Sambassadeur - Malmö, 25 januari

För att gå vidare måste man ibland acceptera frasen kill your darlings. I sällsynta fall straffar älsklingarna ut sig själva. Förra årets album Migration var en stor besvikelse och när Sambassadeur spelat New Moon som första låt i fredags visste jag att konserten skulle bli mitt definitiva avsked till bandet. I ärlighetens namn hade jag inte väntat mig något annat men jag ville vara på plats för att vara säker.

Coastal Affairs var 2006 års bästa ep. Nu vet jag också att Coastal Affairs var början på slutet. Det kan tyckas märkligt att skriva så om en skiva jag verkligen avgudade och fortfarande älskar, men det är ändå ofrånkomligt att Coastal Affairs förde Sambassadeur i en riktning mot ett "lyxigare" sound som i själva verket var ännu ett offer för det sterila ljudlandskap som Jari Haapalainen med efterföljare, i det här fallet Mattias Glavås, gjort till sitt eget. Det Sambassadeur som turnerar i vår har inte mycket gemensamt med det band som jag föll för en gång i tiden.

I fredags stod Sambassadeur inför södra Sveriges kanske sämsta publik på en scen som var alldeles för stor för bandet. Under de förutsättningarna kunde ingenting rädda konserten och jag borde nog ge upp konserter på KB.
Sambassadeur är inte direkt kända för att vara ett starkt liveband men jag kan ändå inte förstå varför man ställer sig på en scen om man inte är intresserad av publiken. Basisten Daniel Tolegård och ena gitarristen Daniel Permbo stod på varsin kant och försökte i alla fall, men det kan man inte säga om bandets andra gitarrist Joachim Läckberg och sångerskan Anna Persson i strålkastarljuset mitt på scenen. Ett band måste inse att något är fel då den inlånade trummisen är mest intressant att titta på.

Det kommer säkert fortsätta gå bra för Sambassadeur men jag är inte särskilt intresserad när produktionen blivit viktigare än de fantastiska låtar de skrev förr om åren. Jag fick inte höra If Rain, Dead Leaves eller ens Between the Lines. Den enda låt som fick mig att verkligen skina upp var min låt - Marie. En låt som ensam gjorde det värt att ta en fredagstur till Malmö ändå.

4/10

Setlists och popdrömmar

Bland alla stressiga fredagskvällar på blekingska i höstas minns jag ett samtal särskilt väl. Irene höll på att förbereda scenen för soundcheck och samtidigt pratade Tobias och Malin i laurel music om vilka låtar de skulle spela. Visa inte setlisten för mig bara, jag vill inte veta något innan, sa jag. Varför inte? frågade Malin. Där och då var det svårt att ge ett snabbt svar. Jag sa nog något dumt om att det blir mer spännande utan att utveckla mer. Men det slår mig i efterhand att jag i det ögonblicket blev medveten om att det finns så många olika sätt att uppleva en spelning på.
För mig är en stor del av upplevelsen med popkonserter att man på förhand inte får veta vilka låtar som ska spelas eller hur de arrangeras, på samma sätt som man inte vet hur det går för favoritlaget i nästa match. Det kan tyckas lite fånigt att låta sådant här påverkar upplevelsen så mycket men det har både du och jag glömt när favoritbandet spelar just vår låt.

Som ansvarig samlade jag förresten på mig setlists från många, men inte alla, spelningar på blekingska i höstas. Det kan vara kul att se på någon gång i framtiden. För min egen skull och för de som eventuellt är intresserade lägger jag upp listorna här också. Den streckade linjen skiljer förstås ordinarie set från extranummer:


Like Honey, 21 september 2007
New York – Tiles – Old Boy – Telling Lies – Five Min Dream – Nothing Right
--------------------
Airport

Secret Shine, 28 september 2007
Oblivion – Lost Memory – Sound of Light – Deep Thinker – Hate You When You Smile – Adored – Stars in the Sky – Hit the Ground – Cafe Crash – Wish Coming True – Loveblind

Friday Bridge, 5 oktober 2007
Introduction de la Soirée – Le Satin S’empare – The End of the Affair – Literature – The Lady Julie – Armance L’Actrcie – Shanghai Shipping – Edward the Hedgehog – The Story of Agnes – Love and Nostalgia – 24 Hour Party People – It Girl

The Strange Idols, 12 oktober 2007
Say Anything – Old Times – He’s Out Looking for Love – She’s Gonna Let You Down Again – X-ray Vision – New Song – Intensions – Blue Espers/Berlin - It’s No Fun
--------------------
Ovanite Sensation

laurel music, 2 november 2007
The Way Love Goes – Dreams and Lies – Disappear – Northern Light – No One Wants Forever – Into the Blue – Sirens (i Köpenhamn kvällen efter spelades även Question Mark, Karma 2 AM och ytterligare en ny låt)

Irene, 2 november 2007
The Game – Little Things – Looking for Love – Stardust – Seaside – Waterfront – End of the Line – September Skies – Only You – Baby I Love Your Way – June Is Flat – Little Lovin’ – By Your Side

Lucky Soul, 10 november 2007
My Brittle Heart – One Kiss Don’t Make A Summer – Ain’t Never Been Cool – Struck Dumb – Add Your Light to Mine, Baby – The Towering Inferno – Baby, I’m Broke – Gimme Love – The Great Unwanted – Heatwave by Marta Reeves and The Vandelas – Lips Are Unhappy
--------------------
The Killing Moon by Echo and The Bunnymen

The Sunny Street, 30 november 2007
Drawings – Blackberries – Morton & Claude – Kill You – Rainy Hearts – Comedians – Cyclists – All the Way – Greasy Crisps – Pottery and Glass


På något märkligt sätt lyckades jag dessutom hitta en setlist från Säkerts spelning på KB i Malmö den 1 december. Postar den också men sedan ska jag inte plocka med mig papper hem från spelningar på ett bra tag.

Säkert, KB 1 december 2007
Och jag grät mig till sömns - Rotary - Stetoskop - Någon gång måste du bli själv - Ditt kvarter - Det här är vad dom säger - Hemstad - Faller isär - Ny låt - Sanningsdan - Allt som är ditt - Är du fortfarande arg
--------------------
Det kommer bara leda till något ont
Vi kommer att dö samtidigt
2006

Mitt 2007

Konserter
Hur gärna man än vill något annat så beror en riktigt bra konsert nästan alltid på mer än musiken. Sambassadeur har skrivit mitt soundtrack (the tambourines are shaking but I don't hear the sound, it's my favourite song but I don't like the crowd) till många sönderpratade spelningar och i höst var publiken hemsk när Lucky Soul spelade på Debaser Medis i Stockholm fredagen den 9 november. Kvällen efter spelade de på blekingska i lund och då nationsansvariga fått för sig att ta ut ett rejält överpris i inträde ledde det lustigt nog till att spelningen blev helt fantastisk. Folk studsade runt helt galet till låtar som Lips Are Unhappy och Ain't Never Been Cool men var ändå helt tysta under lugna Baby I'm Broke. Underbart!
Samtidigt var det här kanske livets ironi eftersom jag på fredagen en vecka tidigare fått uppleva publiken på blekingska prata sönder laurel musics comebackspelning. Kvällen efter det såg jag laurel music i Köpenhamn och då var det en sittplatskonsert där alla var tysta hela tiden. En kväll som tillsammans med flera andra under hösten blev ett minne för livet. En strålande konserthöst och då har jag inte ens nämnt language of flowers spelning på blekingska som kom att bli deras sista någonsin.
På onsdag nästa vecka avslutar The Magic Numbers konsertåret 2007. Jag ser fram emot den spelningen men jag tror inte den blir bättre än utfyllnad på min lista. Det har verkligen varit så bra! Om jag räknar rätt blev det totalt 16 kvällar med spelningar i år. Jag har inte skrivit någon konserttext i höst. You were always on my mind, men jag har helt enkelt inte haft tid.

1. Language of Flowers - 21 september, Blekingska, Lund
2. Lucky Soul - 10 november, Blekingska, Lund
3. laurel music - 3 november, Huset Magstraede, Köpenhamn
4. Irene - 2 november, Blekingska, Lund
5. Au Revoir Simone - 12 november, Vega, Köpenhamn
6. The Strange Idols - 12 oktober, Blekingska, Lund

Förutom dessa så minns jag särskilt Like Honey (på Blekingska som support till Language of Flowers), Air (på Vega samma kväll som Au Revoir Simone) och Säkert! på KB i Malmö.


Album
Precis som jag förutsåg för ett år sedan gjordes årets bästa skiva av ett band vars namn börjar på "L". Vad jag inte visste var att för mig då okända Let's Go Sailing skulle ta mig med storm.
Årets besvikelse var utan konkurrens Sambassadeurs andra album Migration. Singeln Subtle Changes lovade så gott men när jag efter lång väntan fick lyssna på skivan var allt det jag tidigare älskade med bandet borta. Jag borde verkligen uppskatta skivan med tanke på att Anna sjunger på alla låtar utom en, men trots fler än 20 genomlyssningar lyfte den aldrig. De har förändrat sitt sound och många tycker om det men jag kommer aldrig föredra deras nuvarande poporkestersound framför magin i If Rain. Migration får 5/10 i betyg. Jag har inte bestämt vad The Chaos in Order ska få för betyg och det kommer nog aldrig behövas heller. En etta på en årsbästalista är större än sifferbetyg.

1. Let's Go Sailing - The Chaos in Order
2. Lucky Soul - The Great Unwanted
3. Immaculate Machine - Fables
4. Celestial - Dream On
5. Tupelo Honeys - Salute You
6. Stars - In Our Bedroom After the War
7. Palomar - All Things, Forest
8. The Afternoon Naps - Sunbeamed
9. Friday Bridge - Intricacy
10. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
11. Säkert! - Säkert!
12. Fireflies - Goodnight Stars Goodnight Moon
13. Irene - Long Gone Since Last Summer
14. Love Dance - Result
15. The National - Boxer

Förtjänar att nämnas: Au Revoir Simone, The Loose Salute, Cats on Fire, Electrelane och Blonde Redhead.


Låtar
Till slut fick jag vika mig för Bobby Wratten och konstatera att han skrev två av årets bästa åtar.

1. Trembling Blue Stars - Idyllwild
2. Lucky Soul - One Kiss Don't Make A Summer
3. Stars - Bitches in Tokyo
4. Celestial - Dream On
5. Stars - Take Me to the Riot
6. Northern Fields - Never Take the Beauty
7. The Strange Idols - It's No Fun
8. Trembling Blue Stars - November Starlings
9. Tupelo Honeys - The Return of the Weeping Man
10. The School - Let It Slip
11. The Garlands - You Never Notice Me
12. Club 8 - The Boy Who Couldn't Stop Dreaming
13. Let's Go Sailing - Sideways
14. Sambassadeur - Subtle Changes
15. The Secret History - Mark & John
16. Irene - By Your Side
17. Immaculate Machine - Dear Confessor
18. The Secret History - Our Lady of Pompeii
19. Penny Century - Nothing Burns Like Bridges
20. Jonna Lee - Dried Out Eyes
21. Säkert! - Någon Gång Måste Du Bli Själv
22. Like Honey - Telling Lies
23. Palomar - You're Keeping Us Up
24. Those Dancing Days - Hitten
25. Liechtenstein - Stalking Skills


2008
laurel musics nya skiva heter cycles och lär toppa min nästa årslista. Dessutom nya album av Katie Goes to Tokyo, Like Honey och The Charade. Och förhoppningsvis kommer The Secret History till Sverige!

The Boy Has Gone Away

För ett år sedan beklagade jag mig över att lund var en dålig konsertstad. I våras nominerade jag mig själv till posten som bandbokare vid blekingska nationen. I min presentation skrev jag bland annat följande: om jag blir vald är min ambition att Indigo i höst ska vara en unik, alternativ konsertscen som ger publiken happiest days of our lives-kvällar. Jag lyssnar gärna på bandtips men jag är ensam ansvarig för vilka band som bokas och det är också min åsikt att en klubb fungerar bäst med en tydlig, konsekvent och genomtänkt bandbokarlinje istället för eviga kompromisser.
Jag blev förstås vald och arbetet började efter midsommar. När detta skrivs nästan ett halvår senare är det med en oerhörd stolthet som jag ser tillbaka på hösten.
Uppdraget är slutfört och resultatet talar för sig själv. Vi var klubben som flög över Strange Idols och Secret Shine exklusivt för deras första konserter i Sverige. På vår förfrågan gjorde laurel music en comebackspelning efter ett års tystnad. Vi förärades ett besök av Lucky Soul och framför allt gjorde Language of Flowers sin sista spelning någonsin på lilla blekingska. Jag skulle ljuga om jag skrev att varje bandkväll var perfekt men de kvällar det var bra var det verkligen fantastiskt. Som bandbokare med ensamt ansvar för bandbokningar var jag tillsammans med ljudtekniker, klubbmästare, bandvärdar, djs och jobbare på indigo plus två hårt arbetande killar på nationens kontor (tack för i höst allihop!) en av flera som hösten 2007 gjorde Indigo till världens bästa popklubb de tre kvällar (21/9, 2/11 och 10/11) då allt stämde.

7 sept: Differnet
21 sept: Language of Flowers (IRL) + Like Honey
28 sept: Secret Shine (UK) + support: Slowmotion Club
5 okt: Friday Bridge
12 okt: Strange Idols (UK) + support: Luke Astray
2 nov: Irene + laurel music
10 nov: Lucky Soul (UK) + Napoleon
30 nov: Punky's Dilemma + The Sunny Street (UK)

Anna Ternheim - Malmö 28 oktober

På något märkligt sätt hade jag blandat ihop serviceavgiften på 20.00 kr med klockslaget 20.00. Jag kom fram till konserthuset i Malmö kl 19.50 och katastrofen var ett faktum. Efter att ha visat upp min biljett blev jag visad till rätt ingång av en ung kille med stiliga kläder och jag var tvungen vänta utanför tills vi hörde applåder. Den skalliga mannen som agerade uppvärmare gjorde tydligen något rätt eller så var publiken bara artig för han nådde aldrig fram till mig trots att jag tillfälligt satt mig ner på en sidoplats långt ut på första raden.

Jag hade sett Anna Ternheim en gång innan. Det var en januarikväll och jag satt på andra raden i Stadshallen i lund. Jag hade fallit för hennes debutalbum men ändå bara skrapat på ytan. Inledande Wedding Song satte stämningen för hela den kvällen. Ternheim sjöng I won't let you down this time och hon levde upp till det. Fram till att Ternheim sittandes vid ett piano avslutade To Be Gone på franska gjorde hon precis allting rätt. Det var ett av mina två finaste konsertminnen från förra året.

Igår gjorde jag ett enda fel men straffades hårt. Den skalliga mannen slutade till sist att spela sina sånger och tackade för sig. Gott, då kan jag gå till min riktiga plats, tänkte jag. Jag hann inte ens resa mig innan kvällen var förstörd. Istället för den naturliga pausen mellan förband och huvudakt presenterades Anna Ternheim. Lokalen mörklades till tonerna av Girl Laying Down-introt. På några sekunder gick jag besviket uppför trappan och fick se min sittplats på rad elva förvandlas till en blank biljett på rad tjugonågonting. Visst hade jag kunnat be 30 personer att resa på sig men det är inte min stil. När andra också betalat dyrt inträde får man visa lite hänsyn. Det var inte deras fel att jag inte kunde läsa av en jävla biljett igår.

Jag förstod redan på förhand att Girl Laying Down skulle öppna gårdagens spelning. Allt annat hade varit mycket konstigt. Wedding Song är på alla sätt en bättre låt men den här turnén byggs på Separation Road. Jag kände oro innan spelningen och den skulle senare visa sig vara befogad. Jag tycker bäst om Ternheim när hon är ensam på scenen. Igår var hon ständigt i centrum men kompbandet stod ändå ivägen mellan oss och upplevelsen. Flera gånger. Och det var Ternheims eget fel. Ett överambitiöst arrangemang med trummor skulle slå sönder det finaste partiet i Tribute to Linn. Sådant kan få vem som helst att tappa både hopp och intresse. Långa stunder hade jag tankarna på annat håll och ett tag var det bara ljussättningens bländande lampor som åter förde mina blickar mot scenen. Det var precis som att Ternheim med band gick på halvfart och kompenserade med en flashig inramning.

Jag minns fortfarande avslutningen på Ternheims konsert i Stadshallen i lund i januari 2005. Folk ställde sig upp och applåderade efter sista låten. Hon såg uppriktigt överraskad ut och hon förjänade all uppskattning den kvällen.
Igår fick publiken kollektiv hjärnblödning. Som väntat avslutade Halfway to Fivepoints ordinarie set. Sedan hände något mycket märkligt. Ternheim med band går av scenen till publikens applåder. När de försvunnit ut ställer sig publiken upp och fortsätter applådera. Jag trodde att stående ovationer var ett sätt att visa uppskattning medan band och publik fortfarande har kontakt med varandra. Men det fungerar tydligen inte så i Malmö. Idioter.

Innan extranumren hade endast A French Love varit fantastisk. På papperet såg nog setlisten mycket imponerande ut men det hjälpte föga när det kunde ha varit så mycket bättre. Efter att Tribute to Linn slaktats stod mitt hopp till Calling Love som tyvärr också slarvades bort. Jag minns inte vad som gick fel men den kändes helt enkelt inte magisk. Ternheim satte sig sedan vid pianot och jag funderade på vad hon skulle spela. Jag fick för mig att hon spelat alla hennes pianolåtar. Och det hade hon mycket riktigt gjort. Istället spelade hon Shoreline. Broder Daniels Shoreline. Helt meningslös i Ternheims version. Jag trodde inte på ett ord av det hon sjöng och hon hade lika gärna kunnat nynnat sig igenom hela låten. Publiken hade nog inte märkt någon skillnad.

En inklappning senare gjorde Ternheim äntligen något annorlunda. Hon kom in ensam på scen och sa att hon skulle sjunga A Voice to Calm You Down. Någon på första raden ropade en låtönskning. Ternheim blev irriterad men lyckades ändå skämta bort det på ett charmigt sätt. Sedan blev hon allvarligare och tog ett steg åt sidan, bort från mikrofonen och sjöng för oss. Inga instrument, bara en röst. Mellan verserna hördes bara fläktarna. Naked Version Deluxe. Till sist fick jag höra min favorit från första skivan. Jag har kallat Tribute to Linn för Anna Ternheims bästa låt men just igår kväll skulle jag inse att jag hade fel. Tribute to Linn är så ömtålig att den kan gå sönder. My Secret däremot står emot allt. Talande nog för kvällen hackades den sönder av alldeles för många instrument i slutet men det går inte att misslyckas med den låten. Publiken ställde sig sedan upp och applåderade. Den här gången applåderade även jag uppriktigt.


Jag vill göra klart några saker. Tro för all del inte att jag missunnar Anna Ternheim framgång. Jag har en gång i tiden kallat henne vår framtid och även om det kanske inte stämmer längre vill jag henne inget ont. Jag blir dock irriterad när folk får uppskattning för enkelt. Ternheim var otroligt mycket bättre i Stadshallen och kan så mycket mer än igår kväll. Alla kan ha en dålig dag men betalar man 320 SEK har man också rätt att ställa krav. När det här skrivs har jag läst i Ternheims gästbok och folk där talar om en "overklig kväll". Det kanske är elakt att ta ifrån folk deras upplevelser men Ternheim har varit bättre än såhär. Det här var nog sista gången jag gick på en konsert med numrerade sittplatser. Jag kan inte vara på en spelning där jag hatar publiken.

7/10


Setlist (eller åtminstone något som ska påminna om en sådan, mycket blev nog fel och jag kanske redigerar om jag hittar en riktig lista):

Girl Laying Down
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints

Extranummer, första inklappningen
Calling Love
Nights in Goodville
Shoreline

Extranummer, andra inklappningen
A Voice to Calm You Down
Lovers Dream
My Secret

Camera Obscura och The Essex Green - Malmö 7 oktober

Vi satt på bussen och plötsligt släcktes ljusen i alla fönster ned samtidigt. En explosion i en elcentral slog ut strömmen i Malmö och det var det mest oväntade som hände igår.

När jag kom fram till KB fick jag höra att konserterna skulle starta senare på grund av fotbollen. Jag visste inte ens om att det var EM-kvalkväll. Lagerbäcks spelfilosofi är sjukt tråkig och jag bryr mig inte om vårt landslag. Ser mycket hellre på Arsenal då. Eller åker till Malmö för att se Camera Obscura och The Essex Green. Jag hade inte sett något av banden förut. När en bekant frågade vilket band jag var på plats för svarade jag båda, men att jag var rädd för att Camera Obscura skulle vara tråkiga. Fick till svar att The Essex Green var själva definitionen av tråkigt. Jag trodde honom inte då.

Camera Obscura kom in på scenen kl 21.45. KB är kanske världens sämsta ställe för konserter. Allt ska vara så duktigt på det stället. Duktigt på ett tråkigt sätt. Tänk på Brandon Walsh. Om man sitter på scenen efter spelningen och talar med någon så kommer det en vakt och drar ned en. Inte för att man är ivägen, utan just för att man inte får göra så. Jag trodde att Camera Obscura skulle vara likadana men jag hade fel. Väldigt fel.
Tracy Anne var stilig, snygg och väldigt charmig. En kille i publiken ropade I Love You och jag förstod honom. Själv var jag kär i Teenager, Lloyd och underbara Eighties Fan. Camera Obscura lämnade kvar sin setlist på scenen och visst var jag lite sugen på att hoppa upp och hämta den men jag såg att en annan kille som till skillnad från mig var ett fan också vill ha den så jag lät bli. The Field Mice - Emma's House spelades ur högtalarna och killen jag nämnde som blev glad för setlisten levde upp som om det vore sista låten i livet. Någonsin. Det gjorde jag med. Jag visste det inte då men Emma's House visade sig vara det bästa med gårdagen. Where you aaaaaaaaaaaare, where you now aaaaaaaaaaaaaaaareeeeeeeeee.

The Essex Green startade sin spelning exakt klockan 23. Det sitter en klocka på en stolpe på scenen på KB och det är väl för att banden ska veta hur länge de får spela. Och konsertansvarig som räknar sekunder. Tråkigt och på något sätt väldigt talande för KB. Sasha Bells band inledde med we're not breaking any records yet-låten. Det började bra men under resten av spelningen gick det verkligen utför. Bakom mig stod det en kille som hela tiden ropade Great Late hela tiden. Jävligt tröttsamt. Av de tidigt spelade låtarna var det bara Penny and Jack som lyfte. Till slut spelade bandet sin superhit men den kändes väldigt livlös. Jag förstår inte att en superlåt som The Late Great Cassiopia som är fantastisk på skiva kan bli så tråkig live. Hur kan man slarva bort en sådan låt? Mrs Bean däremot var bra och förmodligen bäst i Essex Greens set. Annars verkade det mest som att Sasha Bell ville komma hem och hon tittade mer på setlisten än publiken. Jag hade inte förväntat mig det men The Essex Green var extremt booooooring. Det var längesen jag var så besviken på ett band. Ändå kändes det som att The Essex Green var väldigt nöjda med att få spela på KB och KB glada för att just The Essex Green var på besök. När publiken klappade in bandet för extranummer var det halvhjärtat. Folk klappade men tempot i applåderna steg aldrig. Och när Essex Green spelade Julia som extranummer ville jag mest åka hem. De borde ha ändrat spelordningen för Camera Obscura var det enda bandet den här kvällen som förtjänade extranummer.

Konsertbetyg:
Camera Obscura 8/10
The Essex Green 6/10

The Tough Alliance - Lund 29 september

Hur i helvete kunde jag köa en timme för två divor som går av scenen efter fyra låtar? Jag visste vad som väntade men var ändå sur på bandet. The Tough Alliance stod på toppen av sin karriär och provocerade oss. Koka Kola Veins var grym, resten var skit.


Ett år senare besöker TTA blekingska för tredje gången. Den här gången får jag inte höra någon säga "världens sämsta liveband" i kön utanför och under kvällen kommer jag att inse att mer än så förändrats sen sist. I dj-båset står två killar som gör sitt bästa för att döda kvällen men de lyckas naturligtvis inte. Lokalen är full, jag likaså när jag står vid baren vid tolvtiden och kommer på att man kanske borde flytta på sig innan spelningen börjar. Det är sjukt mycket folk och jag tränger mig fram till en lucka en meter från scen. När spelningen börjar har jag på något märkligt sätt hamnat längst fram. Jag ser mig som vanligt omkring och konstaterar att stora delar av publiken aldrig varit på popklubb tidigare.

När TTA var på blekingska för ett år sedan var stämningen grym. Igår kändes det mest konstigt. Publiken var inte särskilt musikintresserad och bandet verkade måttligt intresserat. Redan i första låten går ett gäng ekonombrudar som aldrig någonsin intresserat sig för popmusik upp på scenen. Jag kan lova att de inte skulle se skillnad på Eric och Henning och en casting för Idol. Tragikomik på hög nivå. Spelningen bryts efter att TTA kört två och en halv låtar. Jag minns inte vilka. En hel del saker hade säkert kunnat göras annorlunda men kan man inte garantera publikens säkerhet vore det idioti att fortsätta.

Dj-killarna börjar spela igen. En bit in i låten frågar en tjej mig om TTA kommer att gå på igen. Hon ser snäll ut så jag svarar inte att de tagit rökpaus för att sedan köra en timme till och sedan kommer Embassy hit och sedan blir det efterfest i Malmö. Istället säger jag det enda vettiga som finns att säga, TTA kommer inte tillbaka.

Och så är det. TTA är ett internskämt som växt sig lite för stort. Koka Kola Veins betydde mycket en gång i tiden men det är glömt nu. Onehitwonders. Hejdå TTA, jag kommer inte att sakna er.

Firefox Ak och Hello Saferide - Lund 11 mars

Lämnar fram min biljett och någon som jobbar på Mejeriet sätter ett pappersband runt min högra handled. Inser att det är fri ålder men man kan inte få allt man önskar sig.
Andrea Kellerman ser så cool ut med sin elgitarr när hon öppnar med City to City. Firefox har utstrålningen, låtarna och rösten för att få vilken publik som helst på fall. Men hon lyckas inte den här gången. Ikväll är det fel på både bandet och publiken och själv väntar jag kanske för mycket på spelningen efter.

Introducing...Hello Saferide:
Have you ever had the feeling no one really knows what you're all about
And when you try to show them
They all have things to do tonight
Tonight (I Thought That You Said Summer Is Going To Take The Pain Away)
Annika Norlins debutalbum var tvåa på min årsbästalista från 2005, men inga siffror i världen kan beskriva vad Hello Saferide betydde för mig i höstas. I en period i mitt liv då jag kände att allt gick fel kom HS från ingenstans och skrev sorgsna låtar som jag tog till mitt hjärta. I Thought That You Said Summer Is Going To Take The Pain Away var en tröst när ingen annan fanns där. Jag fick en skiva med smärtsamt ärliga texter som jag faktiskt kunde tro på. HS skakade om mig redan på första lyssningen. Senast HS var i lund och spelade på Mejeriets lilla scen fanns det en viss nervositet och osäkerhet. En oförutsägbarhet som fick mig att rysa till när jag hörde de första ackorden i Long Lost Penpal.

Sedan dess har mycket förändrats. Jag spelar fortfarande If I Don’t Write This Song, Someone I Love Will Die när jag vill bli glad men har för länge sen lämnat den första förälskelsefasen bakom mig. HS har blivit stor på riktigt. Det är fullt av folk på mejeriet och från det att hon går på scenen visar HS ingen som helst osäkerhet. En bit in i spelningen berättar hon att det är en speciell kväll eftersom en vän till henne är här. Firefox kommer in på scenen och det är omöjligt att inte bli rörd när Annika och Andrea framför Long Lost Penpal tillsammans. Om jag minns rätt så fick vi inga extranummer senast HS var i lund. Ikväll är det en självklarhet. När HS efter andra inklappningen avslutar kvällen med I Don’t Sleep Well så blir jag så glad att jag ger henne en ros som jag tar från blombuketten som står på scenkanten. Hon tar emot den och jag går vidare ut i natten lycklig.

(Ursprungligen postad på min lastfm den 12 mars 2006. Nu tror jag att jag samlat ihop alla gamla texter som jag vill ha med mig hit.)

Like Honey med förband och efterband - Lund 3 september

En ny höst och jag är tillbaka på Mejeriet. Redan på väg uppför verandan möter jag en bekant och känner mig hemma direkt. Glider in genom dörrarna och undrar vad arrangörerna har hittat på. Baren till höger men först inträde. Merchandise på ett annat bord till vänster. Det känns som att det är bord precis överallt. Dessutom mycket folk för att vara en timme efter kassan öppnar. Garderoben är stängd, jag tror att jag är sen och jag är orolig för ordningen banden går på. Kvällens dj är snäll och låter mig ställa min väska innanför hennes bord. Sedan kommer min vän som jag väntat på och allt känns genast bättre. The Lucksmiths vän Fred Astereo går på scenen strax efteråt och jag blir glad eftersom det är precis den spelordningen jag hoppats på. Till en början är jag tveksam men jag mjuknar så småningom. Killen vet hur en slipsten ska dras och det var ett tag sedan jag skrattade på en konsert. När han bjuder på ett par fina låtar mot slutet är det lätt att glömma att han är ett förband till förbandet.

En tjej går förbi mig och säger hej. Jag känner inte igen henne och svarar inte eftersom jag tror hon pratar med någon annan. Hon fortsätter fram mot scenen och jag vaknar ur mina kvällsdrömmar. Jag har förstås sett henne förut. Sandra Svensson spelar orgel och synth i ett av mina svenska favoritband. Jag såg Like Honey i somras på Möllevångsfestivalen i Malmö. Ni kanske inte tror mig när jag skriver det här en regnig och blåsig septemberkväll men det var verkligen en av sommarens finaste dagar. Just därför var det också en av de märkligaste spelningar jag varit på. Det vore synd att säga att det var bra. Inomhuslokalen lämnade en hel del övrigt att önska, ljudet var dåligt och jag funderade på varför i helvete man lägger en spelning klockan 17 en lördagskväll. I publiken satt det kanske 30 personer. Det serverades saft. Jag trodde att jag var på ett barnkalas tills Like Honey började spela. Bandet spelade fel i säkert hälften av låtarna men jag fastnade ändå för två saker. Charmen och sångerskan Johanna Cromnows underbara röst som alltid får mig att lyssna. Jag åkte hem från Malmö väldigt förvirrad och lite besviken den sommardagen. Medan jag tänker tillbaks på den här spelningen går Sandra förbi igen till sitt band och jag räknar tyst för mig själv en, två, tre, fyra, fem personer jag känner igen. Jag får en kort pratstund med Johanna och Sandra innan spelningen. De är på gott humör. Det är jag också. På reklamen för höstens första Emma's House står Lucksmiths först men jag vet att det är LIKE HONEY som ska förgylla min söndagskväll. Det blir nog bra det här, hinner jag tänka innan det är dags att röra sig för att stå näst längst fram.

- Vi ska spela alla våra låtar i kronologisk ordning ikväll, säger Klas. Jag tänker för mig själv att det blir ju rätt många låtar, men vad fint det vore. Och även om Unexpected öppnar spelningen så blir det förstås inte så. Det viskas mellan bandmedlemmarna mellan låtarna och ordningen verkar inte helt bestämd. Jag tror att jag inser vad jag saknade under fredagens konsert, lite utrymme för spontanitet. Johanna verkligen strålar när hon sjunger Airport och resten av bandet ser ut att trivas lika bra. Ljudet är väldigt högt och jag borde ha tagit med mina simproppar men jag vill inte gå bakåt nu. Jag kan inte mycket om musik i tekniska termer men jag vet att jag älskar den här rösten. Like Honey spelar flera nya låtar och det lovar gott inför nya skivan. Särskilt Homesick med Klas på sång låter riktigt bra och har både en härlig melodi och ett driv i låten. Som så många andra låtar. Jag får inte höra mina favoriter For A Reason eller Sad Song men känner mig ändå inte det minsta ledsen. Det är svårt att vara det när inte en endaste låt känns som utfyllnad. Det är svårt att vara besviken när en söndagskväll känns som en fredagskväll.

The Lucksmiths står på scenen 20 minuter senare. De är begåvade men jag tycker också att de är förbannat tråkiga. Ni hatar mig nog för det här uttalandet men efter att Camera-Shy spelats som kanske tionde låt finns det ingen anledning för mig att vara kvar. Jag tar min väska och går ut i natten. På verandan sitter ett kompisgäng med två bekanta. Jag säger hejdå till dem och hejdå till Mejeriet för den här gången. Vänder mig om och vet att jag kommer tillbaka snart. Det här är mitt hem.

Konsertbetyg:
Like Honey 9/10
Fred Astereo 6/10
The Lucksmiths 6/10 (om det är tillåtet sätta betyg på en konsert man inte såg klart)

Setlist Like Honey (med reservation för att halva listan kanske är fel):
Unexpected
November
Airport
Homesick
Telling Lies
(gammal låt)
New York eller Let It Pass
(ny låt som Klas börjar sjunga och Johanna avslutar fint)

Jag kan inte ge er en riktig setlist eftersom jag inte minns men det gör inte så mycket när upplevelsen som helhet är större än de enskilda låtar. Som den bara kan vara på riktigt fina konserter som träffar rätt.

Sambassadeur - Lund 1 september

The tambourines are shaking but i don't hear the song
it's my favourite song but i don't like the crowd

Jag kom till blekingska med förhoppningen att få höra Marie och If Rain. Publiken var för en gångs skull tyst under låtarna och det gjorde mig glad. Ändå lyckades jag förstöra gårdagens konsert för mig själv.

Sambassadeur spelade på blekingska en oktoberkväll för två år sedan. Jag verkligen hatade publiken för att de visade bandet så dålig respekt. Varken förr eller senare har en konsert blivit så störigt söndersnackad av folk som mest verkar vara ute för att supa skallen i bitar. Jag kan förstå behovet men det är så onödigt att förstöra för andra. Igår var det mesta som vanligt på blekingska. Det är lite lustigt hur många bekanta jag känner igen där. Det var förstås kul men jag var inte i första hand ute för att uppleva There Is a Light That Never Goes Out. Jag var där för Marie och förhoppningsvis höstens bästa spelning. Förväntningarna fanns där. Det blir lätt så när man välkomnas av Red Sleeping Beautys underbara Stupid Boy. Mycket folk men ändå inga problem att få plats längst fram. Tydligen bryr sig folk bara om sådant när bandet heter Tough Alliance eller Le Sport.

Jag blev förvirrad av att titta på scenen. När Anna Persson och resten av bandet gick upp på scenen räknade jag till en sångerska och fyra ytterligare bandmedlemmar. Jag hade alltid trott att de bara var fyra totalt men igår var trummaskinen utbytt mot en kille som såg ut att ha kul bakom sitt trumset. If Rain inledde spelningen och jag borde ha älskat det. Höstens första konsert och en av mina favoritlåtar öppnade men ändå saknades något. Jag började bli lite nervös för fortsättningen men alla tvivel försvann när publiken tystnade och always waiting for something more to come öppnade kvällens andra låt. New Moon är alltid skön och igår var den så fin när Anna sjöng like i believe in you du-du du-du-du. Claudine från senaste EPn Coastal Affairs avslutade en fantastisk inledning.

Förutsättningarna fanns där med andra ord. Men jag gjorde en så otroligt korkad sak. Bandet hade lagt ut en setlist framför sig. Det är förstås vanligt men låtlistor brukar aldrig vara synliga för publiken. Om ni fungerar likadant som jag förstår ni att jag inte kunde låta bli att tjuvkika. Efter det kändes det inte lika fantastiskt när Anna sa att de skulle spela pop på franska, fast på engelska.

Marie har varit mer än en låt för mig den här sommaren. Textraderna you know we were scientists, every conversation was a test har varit ett stöd varje gång jag tvivlat på mig själv. Det slog mig plötsligt en dag på jobbet i somras, när jag läste acknowledgement i en artikel, vad Sambassadeur menade med do you have the time for me, do you still believe in Pierre and Marie. Paret Curie skulle ha känt sig hedrade. Spelad på blekingska som sjätte låt var Marie inte lika fantastisk som på skivan. Det går nog inte att återskapa samma magi. Kvällens bästa låt är ändå ett tillräckligt gott betyg.

Between the Lines togs emot mycket bra av publiken. Ice and Snow var också en favorit men framfördes inte lika bra. Sedan följde en rätt svag avslutning men det var inget som förstörde spelningen. Det hade kunnat vara en underbar kväll men jag vet inte varför det bara blev "fint". Jag kände faktiskt inte igen Anna till utseendet men det var förstås samma band som jag jag förälskade mig i en vårdag för två år sedan. Nu går Sambassadeur in i studion och det är bara en tidsfråga innan jag faller igen.

7/10

Setlist:
If Rain
New Moon
Claudine
In the Calm
Dead Leaves
Marie
Between the Lines
Ice and Snow
Whatever Season
Kate
One Last Remark

Language of Flowers - Lund 27 maj

I haven’t felt this way for a long time
how long will you stay tonight?

Language of Flowers öppnar med den där underbara slingan i Where You Belong och det var verkligen längesen jag kände så starkt för ett band. Jag är inte ensam. När Tara Simpson sjunger de två första textraderna för oss är det lika mycket vi i publiken som frågar hur länge hennes band stannar ikväll.

Jag har väntat på den här stunden. Tänker tillbaka och försöker förstå. Allt började en septemberdag 2005. Jag hade fått för mig att jag tröttnat på musik. Jag var övertygad om att jag inte längre kunde beundra ett popband på samma sätt som jag älskade Pulp, Oasis och David Bowie under mina tonår. Den där naiva och nästan överdrivna dyrkan kändes som minnen från en helt annan tid som aldrig kommer tillbaks. Av en slump råkade jag höra låten Le Monster av My Favorite och efter en veckas lyssnande fanns det bara ett band i mitt liv. My Favorite la av tio dagar efter jag upptäckte dem. De hade då existerat i femton år och jag fick aldrig se My Favorite live. Det händer bara ett fåtal gånger varje årtionde men ibland dyker det upp band som kan förändra allt. My Favorite var ett sådant band. Jag blev bitter.

Det var så tydligt att jag behövde ett nytt band att beundra. Language of Flowers kom från ingenstans. Deras debutskiva Songs About You gavs ut i slutet av 2004 men jag hörde Language of Flowers för första gången så sent som i februari i år. Efter ett par månader med Songs About You hade jag blivit kär i alla låtar förutom Christmas. Songs About You är fortfarande den bästa skiva jag hört och kärleken till popmusik lika stark nu som någonsin tidigare. Ute hade det hunnit bli mörkt. Konsertkvällen startade två timmar tidigare.

Emmas hus på Mejeriet är inte tomt. Istället är det varmt och välkomnande. Det känns overkligt och mina förväntningar på kvällen är så höga. Publiken är musikintresserad, stämningen mycket god och ”alla är där”-känslan infinner sig redan innan förbandet går på. The Budgies är en kvartett från Lund och spelar alltså på hemmaplan ikväll. Med sin supersnabba twee i form av 1:40-låtar charmar de många fler än vänskapskretsen. Det vore synd att säga att deras sound är unikt men det slår mig ändå att jag aldrig hör den här typen av musik live. Bandet spelar så snabbt på sina instrument att trummor och gitarr förmodligen skulle gå sönder om det inte vore för att musiken är mjuk och snäll.
När Merz sedan kommer in och kör sina mer elektroniska låtar konstaterar han att scenen han står på är bisarr. Han har rätt. Arrangemanget har flyttats till den lilla scenen och det ska visa sig vara ett klokt val. Fast man kommer inte ifrån det absurda i kombinationen liten lokal och en två meter hög scen. Merz verkar trevlig men spelar inte min typ av musik. Jag tittar lite diskret på klockan. Det här är bara en mellanakt och uppladdning för vad som väntar.

Någon gång mellan elva och halv tolv kommer Tara in på scenen tillsammans med de fyra killarna i bandet och vi är tillbaka där den här texten började. Hela Where You Belong låter som en dröm tills den tystnar och Tara säger ”We are Language of Flowers ... from Belfast”. Som andra låt börjar trummisen spela upp det sköna introt till If It's Not You. Deras bästa låt, tänker jag innan bandet ångrar sig. Istället spelas Who You’re With. Jag blundar och hör Tara sjunga Won’t you come back to me, because I wanna be the one who you’re with. Ett och annat skört pophjärta går nog sönder av lycka. Sedan besannas den stora popdrömmen. Många fler än jag har väntat på If It’s Not You. Det finns inte lyrics till den här låten på hemsidan men popkidsen kan texten ändå. Ljudet under spelningen är mycket högt, ändå lyckas vi i publiken nästan sjunga högre än Tara. Spontandans och sing along till min favoritlåt. Det är så enkelt att älska kvällens publik. Bästa låten på spelningen och jag är nöjd, de kan spela vad som helst efteråt. Vi får höra tre nya låtar. Den sista är bäst. Efter det tar Tara upp en gitarr. ”Stor gitarr på liten flicka”, viskar någon bakom mig och jag kan inte låta bli att le. ”Songs About You”, säger en kille längst fram som tydligen sett bandet förut. Taras band avslutar sedan konserten med Tara Mascara. En pojke och en flicka till vänster om mig sjunger med i hela texten och det är så vackert. Jag tycker om dem.

Language of Flowers har skrivit så många perfekta låtar till debutskivan. Alla får inte plats i kvällens liveset. Många blir lite ledsna för att det inte varar längre, trots att bandet klappas in och spelar glada Botanic Gardens som extranummer. Jag saknar kanske I Don’t Care At All men egentligen bryr jag mig inte. Popaganda fick sju låtar. Vi får nio och jag mina två favoritlåtar. Efter konserten ser jag Tara framför scenen. Innan hon går iväg till intervjun med studentradions indieprogram Tandem Pop går jag fram och tackar för en underbar spelning. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev av If It’s Not You.

Tre dagar senare konstaterar jag att Language of Flowers spelning på Mejeriet lördagen den 27 maj var så mycket mer än den finaste konserten i mitt liv.

10/10

Setlist:
WHERE YOU BELONG
WHO UR WITH
ITS NOT YOU
CATS MIEOW
UR THE ONE
PANDA GIRL
SONGS ABOUT YOU
TARA MASCARA
BOTANIC GDS

(Från Indiemaffian den 30 maj 2006.)

Isobel Campbell - Lund 24 maj

En gång i tiden hade Isobel Campbell allt. Isobel var världens bästa sångerska och kanske den vackraste flicka som någonsin existerat. Skriver man en låt som Is It Wicked Not to Care? så behöver man inte göra något mer i sitt liv.

Igår räckte det att titta på publiken för att förstå att allt det där förändrats. Någon i personalen på Mejeriet hade satt fram runda bord och levande ljus för att skapa en mer intim stämning. Tyvärr kändes det mest som jag hamnat på ett taskigt after work. Det kan aldrig bli intimt på ett bra sätt när de närmaste i publiken sitter tio meter från scenen. Det var inte många på plats, högst ett åttiotal betalande.

Isobel spelade mest låtar från senaste skivan The Ballad of Broken Seas. Duetter med andra ord. Som tur var slapp vi Mark Lanegan. Istället stod Eugene Kelly från The Vaselines bredvid Isobel. Han påminde till utseendet om Morrissey och båda hade nog sina bästa år samtidigt.

Time Is Just The Same var den enda klockrena låten under ordinarie set. Lyckligtvis fick vi extranummer och för en gångs skull inte hits som sparats till slutet. Isobel uppmanade oss att sjunga med och sätter sig på sin stol och tar upp sin cello. Tydligen en sång på svenska. Isobel framför Vem kan segla förutan vind med ett uttal väldigt likt finska och för första gången under kvällen kändes det riktigt charmigt. Inför sista numret berättade Isobel att folk inte brukar veta vem Eugene är. Jag anade vad som var på gång. Mycket riktigt spelades The Vaselines gamla popdänga Son of a Gun och den lät faktiskt riktigt bra. Isobels röst kan lyfta vilken låt som helst.

6/10

(Från Indiemaffian 25 maj 2006)

Belle and Sebastian - Malmö 13 maj

At the final moment, I cried
I always cry at endings

Allt som har en början har även ett slut. Det här är ingen konsertrecension. Det här är orden som avslutar den underbaraste av sagor. Men låt oss för all del starta med första kapitlet.

The Stars of Track and Field var den första låten jag hörde av Belle and Sebastian. If You’re Feeling Sinister den första skivan. Som så många andra förälskade jag mig direkt. Det finns så många minnen. Jag låg på sängen och bläddrade i texthäftet samtidigt som jag förundrades av hur vackert allting var. Pianot i The Fox in the Snow. Tredje versen i Like Dylan in the Movies. Baksidan på konvolutet: ”But Isobel, who’s going to support us when our dreams crash against the rocks?”

Det var så längesen. Jag var så ung. Mycket har förändrats och samtidigt ingenting alls. Pojkrum har bytts mot studentrum. Funderingar om livet mot ... funderingar om livet. Jag saknar fortfarande Isobel Campbell men Belle and Sebastian har hela tiden funnits kvar ändå. Märkligt nog har jag aldrig sett dem live. Inte ens mina dagboksanteckningar kan förklara vad jag gjorde de kvällar jag hade chansen. Tror personligen att jag låg i koma. Vaknade tydligen upp i slutet av förra sommaren. Med senaste albumet The Life Pursuit följde en ny turné och jag förstod att jag skulle få en chans till.

Till sist kom den stora dagen. Hemma hos vännerna Elisabet och Cecilia visslade vi oss igenom Asleep on a Sunbeam och Dress Up in You innan vi steg på bussen till Malmö. Kom fram till KB strax innan nio och välkomnades av Language of Flowers – Where You Belong. Blev genast kär i livet igen. Beställde i baren och styrde stegen mot scenen. Trots att förbandet Suburban Kids With Biblical Names redan spelat var det förvånande nog inte tal om någon trängsel. Vi fann oss tillrätta nära scenen, fulla av förväntningar och drömmar.

Stuart och hans band vandrar snart in på scenen till publikens applåder. Jag räknar till sex män och två kvinnor. Känner bara igen Stuart, Sarah och Stevie. Inledningen är lysande. Jag ler lite extra åt att just The Stars of Track and Field öppnar spelningen. Stuart höjer rösten och medan gitarrerna dånar på slutet försöker han övertyga oss om att stars of track and field are beautiful people. Fast det är förstås oss han sjunger om. När bandet följer upp med Another Sunny Day får alla ett löjligt charmigt leende på läpparna. Det borde inte vara möjligt men min favoritlåt från The Life Pursuit låter bättre än på skivan och vi är så glada. Underbart. Stuart fortsätter med att tramsa sig igenom mellansnacket och nämner The Belle and Sebastian Songbook och vi som står långt fram ser att han håller upp omslaget till Fold Your Hands Child, You Walk Like A Peasent. Många tankar far genom huvudet. The Model? There’s Too Much Love? I Fought in a War? På en sekund hinner jag både räkna ut sannolikheter för att respektive låt kommer att spelas och samtidigt förkasta vetenskapen och bestämma mig för att det är bättre att vänta och se. Det blev Women’s Realm. Stråkarna är så vackra. Sedan får vi höra Belle and Sebastians temasång från deras första EP Dog on Wheels. Den svårbeskrivliga känslan som enklast uttrycks med ett Åhhhh! infinner sig och konserten känns verkligen perfekt.

Jag ville egentligen inte höra fler låtar från nya skivan men man får inte alltid som man vill. Efter Sukie In The Graveyard sätts en bärbar dator igång och skärmen skakar. Det kan bara vara en låt.

”Jag tycker fortfarande inte om den”, säger Cecilia till mig. Hon är inte ensam. Men de som faller, de faller verkligen med en duns. Belle and Sebastian kör över hälften av publiken och jag älskar det. Efter det förväntar man sig mer drag men tyvärr är Electronic Renassaince också början till det bittra slutet. Utfyllnaden stoppas in och det börjar kännas avslaget. Belle and Sebastian är för bra för att spela låtar som The Loneliness of a Middle Distance Runner och Funny Little Frog. Hade jag tagit med mig en lapp om önskemål till Stuart så skulle det stå Sleep The Clock Around, String Bean Jean, Another Sunny Day, Dirty Dream Number Two, Get Me Away From Here I’m Dying, Lazy Line Painter Jane, I Could Be Dreaming, There’s Too Much Love och Le Pastie De La Bourgeoisie på den. Jag fick två av dem. Resten av spelningen faller mig inte riktigt i smaken. Allt som är bra på skiva låter bättre live. A Century of Fakers är magi. Your Cover’s Blown är skräp. Och jag börjar störa mig ordentligt på studsbollarna bredvid oss. De två idiottjejerna som hoppar sönder spelningen till de lugna låtarna får mig att söka mig närmare scenen. De har tydligen också betalat inträde men jag undrar hur folk kan ha så bristande självinsikt att man inte förstår att man förstör för andra när alla kollar snett på en.

Strålkastarna riktas mot hela scenen men allt ljus tycks falla på Stuart. Redan innan första låten spelas sätter han ribban genom att skämta om att hans nyköpta tröja är för kort. Vi får höra en kort refräng från Mamma Mia och Stuart försöker också få en tjej längst fram att fälla en tår men hon skrattar bara. Han skulle ha bett en ung pojke att sucka istället. Men det tycks inte bekymra Stuart som dansar vidare som om han vore i sin egen värld. Han och många andra.

Efter inklappningen spelas The Boy With the Arab Strap och publiken studsar upp och ner och klappar med händerna. De ser lyckliga ut. Belle and Sebastian lämnar scenen för andra gången och det var längesen jag hörde en publik applådera så övertygande. Det är slut. Jag gråter inombords och folk kan nog ana en viss tårögdhet. Det gör så ont att skriva men jag är lite besviken. Det är bra. Vansinnigt mycket bättre än nästan allt annat. Ändå saknas något. Jag vill springa förbi alla vakter in i logen och ropa åt Stuart att spela SLEEP THE CLOCK AROUND. Jag hade hoppats på mer än glad pop att vissla till. Jag ville ha allvar.

Maj 2006 skulle bli världens bästa månad. Vi är halvvägs igenom. Belle and Sebastian är fortfarande ett av världens bästa band. Men inte bäst. En dröm förverkligades den här kvällen och samtidigt dog en annan. När jag gick av bussen i Lund regnade det. Det skulle inte sluta såhär men det är nog bäst att vi går skilda vägar. Jag är tacksam att jag fick se Belle and Sebastian.

But Isobel, who’s going to support me when my dreams crash against the rocks? Jag ska fråga henne när hon kommer hit om ett par veckor.

Setlist

(med reservation för små missar):

The Stars of Track and Field
Another Sunny Day
Women's Realm
Belle and Sebastian
Sukie in the Graveyard
Electronic Renaissance
The Loneliness of a Middle Distance Runner
To Be Myself Completely
Piazza, New York Catcher
Funny Little Frog
A Century of Fakers
We Are the Sleepyheads
Your Cover's Blown
Le Pastie De La Bourgeoisie
I'm a Cucko
Jonathan David
White Collar Boy
Me and the Major

Extranummer:

If You Find Yourself Caught in Love
The Boy With the Arab Strap

(Från Indiemaffian 15 maj 2006)