The Jezabels - Disco Biscuit Love

Kylie Minogue och landsmannen Nick Cave förenades på dödligt allvar 1995 i duetten Where The Wild Roses Grow. Det kan mycket väl ha varit det vackraste ögonblicket i australiensk popmusik.

Tio år senare lyckades Melbournebandet Architecture in Helsinki charma konsertbesökare över hela västvärlden med skivorna Fingers Crossed och In Case We Die i bagaget.

Den stora ön på andra sidan jordklotet har sannolikt haft mer att erbjuda än två visserligen mycket fina minnen, men det australienska popmusiklandskapet har alltid varit en öken för mig. Jag saknar en relation till landets förmodligen mest hyllade band The Lucksmiths och det är talande att jag endast fastnat för låtarna Camera-Shy och T-shirt Weather bland material från elva album. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av australiensk musik och det är fullt logiskt att jag inte ansträngt mig mer för att undersöka dess scen. Om jag skulle försöka beskriva den skulle jag nog säga "begåvat, men tråkigt".

Det är därför så oerhört befriande att höra Sydneykvartetten The Jezabels vända upp och ned på min världsbild med discoaktig pianopop som i sin dansvänlighet slår sönder mina fördomar. The Jezabels gör musik att leva till. Disco Biscuit Love finns på bandets första skivsläpp The Man Is Dead EP som rakt igenom är alldeles lysande.

The Pains of Being Pure at Heart - Young Adult Friction

The Aislers Set suveräna skiva The Last Match släpptes på Slumberland Records våren 2000. The Pains of Being Pure at Heart tar nio år senare fram karbonpappret, ger ut sitt debutalbum på samma skivbolag och får det genombrott som The Aislers Set aldrig fick.

The Pains of Being Pure at Heart och deras självbetitlade EP slog sig in på min årslista när 2007 summerades. De fem låtarna var väldigt lika varandra i soundet och när jag hörde det inledande spåret This Love Is Fucking Right en utekväll på blekingska våren därpå konstaterade jag lite skämtsamt att The Pains of Being Pure at Heart spelat in samma låt fem gånger om men att det inte gjorde så mycket eftersom det var en bra låt.

När jag nu läser vad andra skriver om The Pains of Being Pure at Hearts debutalbum ser jag många nostalgiska beskrivningar med minnen av band som The Pastels, Popsicle, My Bloody Valentine och Lush. Själv tänker jag förutom nämnda The Aislers Set även på Ride.

The Pains of Being Pure at Hearts kan verkligen sin indiepophistoria men det slår mig hårt efter ett tiotal genomlyssningar av skivan att de saknar ett eget sound. Det hindrar den inte från att vara en av 2009 års bästa skivor såhär långt tack vare fantastiska låtar som Young Adult Friction och Stay Alive, men The Pains of Being Pure at Heart är alldeles för talangfulla för att kasta bort sin begåvning på ambitiösa coverskivor.

De personer som introduceras till indiepopmusiken genom The Pains of Being Pure at Heart kommer kanske att komma ihåg den här skivan som en av de stora skivorna i deras liv. För oss andra förblir den bara en bra skiva och det ligger något sorgligt i hyllningskörens ignorans av de uppenbara influenserna och insikten att kopior alldeles för ofta blir större än originalen.

The Popguns - Waiting for the Winter

Six weeks gone and not a word
this means the end

Wendy Morgans förtvivlade, olyckliga röst följdes av janglegitarrer genom en fantastisk upptempomelodi och jag fascinerades ännu en gång av att de mest bittra insikterna inte sällan berättas med de mest upplyftande och svängiga popmelodierna.

The Popguns träffade mig rakt i hjärtat redan på första försöket. Waiting for the Winter var deras stora superhit och den perfekta introduktionen till bandet.

De övriga åtta låtarna på debutalbumet Eugenie följde samma spår och jag trodde länge att Popguns alla låtar på något sätt handlade om krossade drömmar. Vackra, sorgliga och helt otroliga Down on Your Knees förstärkte den bilden. Eugenie var känslomässiga tvära kast i form av cyniska, depressiva texter om mycket mer än misslyckade förhållanden.

Långt senare skulle jag upptäcka att The Popguns gjort en ännu bättre låt som heter Still A World Away. En låt som inspirerar, som ger hopp och som får mig att drömma. Men det tar vi en annan gång och till dess nöjer jag mig med att konstatera att The Popguns var nittiotalets bästa band tillsammans med Red Sleeping Beauty och Belle and Sebastian.

You Say Party! We Say Die! - Monster

Vad lyssnar du på för musik?

En vanlig fråga som betyder olika saker för olika personer. Efter att tidigare ha försökt förklara hur mina favoritpopband låter ska jag bara ge ett svar framöver: "jag lyssnar på musik som antingen säger mig något eller som går att dansa till en fredagskväll."

You Say Party! We Say Die! är snyggt arrangerad punkig pop som för tankarna till hösten 2005 och Tralalas debutalbum. Inte riktigt lika bra, men ändå älskvärt. Min favoritlåt är nog Monster i hård konkurrens med Like I Give a Care.

Chick Habit - Rip It Up

Jag kan ligga i timmar och lyssna på den här låten på repeat. Slutet flyter in i introt och jag verkligen älskar den övergången.

Rip It Up är också namnet på en festival i juli som kör för andra året i rad. Den här gången tilltalar bandsläppen mig och jag överväger helt klart att fixa en biljett. Vem kan säga nej till en helg som går i popmusikens tecken i sällskap med goda vänner samtidigt som vi i år slipper den svaga alliansen?

Men spela inte Rip It Up av Orange Juice! Spela inte Orange Juice överhudtaget. De är skräp. Och om någon undrar är April March-låten med samma namn som bandet i dagens inlägg bara hemsk.

Monsters Are Waiting - Ones and Zeros

Bara några veckor innan Brittle Stars återförenas för vad som troligen blir deras sista spelning är jag redo att utse deras efterträdare. Monsters Are Waiting har ett annat sound, men i avskalade och fina Ones and Zeros låter de som ett syskonband till Brittle Stars.

Besök deras myspace och lyssna på en cover av I Wanna Be Adored och mindre omedelbara men lika härliga Ha Ha.

Minipop - Like I Do

Tricia Kanne stiger in i min värld. Hon har bestämt sig för att stanna där och jag kommer inte släppa taget om henne. Som sångerska i dreampopbandet Minipop vann hon min beundran i samma stund jag hörde låten Like I Do på bandets hemsida (Ask Me a Question spelas upp först men det är bara att klicka på pilen ovanför titeln och byta låt).

Tricia Kanne är vacker som en dröm. Rösten påminner lite om Stars otroligt begåvade sångerska Amy Milan. Stora ord som Tricia och hennes Minipop gjort sig fullt förtjänta av. Lyssna på fler låtar på myspace.

Moonbabies - Take Me to the Ballroom

Malmöbandet Moonbabies gör en spelning på Debaser på hemmaplan den 2 maj. Jag kommer att vara där och om det låter lika bra live har jag en fantastisk kväll att se fram emot.

Jan - Talk of Love

Dagens inlägg handlar något oväntat om en 42-årig singer/songwriter från Minneapolis som försörjer sig genom att designa inbjudningskort, menyer och annat fint för festligheter. På fritiden spelar och sjunger Jeaneen Gauthier i ett band som heter JAN. Låten Talk of Love från EP-skivan Everything Must Go är lika vacker som omslaget. Jeaneen Gauthiers skivbolag Guilt Ridden Pop ger bort skivan till det symboliska priset tre dollar inlusive frakt (om man bor i USA).

Talulah Gosh - Talulah Gosh

På väg hem från samma fredag jag nämnde senast spelades Talulah Gosh självbetitlade låt. En mycket fin avslutning på en annars trevlig kväll. Bläddrar bland låtarna i mitt minne och funderar på om Amelia Fletcher någonsin skrev något bättre. Kanske Shallow på Heavenlys första album. Jo, så är det nog. Men förmodligen den enda.

På youtube hittade jag ett videoklipp där världens bästa mittfältare Cesc Fabregas i mitt favoritlag Arsenal (det där tycks gå hand i hand) framspelad av lagets smartaste spelare Alexander Hleb dunkar in en boll i nättaket mot Manchester City i början av den här säsongen till tonerna av Talulah Gosh låt My Boy Says. Extremt otippat, men jag föredrar nog ändå att se fotbollsklippen utan musik trots allt. Mitt älskade Arsenal hackar just nu i ligan men jag tror på dom i medgång och motgång.
När jag inte tänker på Arsenal planerar jag för sommaren och hösten. Det är mycket som ska stämma nu och en hel del deadlines. Det kommer bli en tuff men förhoppningsvis även belönande vecka.

Signed Papercuts - Nothingness

Förr eller senare får man för sig att man sett alla band man vill se. I fredags såg jag Bridal Shop på blekingska. Det råkade bli så att jag pratade med en kompis till bandet efter spelningen. Hon frågade vilket band jag helst av allt skulle vilja se live. Mitt sällskap för kvällen hade tidigare berättat för mig att Stars var bokade till årets Accelerator så svaret på den här frågan var rätt givet och vi svarade båda Stars. Nu i veckan tittade jag på tåg- och flygbiljetter till Stockholm och det var ingen rolig läsning. Insåg att det inte blir något Stars i Stockholm för mig den här gången. Tyst för mig själv hoppas jag att Stars blir bokade till Vega i Köpenhamn.
Annars känner jag inte alls något ordentligt konsertsug i vår och de spelningar som jag ser fram emot mest är faktiskt med band jag redan sett. Efter att ha jämfört spelningar i regionen kom jag fram till följande "lista":

28 mars lund blekingska - Friday Bridge
11 april mejeriet lund - El Perro del Mar

Det hade varit kul att se Marit Bergman igen men den spelningen är på KB och dit vill jag inget mer. Firefox AK spelar på Mejeriet i april och jag tycker om hennes musik men inte så mycket att jag betalar 120 kr i inträde. Isåfall går jag hellre på en spelning med ett litet band som överraskar mig. Så som Signed Papercuts lyste upp en liten scen en kall decemberkväll..

The Charade - The World Is Going Under

The Charade mixar sitt tredje album Keeping Up Appearances. Samtidigt faller världen samman. Den mest tröttsamma frågan på ett bra tag måste vara har du facebook? Vad är det för fel på mobiltelefon och mail?

Ibland verkar det som att det slagit slint i huvudet hos folk som inte längre tycks kunna kommunicera på vanligt sätt längre. Epidemin som kallas Facebook är både viruset, symptomet och sjukdomen på samma gång. Samtidigt är det bara ett litet barn av sin tid som växt sig för stort för snabbt.

Det första avsnittet av tv-programmet Expedition Robinson sändes 1997, ett fåtal år efter att internet fick sitt stora genomslag. Naturligtvis var Robinson aldrig den stora förändringen, det var en programidé som låg precis rätt i tiden och får i det här fallet mest fungera som ett exempel. Med Robinson startades en utveckling där gränsen mellan det privata och det offentliga luckrades upp ordentligt. Sorgligt nog byggde hela serien på det inte alltför tilltalande karaktärsdraget att offra någon annan för egen vinning.
Tio år senare ser vi de fulla effekterna. Efter myspace var det bara en tidsfråga innan någon skulle ta konceptet längre. För mitt eget musikintresse är myspace något av det bästa som hänt sedan jag köpte min första dator, men med det goda följer det onda. Ett community har stora brister när det är regel snarare än undantag att ha hundratals vänner. Medan jag slår in ett par öppna dörrar ställer jag en retorisk fråga - vem har 735 vänner?

I december förra året fick jag ett erbjudande om att, om inte annat för ett ögonblick, fångas in i medievärlden. Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt hade skickat en inbjudan till Photocall för personer som "under det gångna året gjort Malmö och Lund lite bättre, lite snyggare och roligare att vara i". En sådan inbjudan låg helt oväntat i min brevlåda en dag och jag fick den förstås eftersom jag under hösten var bandbokare på blekingska. När jag väl fick numret i min hand visade det sig under rubriken "Det utvalda folket" att 114 personer varit på plats för gruppbilden. Antingen så är du med eller inte. Inne eller ute. Det förde tankarna till småskolans "du är bjuden, du är bjuden, men du får inte komma". Jag stannade förstås hemma och lyssnade på pop istället för att vara med på en gruppbild som kom att nå hundratusentals läsare. Jag kan inte heller säga att jag var särskilt lockad av mingel med regionens nöjeselit. Ett beslut jag var väldigt nöjd med efter att senare ha fått numret i min hand och sett ett antal mediekåta och otroligt jobbiga Nöjesguidenprofiler på samma bild som jag skulle ha varit med på om jag tackat ja.

Nu var min idé med det här inlägget inte att visa mig självgod. Det är snarare ett desperat rop på hjälp i hopp om att slippa höra "jamen vi styr upp nåt. Vad har du för facebook".

Till dess lyssnar jag på The Charades nya låt The World Is Going Under som är en pärla bland alla svin som tar sig själva på för stort allvar medan de tror att de är jordens medelpunkt.

Penny Century - Nothing Burns Like Bridges

Idag vaknade jag av mig själv fem i sex i morse. Sjukt var bara förnamnet och om det fortsätter på det här viset sitter jag snart på mina lediga dagar och äter frukost klockan fyra på natten.
Jag skrev fel senast. Det tar inte en timme om dagen att pendla mellan Lund och staden jag inte har någon egentlig relation till ännu. Det verkar mer som att jag ska vara glad om jag kan hålla ned resandet till två och en halv timme om dagen. Det regnar ute idag och jag har gäspat sen jag kom hem för ett par timmar sen. En brutal kontrast till den fina måndagen som var den bästa dagen på länge.

På tweenet är allt som vanligt. Traditionsenligt har läsarna fått rösta fram sina favoriter från musikåret 2007. Rösterna har räknats och listan över årets bästa band domineras av begåvade men tråkiga band. Allvarligt talat, vem tycker att Cats on Fire är världens bästa band?
Julia Hanbergs Penny Century är visserligen inte världens bästa band men förtjänar ändå uppmärksamhet. Bisarrt nog fick de nästan alla sina röster på tweenets lista från personer relaterade till deras skivbolag. Jag hade gärna röstat på Penny Century för deras låt Nothing Burns Like Bridges från förra årets debutalbum Between a Hundred Lies, men Penny Century tycks förbli ett band med stor potential som inte får det erkännande de förtjänar.

Sons and Daughters - Darling

Vaknade av mig själv utvilad klockan nio i morse till en helt ledig dag. Jag ska tydligen pendla mellan Lund och Malmö i tio veckor. Hejdå en timme om dagen. Hejdå 640 kronor i månaden. Lägg till kostnaden för kursboken så gjorde jag igår av med mer än 1300 på utgifter direkt relaterade till skolan. Märkligt nog var jag ändå väldigt nöjd för jag lyckades lura systemet och komma hem med en skiva som jag fick nästan gratis.
En del av er som läser här är väl bekanta med Akademibokhandeln och deras stämpelkort. Tio stämplar innebär att man får dra av en hundralapp när man handlar. Igår hade jag för en gångs skull kommit ihåg att ta med mitt gamla halvfyllda stämpelkort och lyckades därför fylla mitt kort med stämplar. Så jag väntade mig att få min rabatt men den skulle gälla först vid nästa köp. Något så dumt och jag skulle egentligen inte kunna använda rabatten utan att köpa saker jag inte behövde just nu. Efter att ha gått runt i butiken och funderat så frågade jag i kassan om man kunde använda rabatten på cd-skivor. Det gick bra så jag kom hem med Säkerts debutalbum för 29 kronor. Vilket fynd!

Det sägs att en ny termin är ett utmärkt tillfälle för en nystart. Om jag bara kan få städat snart så känns det faktiskt så. Det har ju börjat bra. Vi firar det nya året med lite ny musik. Dagens tips är brittiska Sons and Daughters som i vissa låtar påminner om ett mini-Long Blondes. Deras senaste album This Gift är inte i samma klass, men låten Darling är underbar. Lyssna på bandets myspace.

Mitt 2007

Konserter
Hur gärna man än vill något annat så beror en riktigt bra konsert nästan alltid på mer än musiken. Sambassadeur har skrivit mitt soundtrack (the tambourines are shaking but I don't hear the sound, it's my favourite song but I don't like the crowd) till många sönderpratade spelningar och i höst var publiken hemsk när Lucky Soul spelade på Debaser Medis i Stockholm fredagen den 9 november. Kvällen efter spelade de på blekingska i lund och då nationsansvariga fått för sig att ta ut ett rejält överpris i inträde ledde det lustigt nog till att spelningen blev helt fantastisk. Folk studsade runt helt galet till låtar som Lips Are Unhappy och Ain't Never Been Cool men var ändå helt tysta under lugna Baby I'm Broke. Underbart!
Samtidigt var det här kanske livets ironi eftersom jag på fredagen en vecka tidigare fått uppleva publiken på blekingska prata sönder laurel musics comebackspelning. Kvällen efter det såg jag laurel music i Köpenhamn och då var det en sittplatskonsert där alla var tysta hela tiden. En kväll som tillsammans med flera andra under hösten blev ett minne för livet. En strålande konserthöst och då har jag inte ens nämnt language of flowers spelning på blekingska som kom att bli deras sista någonsin.
På onsdag nästa vecka avslutar The Magic Numbers konsertåret 2007. Jag ser fram emot den spelningen men jag tror inte den blir bättre än utfyllnad på min lista. Det har verkligen varit så bra! Om jag räknar rätt blev det totalt 16 kvällar med spelningar i år. Jag har inte skrivit någon konserttext i höst. You were always on my mind, men jag har helt enkelt inte haft tid.

1. Language of Flowers - 21 september, Blekingska, Lund
2. Lucky Soul - 10 november, Blekingska, Lund
3. laurel music - 3 november, Huset Magstraede, Köpenhamn
4. Irene - 2 november, Blekingska, Lund
5. Au Revoir Simone - 12 november, Vega, Köpenhamn
6. The Strange Idols - 12 oktober, Blekingska, Lund

Förutom dessa så minns jag särskilt Like Honey (på Blekingska som support till Language of Flowers), Air (på Vega samma kväll som Au Revoir Simone) och Säkert! på KB i Malmö.


Album
Precis som jag förutsåg för ett år sedan gjordes årets bästa skiva av ett band vars namn börjar på "L". Vad jag inte visste var att för mig då okända Let's Go Sailing skulle ta mig med storm.
Årets besvikelse var utan konkurrens Sambassadeurs andra album Migration. Singeln Subtle Changes lovade så gott men när jag efter lång väntan fick lyssna på skivan var allt det jag tidigare älskade med bandet borta. Jag borde verkligen uppskatta skivan med tanke på att Anna sjunger på alla låtar utom en, men trots fler än 20 genomlyssningar lyfte den aldrig. De har förändrat sitt sound och många tycker om det men jag kommer aldrig föredra deras nuvarande poporkestersound framför magin i If Rain. Migration får 5/10 i betyg. Jag har inte bestämt vad The Chaos in Order ska få för betyg och det kommer nog aldrig behövas heller. En etta på en årsbästalista är större än sifferbetyg.

1. Let's Go Sailing - The Chaos in Order
2. Lucky Soul - The Great Unwanted
3. Immaculate Machine - Fables
4. Celestial - Dream On
5. Tupelo Honeys - Salute You
6. Stars - In Our Bedroom After the War
7. Palomar - All Things, Forest
8. The Afternoon Naps - Sunbeamed
9. Friday Bridge - Intricacy
10. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
11. Säkert! - Säkert!
12. Fireflies - Goodnight Stars Goodnight Moon
13. Irene - Long Gone Since Last Summer
14. Love Dance - Result
15. The National - Boxer

Förtjänar att nämnas: Au Revoir Simone, The Loose Salute, Cats on Fire, Electrelane och Blonde Redhead.


Låtar
Till slut fick jag vika mig för Bobby Wratten och konstatera att han skrev två av årets bästa åtar.

1. Trembling Blue Stars - Idyllwild
2. Lucky Soul - One Kiss Don't Make A Summer
3. Stars - Bitches in Tokyo
4. Celestial - Dream On
5. Stars - Take Me to the Riot
6. Northern Fields - Never Take the Beauty
7. The Strange Idols - It's No Fun
8. Trembling Blue Stars - November Starlings
9. Tupelo Honeys - The Return of the Weeping Man
10. The School - Let It Slip
11. The Garlands - You Never Notice Me
12. Club 8 - The Boy Who Couldn't Stop Dreaming
13. Let's Go Sailing - Sideways
14. Sambassadeur - Subtle Changes
15. The Secret History - Mark & John
16. Irene - By Your Side
17. Immaculate Machine - Dear Confessor
18. The Secret History - Our Lady of Pompeii
19. Penny Century - Nothing Burns Like Bridges
20. Jonna Lee - Dried Out Eyes
21. Säkert! - Någon Gång Måste Du Bli Själv
22. Like Honey - Telling Lies
23. Palomar - You're Keeping Us Up
24. Those Dancing Days - Hitten
25. Liechtenstein - Stalking Skills


2008
laurel musics nya skiva heter cycles och lär toppa min nästa årslista. Dessutom nya album av Katie Goes to Tokyo, Like Honey och The Charade. Och förhoppningsvis kommer The Secret History till Sverige!

The School - Let It Slip

Jag var aldrig och såg Another Sunny Day eller The Icicles i Malmö. Kan inte säga att jag är överdrivet ledsen för det. För en gångs skull upplever jag att det är ett överskott av bra konserter i regionen. På fredag kommer The Sunny Street och Punky's Dilemma till lund och det blir också min sista tur i dj-båset på blekingska. Ser verligen fram emot det.

Det verkar poppa upp små fantastiska band överallt hela tiden. Dagens resa går till Wales och Cardiff där vi hittar The School, ett mini-Lucky Soul som lyssnat in sig på Camera Obscura. Men varför jämföra med andra band när låten Let It Slip talar för sig själv?

Northern Fields - Never Take the Beauty

Igår vaknade jag och kände att livet är underbart. Märkligt nog har den känslan inte bara hållit i sig utan även förstärkts idag. Igår kväll såg jag att jag fått ett mail från en fantastisk person som jag inte talat med på ett år. Jag träffade henne idag och det var lika trevligt att ses som vanligt. Jag påminns om hur bra livet kan vara. På fredag kommer laurel music till blekingska och det ska bli så fint.

Och medan jag lever min dröm lyssnar jag på Northern Fields som gjort årets vackraste poplåt. Den heter Never Take the Beauty och ni kan höra den på bandets myspace.

The Strange Idols - She's Gonna Let You Down Again

Jag har en liten dröm. Om den uppfylls slutar indieklubbarna att spela blipp-blopp och välkomnar mig istället med The Strange Idols. Drömma går ju.

För den som undrar så kan jag meddela att bloggen stoppas in i frysfacket över sommaren. Varför? Läs I Wanna Be Adored-texten. Jag klarar inte av att göra allting samtidigt och det finns andra projekt som är betydligt viktigare för mig just nu.

The Sunny Street - Comedians

Alla talar om Rip It Up. Brittiska The Sunny Street gör mig lite sugen att åka dit, men resten av bokningarna faller mig inte i smaken så jag stannar hemma. Fast priset var ju föredömligt lågt.

Lyssna på fina Comedians på myspace.

The Shermans - The Myth of Being Alone

Tredje dagen i lund på egen hand. Imorgon åker jag hem igen och det ska bli så skönt. Om jag inte klarar tre dagar nu, hur ska jag då klara ett helt läsår efter sommaren? Jag vet inte om jag är redo än.

Min mp3-spelare funkar igen. Förstår inte grejen med att batteriet laddar sig medan man inte lyssnar men jag klagar inte. Tog med mig alldeles för få skivor i mp3-spelaren också. Längtar hem till den riktiga skivsamlingen och datorn.

The Myth of Being Alone verkar gå att ladda ned via lastfm. Någonstans. Men länken verkar inte funka så jag tar bort den.