Emma's House is empty

2006-10-18T05:55:00.000+02:00

Jag kan inte längre minnas hur jag kom i kontakt med den här låten. Jag blev glad varje gång jag hörde den, jag visste att bandet hette Field Mice och det var allt som betydde något. Sarah Records hade jag aldrig hört talats om och det skulle gå många år innan jag förstod hur saker och ting hängde ihop. Universum, livet och popmusiken.

Be mig att sätta ihop en blandskiva till en sympatisk person som tycker om popmusik utan att känna till dess historia. Emma's House skulle vara en av de första låtarna att skrivas ned. Jag brukar faktiskt önska Field Mice när jag är ute. Det händer att folk frågar mig vilken låt jag önskat. När de får veta brukar de flesta bara skratta. Jag tar inte illa upp men för mig är Field Mice allvar. Enstaka gånger förstår folk mig. Som en utekväll i början av september i år. Jag och flickan jag dansade med diskuterade vilken låt som dj-killen borde lägga på. "Canada", sa jag. "Emma's House" sa hon. "Canada är bättre", fortsatte jag. "Fler känner igen Emma's House så den funkar bättre" svarade hon. "Canada efter två när folk blivit fulla då?", frågade jag och log. Hon nickade och skrattade. Jag kommer inte ihåg om vi fick någon Field Mice men det var en fin kväll. Faktiskt en av de bästa i höst (men inte bara för det).

Världens bästa konsertklubb heter Emma's House och bor i Mejeriets lokaler. Det är förstås inget sammanträffande. Emma's House var första låten som spelades efter Langauge of Flowers underbara spelning i lund i våras. Popscene-Daniel som var dj då verkar ha tagit med sig traditionen vidare för samma låt var den första som spelades även efter Camera Obscura på KB. Dessvärre har Josefs konsertklubb paus just nu så det är precis som i låten. Tomt med andra ord.

När vi ändå talar om Field Mice så kan jag passa på att berätta att jag verkligen vill ha 2CD-samlingen Where'd You Learn to Kiss That Way. Synd bara att den är i princip omöjlig att få tag på i nyskick utan att betala överpris.
Nåväl, det börjar bli dags att runda av dagens inlägg. För er som redan är bekanta med Field Mice är det här mest nostalgiskt svammel. För er andra är mp3-länken nedan en utmärkt introduktion till ett av alla tiders viktigaste band. Som bonus får ni en chans att höra Aberdeens cover.

Five to six that's what the time is
the cold cuts through my shirt of cotton made
Five to six that's what the time is
Where you are
Where you now are
You have nothing to live up to
You have nothing to live down
Emma's house is empty
so why do I call it Emma's house?

The Field Mice - Emma's House
Aberdeen - Emma's House

Lucky Soul - Lips Are Unhappy (igen!)

2006-10-15T22:33:00.000+02:00

Det är väldigt sällan jag lyssnar på musik när jag är ute och går men just idag gjorde jag det. Med mig hade jag min bärbara cd-spelare (som saknar skakminne) och en cd-r med Lucky Soul, Mates of State och Tilly and the Wall. I höjd med sjukhuset bländade solen mig till tonerna av Give Me Love och jag glömde bort att anledningen till min promenad egentligen var att jag skulle städa ur en bandloge. I fredags var jag bandvärd för första gången och det gick riktigt bra. Hoppas de andra också tycker det.

Det hade förstås varit mer passande att röja upp bland flaskorna till The Tidy Ups men så duktig på att planera får man inte vara.
Jag var lite ledsen nyss för att jag inte hittade ett av mina bokmärken men jag fann det till slut. Jag hade sorterat lite för bra. Jag har redan tipsat om videon till Lips Are Unhappy men man kan inte skriva för mycket om det här bandet. Och Lips Are Unhappy kan man nog inte lyssna för mycket på. Jag blev så glad då jag upptäckte att det fanns en laglig mp3-länk på nätet till min favoritlåt med Lucky Soul. Deras spelning på Debaser blev förresten flyttad så nu spelar de den 15 december istället. Också ett jävla datum. Lucky Soul förtjänar bättre. 2007 någon?

Lucky Soul - Lips Are Unhappy

Aberdeen!

2006-10-13T16:03:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag varit sanslöst trött och sovit mer än vad som är normalt. Jag är nog på väg att bli sjuk. Känner mig väldigt sliten och just nu känns livet som ett ekorrhjul (fast kanske inte lika sött som i det här videoklippet).

Mer personligt än så blir det inte den här gången för jag har viktigare saker att berätta. Igår upptäckte jag ett gammalt band som var nytt för mig. Jag ska iväg om en timme och måste äta, duscha och sådär innan så jag får fatta mig kort. Homesick and Happy to Be Here heter skivan ni ska leta efter och på deras myspace kan ni ladda ned mysiga Sink and Float.

Au Revoir Simone till Sverige!

2006-10-11T00:03:00.000+02:00

I våras skulle Au Revoir Simone besöka Lund. Mejeriet hade tryckt upp flyers där det stod att Vashti Bunyan + Tralala + Au Revoir Simone skulle spela samma kväll. Jag kallade det årtiondets bokning och var alldeles lyrisk och det kändes för stort för att vara sant. Det blev förstås inställt.
Nu verkar det som att Au Revoir Simone trots allt kommer hit i november istället. På deras hemsida finns en turnéplan för Europa med tre spelningar i Sverige.

Wednesday, November 15 - Uppåt Framåt, Göteborg
Thursday, November 16 - Spy Bar, Stockholm
Friday, November 17 - Blekingska nationen, Lund

Fint att Lund avslutar deras turné men vad fan tänkte Monstera med när de la en spelning på Spy Bar? 23-årsgräns och popkonsert har aldrig gått hand i hand.
Som så många andra bra band är Au Revoir Simone från Brooklyn. De har lång väg att resa och den här gången vågar jag inte lita på att de kommer hit förrän de faktiskt står på en scen i London.

Au Revoir Simone - Through the Backyard of Our Neighbours
Au Revoir Simone - Hurricane

När vi ändå talar om Au Revoir Simone så undrar jag också vem det var som fick för sig att Europa är lika med smaklöshet. Visst var deras debutalbum Verses of Comfort, Assurance and Salvation billigt på cdon men jag borde nog ha satsat på importen istället. Någon som har omslaget till vänster och vill byta bort det? Nä, tänkte väl det...

The Lady Julie

2006-10-09T10:47:00.000+02:00

Ge oss ett datum för fullängdaren. Vi är otåliga!

I came here to see The Lady Julie. (I'm a week or so too late but bringing tulips.) Now, is it true what they told me happened to you, baby Julie? "Well", you say, "snow fell over me, then rain fell over me, then snow fell over me, then rain fell over me, then snow over again."

Jag förstår ingenting av texten men det är så vackert ändå.

Girl Laying Down Musikjournalen P3

2006-10-09T00:27:00.000+02:00

Titta på den här inspelningen innan skivbolaget eller P3 plockar ned den.

Anna Ternheim - Girl Laying Down Live Musikjournalen (youtubevideo)

Hejdå Snow Fairies

2006-10-08T18:00:00.000+02:00

När vi vaknar imorgon finns inte The Snow Fairies längre. De gör sin sista spelning ikväll klockan åtta på Popfest i New England. Och jag kan inte ens säga hejdå på ett vettigt sätt. Jag har tunghäfta.

thinking back to yesterday
a busride home, the starry sky
wishing I'd said everything
or drawn a picture of days gone by

I hope you don't think that I have nothing to say
I'm just tongue-tied
distracted by the pink of your cheeks
as you're walking away

feels like only yesterday
a bikeride home in summertime
you know what's inside my head
and that's just fine, cause now you're mine

I know you don't think that I have nothing to say
I'm still tongue-tied
enchanted by the pink of your cheeks and your smile
as you're walking my way

Camera Obscura och The Essex Green - Malmö 7 oktober

2006-10-08T16:08:00.000+02:00

Vi satt på bussen och plötsligt släcktes ljusen i alla fönster ned samtidigt. En explosion i en elcentral slog ut strömmen i Malmö och det var det mest oväntade som hände igår.

När jag kom fram till KB fick jag höra att konserterna skulle starta senare på grund av fotbollen. Jag visste inte ens om att det var EM-kvalkväll. Lagerbäcks spelfilosofi är sjukt tråkig och jag bryr mig inte om vårt landslag. Ser mycket hellre på Arsenal då. Eller åker till Malmö för att se Camera Obscura och The Essex Green. Jag hade inte sett något av banden förut. När en bekant frågade vilket band jag var på plats för svarade jag båda, men att jag var rädd för att Camera Obscura skulle vara tråkiga. Fick till svar att The Essex Green var själva definitionen av tråkigt. Jag trodde honom inte då.

Camera Obscura kom in på scenen kl 21.45. KB är kanske världens sämsta ställe för konserter. Allt ska vara så duktigt på det stället. Duktigt på ett tråkigt sätt. Tänk på Brandon Walsh. Om man sitter på scenen efter spelningen och talar med någon så kommer det en vakt och drar ned en. Inte för att man är ivägen, utan just för att man inte får göra så. Jag trodde att Camera Obscura skulle vara likadana men jag hade fel. Väldigt fel.
Tracy Anne var stilig, snygg och väldigt charmig. En kille i publiken ropade I Love You och jag förstod honom. Själv var jag kär i Teenager, Lloyd och underbara Eighties Fan. Camera Obscura lämnade kvar sin setlist på scenen och visst var jag lite sugen på att hoppa upp och hämta den men jag såg att en annan kille som till skillnad från mig var ett fan också vill ha den så jag lät bli. The Field Mice - Emma's House spelades ur högtalarna och killen jag nämnde som blev glad för setlisten levde upp som om det vore sista låten i livet. Någonsin. Det gjorde jag med. Jag visste det inte då men Emma's House visade sig vara det bästa med gårdagen. Where you aaaaaaaaaaaare, where you now aaaaaaaaaaaaaaaareeeeeeeeee.

The Essex Green startade sin spelning exakt klockan 23. Det sitter en klocka på en stolpe på scenen på KB och det är väl för att banden ska veta hur länge de får spela. Och konsertansvarig som räknar sekunder. Tråkigt och på något sätt väldigt talande för KB. Sasha Bells band inledde med we're not breaking any records yet-låten. Det började bra men under resten av spelningen gick det verkligen utför. Bakom mig stod det en kille som hela tiden ropade Great Late hela tiden. Jävligt tröttsamt. Av de tidigt spelade låtarna var det bara Penny and Jack som lyfte. Till slut spelade bandet sin superhit men den kändes väldigt livlös. Jag förstår inte att en superlåt som The Late Great Cassiopia som är fantastisk på skiva kan bli så tråkig live. Hur kan man slarva bort en sådan låt? Mrs Bean däremot var bra och förmodligen bäst i Essex Greens set. Annars verkade det mest som att Sasha Bell ville komma hem och hon tittade mer på setlisten än publiken. Jag hade inte förväntat mig det men The Essex Green var extremt booooooring. Det var längesen jag var så besviken på ett band. Ändå kändes det som att The Essex Green var väldigt nöjda med att få spela på KB och KB glada för att just The Essex Green var på besök. När publiken klappade in bandet för extranummer var det halvhjärtat. Folk klappade men tempot i applåderna steg aldrig. Och när Essex Green spelade Julia som extranummer ville jag mest åka hem. De borde ha ändrat spelordningen för Camera Obscura var det enda bandet den här kvällen som förtjänade extranummer.

Konsertbetyg:
Camera Obscura 8/10
The Essex Green 6/10

The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.

2006-10-07T18:11:00.000+02:00

Katie, Katie, Katie. Varje gång jag försöker skriva ett par rader som fångar hennes musik slutar det med att jag trycker på delete, delete, delete. Än så länge har jag bara lyckats skriva en text (tror jag, den hittas sorterad under skivor om ni vill läsa). Så den här gången har jag endast två saker att säga. För det första glömde jag bort Alone bland favoritlåtarna. Kanske finast på skivan. Och så har jag nog inte nämnt att Katie innan hon satsade på en solokarriär spelade med Mårten Tromm i The Wilson Hospital. Innan det var hon med i Backfish men så långt bakåt i tiden ska vi inte gå den här gången. Vi glömmer Katie ett tag så ska jag berätta lite om hur det var igår istället.

Märkligt nog så var jag faktiskt sen. Kom till blekingska när det bara var en timme kvar av dygnet. Hann inte ens beställa innan första bandet Ultrasport gick på scenen. Jag var sjukt förvirrad igår och för en gångs skull hade jag inte koll på banden. Visste inte hur bandmedlemmarna såg ut och Ultrasport spelade alldeles för fort för att jag skulle förstå vilket band som var vilket. Efter en hyfsad spelning och en paus på en kvart var det dags för Cats on Fire. Enda låten jag hört av dem innan var Draw in the Reins och den spelades sist. Annat folk hade kul men jag tyckte mest båda spelningarna var bara "bra" och inget att dö för. Bättre än att vara hemma åtminstone.

Efter spelningarna tog Fractiondiscs över som djs. Jag hade alltid trott att det var två killar som hade den här skivaffären men till min förvåning var det en kille och en tjej, som visade sig vara ett par, som stod och vände skivor. Många gånger hann jag tänka "fan vilken bra låt" men det gick ju inte att dansa till. Och återväxten bland popkidsen ser inte så bra ut, ingen blev glad när The Sea Urchins - Pristine Christine spelades. Och dansgolvet tömdes nästan helt till Shop Assistants - Safety Net. Kvällens bästa stund var när Tara Mascara övergick i The Happiest Days of My Life. Plockade upp ett par bandtips från Jörgen men jag var nog inte så nöjd med deras insats som djs. Hursomhelst var de väldigt trevliga och det borde fler djs vara. Och det är svårt att bli sur på dem när skivaffären är så bra.

Mer spännande än så blev det inte igår. Och Hon var inte där. Förstås. Jag har skrivit bättre texter på den här bloggen men jag orkar inte anstränga mig nu när det inte finns så mycket att berätta om. Ni undrar kanske vad allt detta har med Katie att göra. Jag vet ärligt talat inte. Jag vet däremot att det är konsert ikväll igen och att jag är sen. Måste äta, duscha och göra mig klar. Men först en perfekt låt som sätter stämningen för kvällen:

The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.

Looker - Hope and Anchor

2006-10-06T20:14:00.000+02:00

Bara en låt till.

Så sa jag för tjugo minuter sedan. Det blir alltid stressigt. Förmodligen lång kö ikväll. Hatar stå i kö. Hoppas jag inte är sen, lite rädd för det. Dricker upp, väljer kortärmad skjorta och knyter skorna. Ställer ifrån mig min hof, tar jeansjackan i ena handen och nycklarna i den andra. Tittar mig i spegeln en sista gång och låser dörren. Musiken tystnar och fredagskvällen tar vid. Igen.

Vad lyssnar du på innan du går ut?
Looker - Hope and Anchor

Det här är ett gammalt återanvänt inlägg. En "best of" om man vill. Den här gången känns det ärligt (någon klant fick för sig att lägga upp texten på en onsdags förmiddag senast det begav sig, då på en blogg jag skrev förut tillsammans med andra). Förutom det om kön då. Så mycket folk kommer det nog inte men det lär inte vara tomt heller. Vet att folk åkt från Göteborg, Malmö och Stockholm för den här kvällen. Och jag är nog inte så sen heller. Men jag är nervös. Fredag är veckans bästa dag och helst är jag på blekingska. Kanske kommer Hon vara där ikväll. Hoppas det.

The Essex Green - The Late Great Cassiopia

2006-10-04T18:54:00.000+02:00

...och efter Camera Obscura går The Essex Green på scenen. Jag gjorde rätt som inte betalade 425 kronor för att få höra Cassiopia på Accelerator. Alla förutsättningar är bättre den här gången.

What will they say?
What's the world, gonna do anyway, anywaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay?

Hela texten till The Late Great Cassiopia (sparka inte på mig för att mp3-länken bryts mitt i låten, ni har ju skivan ändå) finns här. Vad vill jag höra egentligen? Penny and Jack? Mrs. Bean? De får spela vad de vill, bara de spelar vår låt.

Den här helgen kommer att bli riktigt bra. Ett hyfsat "schema" att följa:
fredag: Cats on Fire + Ultrasport, blekingska, lund
lördag: Camera Obscura + The Essex Green, kb, malmö