2008

Ännu en gång väntar jag på ett tåg som ska ta mig från Lund och just idag känns det som rätt tillfälle att posta årslistan för 2008. Det har varit ett svagt musikår och jag är tveksam till om någon skiva från årets årslista skulle ta sig in på en reviderad version av förra årets årslista.

Album
1. Celestial - Crystal Heights
2. The Rosie Taylor Project - This City Draws Maps
3. Sons and Daughters - This Gift
4. The Narrative - Just Say Yes EP
5. The Indelicates - American Demo
6. Tilly and the Wall - O
7. The Charade - Keeping Up Appearances
8. Stars - Sad Robots EP
9. Monsters Are Waiting - Ones and Zeros EP
10. The School - Let It Slip EP
11. Like Honey - Leaves
12. The Secret History - Desolation Town EP
13. Cloetta Paris - Secret Eyes
14. Mates of State - Re-arrange Us
15. Forest City Lovers - Haunting Moon Sinking

också bra: Sad Day for Puppets - Just Like a Ghost EP, The Boy Bathing - A Fire to Make Preparations, Headlights - Some Racing Some Stopping, The Kid - Transient Blood

Låtar
1. Monsters Are Waiting - Ones and Zeros
2. Celestial - Try to Understand
3. Hello Saferide - Anna
3. Celestial - Lonely Boulevard
4. The School - I Want You Back
5. The Indelicates - We Hate the Kids
6. Speedmarket Avenue - Way Better Now
8. The Kid - Mayhem Troopers
9. The Long Blondes- The Couples
10. Secret Shine - Vocie of the Sea

Värmlandsbro tur och retur

Framför oss stod en legend. Jag gick fram och presenterade mig medan killarna bredvid funderade på vad de ville säga.

- Are you Harvey?
- Yes, I am Harvey.
- Ok. Hi! The boys here would like to talk to you but they are too shy so they sent me instead.

Jag småpratade lite med Harvey Williams och berömde honom för You Should All Be Murdered och I'm in Love With a Girl Who Doesn't Know I Exist. Sedan tog jag ett steg åt sidan för att låta resten av sällskapet, de verkliga fansen, få en pratstund med deras hjälte. Just då gick Harvey Williams iväg och ett ögonblick senare såg vi honom på scen sittandes vid en synt. Precis som i den här anekdoten var musiken ständigt närvarande, men mina dagar i Värmlandsbro kom att handla desto mer om möten med människor.

Rip It Up var som vackrast den soliga torsdagskvällen innan festivalen startade på riktigt. Klockan hade just passerat fem och jag låg i gräset utanför tågstationen i Säffle i väntan på mina kompisar. Vi var snart samlade och tackade nej till en svarttaxi som var dyrare än ordinarie pris innan vi fixade en riktig taxi som körde oss ut till festivalområdet i Värmlandsbro. Efter att ha installerat oss på campingen mittemot scenen stod vi senare vid den i närheten belägna fågelsjön och begrundade solnedgången.

Jag hade fått berättat för mig att den här festivalen var förföljd av regn. Som på beställning öppnade sig himlen lagom till fredagens första akt The Dreamers. Sedan följde ytterligare två svenska band men festivalen började på riktigt först när Harvey Williams stod på scen kl 21.
Med insikten att det inte skulle låta lika bra live nu som på skivan London Weekend var mina förväntningar på spelningen låga men stora delar av publiken upplevde deras egen romantiserade illussion av legendariska Another Sunny Day. Det var en medioker spelning som inte gjorde de gamla låtarna rättvisa.
Efter Harvey Williams Days. Jag skulle nog haft hela publiken emot mig på den här punkten men jag tycker fortfarande att Days alla låtar låter likadant och dessvärre är det inte till deras fördel. Days är inte och kan aldrig bli mitt band men det hade åtminstone varit festligt om dom bytt namn till Days of Thunder istället. Göteborgskvartettens spelning påminde om ett svagt spår som föregår albumets stora hit och jag stod kvar i publiken enbart för att få en plats längst fram på nästa bands spelning.

Fanns det något som var bra? Det kan nog låta som att jag tyckte allt var skit men förutom regnet fanns det egentligen inte mycket att klaga på. Festivalen innebar kära återseenden med vänner och gamla bekanta och det var trevligt att även träffa nytt folk. Musikmässigt skulle svaret på frågan komma redan ett soundcheck senare men det visste jag sedan innan. Bristolbandet Secret Shine lyser likt en fyr upp det mörka hav som svämmar över av återförenade före detta Sarah Recordsband som förstått att det finns en publik i Sverige för avdankade gamla brittiska popband som hade sin bästa tid för femton till tjugo år sedan. Sämst är för övrigt St Cristopher som bara spelat in skit förutom låten All of a Tremble. Secret Shine är annorlunda och det hörs mycket väl att de fortfarande har en vilja att utveckla sitt sound. Secret Shine körde ett intensivt set med Adored och Voice of the Sea som de starkaste spåren innan avslutande fantastiska Loveblind som också var överlägset bäst på Rip It Up. När Ruling Class en timme senare spelat klart gick jag till mitt tält som stod på en camping insvept i dimma.

Det stod klart på lördagseftermiddagen att Rip It Up visade sin bästa sida på kvällarna. Dagtid var vattnet i fågelsjön färgat i en vidrig nyans av grönt blandat med grått. Grå var också den asfalt vi satt på när Darren Hanlon öppnade lördagens spelningar. Det hade varit jättefint om man kunnat sitta på gräs, nu fick det mig istället på att fundera på vad det var för konstigt område vi faktiskt hade samlats på. I slutet av asfalten fanns dock Jörgen och Renées skivaffär fractiondiscs tillfälligt stationerad under taket till ett partytält och det kändes plötsligt väldigt hemtrevligt. Fortfarande lyrisk sedan fredagskvällen var lördagens spelningar en ren bonus. Pocketbooks och Twig var mest sevärt men jag tyckte lite synd om The Clientele som fick sin spelning förstörd av regn och när paraplykanterna stack åt alla håll längtade jag bort till en inomhusklubb. Trots amatörmässiga soundcheck, som helt förstörde känslan i Tidy Ups spelning, var jag väldigt nöjd med lördagen när jag kröp ned i min sovsäck för att få lite sömn innan hemresan dagen efter.

Ser man till helheten var Rip It Up 2008 en väl genomförd och mysig festival med trevligt folk och god mat. Det bästa var kanske att arrangörerna hade den goda smaken att inte låta den vara längre, för efter tre dygn av vildmarksliv var det oerhört skönt att komma hem och få sova i min riktiga säng efter att ha fått besöka något så efterlängtat som ett riktigt badrum.

Halvårssummering 2008

Album
I väntan på tåget som ska ta mig norrut passar jag på att skriva klart min halvårssummering. Sons and Daughters toppar min albumlista. Den inledande låten Gilt Complex definierar hela skivan på samma sätt som Lust in the Movies satte ribban för resten av The Long Blondes debutskiva Someone to Drive You Home.
Tilly and the Walls inledande sex minuter på nya skivan O sammanfattar bandet. Jag kanske bara har lyssnat för lite, men jag upplever att det finns en jämnhet på O som jag inte hört lika väl på bandets tidigare skivor. Sa jag att Pot Kettle Black är underbar? På tal om pålitlighet levererar Mates of State som vanligt. Deras femte album Re-Arrange Us är inte lika bra som suveräna Bring It Back, men ändå givet på den här listan.

1. Sons and Daughters - This Gift
2. Tilly and the Wall - O
3. The School - Let It Slip EP
4. Mates of State - Re-Arrange Us
5. The Rosie Taylor Project - This City Draws Maps

också bra: Cloetta Paris - Secret Eyes, Sad Day for Puppets - Just Like a Ghost, M83 - Saturdays = Youth, Headlights - Some Racing Some Stopping, Ally Kerr - Off the Radar.

Övrigt
Årets bästa nyhet är att Kathleen Bracken spelar med Those Transatlantics igen. Förutom det finns det mycket annat musikrelaterat saker som gjort mig glad. En del gammalt och en del nytt. Det här kommer jag på just nu:

Aberdeen (band)
Minipop (band)
El Perro del Mar (spelning på Mejeriet)
Bruce Springsteen (spelning på Nya Ullevi 5 juli)
Katie Goes to Tokyo - Big City (låt)
Sad Day for Puppets - Hush (låt)

Open Your Heart

Raymond & Maria döpte sitt andra album till Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Tolkningen är en annan, men det är med de orden jag konstaterar att det fortfarande finns mycket kvar att skriva om 2007 innan jag summerar det första halvåret 2008.

Arcade Fire kräver ingen presentation. Anledningen till att jag skriver om dom först nu är att jag inte hörde låten The Well and the Lighthouse (youtube) förrän i våras. Det var inte så att Arcade Fire var okända för mig, men jag fastnade aldrig för deras sound från debutskivan Funeral och brydde mig inte om det andra albumet Neon Bible. Döm av min förvåning när jag hörde The Well and the Lighthouse av en slump. Otroligt bra. Kom ihåg var ni läste det sist.
Hela den här genren som kallas indierock är rätt okänd för mig. Los Angeles-baserade Earlimart sägs tillhöra samma genre men jag är bekant med deras sound sedan tidigare. Troligen beror det på att Aaron Espinoza och Ariana Murray är från Kalifornien. På skivan Mentor Tormentor från förra året står Answers and Question ut som det överlägset bästa spåret. Man kan lyssna på hela skivan i god kvalitet här.
I Los Angeles hittar vi också hippiekvartetten Lavender Diamond som spelar folk/pop med piano. Debutskivan Imagine Our Love är en vacker men sömning historia som lyfts av fina Open Your Heart (myspace).

Svenska Blind Terry bygger också sin musik kring piano. De sjunger om att bränna ned skolan men det är med all rätt hiten When Prefab Sprout Wrecked My Mind (mp3) som fått mest uppmärksamhet. Blind Terry hade passat bra på Rip It Up, nu blev det inte så och dom spelar på årets upplaga av Emmabodafestivalen istället.
Tweepoppiga Taste of Honey låter lovande med söta Sylvia Said (myspace). Samma sak kan sägas om Susanna Brandins akustiska musikprojekt Winter Took His Life. Lyssna på When You Said You Headed Home! Med den ännu längre albumtiteln You Know What It's Like to Be Alone and Shut Down har vi en kvinnlig motsvarighet till Sufjan Stevens.

I vårt grannland Norge finner vi Dylan Mondegreen (myspace) som låter väldigt mycket som sina landsmän Love Dance. För den som är intresserad ligger hela debutalbumet While I Walk You Home uppe för fri lyssning på lastfm. I sommarens t-shirtväder charmar även brittiska Little Name oss med For the Attention of (myspace) och framför allt Tracy and I.

Sist ut är Minnesotabandet Gospel Gossip som är stadens främsta export sedan hockeylaget flyttade till Dallas. Fullängdaren Sing Into My Mouth, ytterligare ett debutalbum, vandrar i gränslandet mellan shoegaze och pop med många olika ljudbilder. Tre små spår runt en minut vardera påminner om What the Snowman Learned About Love, Stars inledning på skivan Heart. Bäst på Sing Into My Mouth är dock poplåten Shadows Are Bent. Lyssna på bandets hemsida och lastfm.

The School - Let It Slip EP

Placerade som tia respektive elva på årslistan från mitt 2007 var Let It Slip och You'll Never Notice Me båda fantastiska upptempolåtar från tidigare helt okända band. The School och The Garlands har båda släppt EP-skivor i år men det är nog det enda som ännu är gemensamt i bandens karriärer.

The Garlands självbetitlade EP blev ytterligare ett svenskt bidrag till Cloudberry Records katalog. Skivan har fyra spår som alla är fina men det hade varit mer intressant om Roger Gunnarsson och Christin Wolderth istället skrev en ny hit.

Liz Hunts The School är nyblivna grannar med Camera Obscura och Lucky Soul på Elefant Records (Lucky Soul ger dessutom ut sina skivor på det egna skivbolaget Ruffa Lane Records), vilket är lite lustigt eftersom det också var banden jag kom att tänka på direkt första gången jag hörde låten Let It Slip i slutet av förra året.
EP-skivan Let It Slip släpptes den 16 juni och lever upp till alla förväntningar. Skivan balanserar visserligen på den tunna linjen mellan kristallklart ljud och överproduktion och hamnar ett par gånger på fel sida men det går bra ändå när Liz sjunger som hon gör. Titelspåret har arrangerats om med vacker körsång och strålar fortfarande men det är den tredje låten I Want you Back som bländar mig. Med texten Once upon a time inleds den verkligen som en saga och varje gång musiken tystnar vet jag att det här är årets såhär långt bästa låt. Skivan avslutas sedan på bästa sätt med I don't believe in love, en vacker sång om olycklig kärlek med ett berättarperspektiv som skiftar mellan två olika röster.

Pretending to See the Future

I november 2006 nåddes jag av nyheten att legendariska Shelflife Records, skivbolaget som på mindre än ett år blivit min absoluta favorit, skulle börja släppa skivor igen. Dess grundare Ed Mazzucco var redo för den andra, svåra katalogen.

Det var med glädje som jag såg fram emot Shelflifes comeback men nu när jag har lyssnat igenom de fem första släppen i den nya LIFE1000-serien är besvikelsen stor. Insikten når mig snart att den gamla LIFE-katalogen byggdes av band som var unika once in a life-pärlor som samlades under samma tak. Jag får finna mig i att acceptera att de gamla banden var mycket bättre och ändå ge de nya banden en chans. Den största potentialen ser jag i The Ruling Class. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför bandets utveckling stått still sedan demon till Umbrella Folds lades upp på deras myspace förra året.

Ledorden till den nya katalogen verkar vara "begåvat men tråkigt" och det går inte att leva på gamla meriter för evigt. Inte ens om man en gång i tiden var bäst i världen.

You Say Party! We Say Die! - Monster

Vad lyssnar du på för musik?

En vanlig fråga som betyder olika saker för olika personer. Efter att tidigare ha försökt förklara hur mina favoritpopband låter ska jag bara ge ett svar framöver: "jag lyssnar på musik som antingen säger mig något eller som går att dansa till en fredagskväll."

You Say Party! We Say Die! är snyggt arrangerad punkig pop som för tankarna till hösten 2005 och Tralalas debutalbum. Inte riktigt lika bra, men ändå älskvärt. Min favoritlåt är nog Monster i hård konkurrens med Like I Give a Care.

Global Fussball

På lördag börjar 2008 års upplaga av fotbolls-EM och jag vill säga några ord om min relation till den vackra sport som kom att bli mitt första livsintresse.

Jag var nog sju eller åtta år när jag började spela fotboll. Min berättelse tar sin början flera år senare. Som så många andra sportintresserade av min generation växte jag upp med Tipsextra. Om jag inte hade match själv var lördagseftermiddagarna ofta vikta åt engelsk toppfotboll på teve. Det var något oerhört fascinerande med sporten som verkligen tilltalade mig, men jag hade inte valt ett favoritlag än. Många skulle säkert tycka att det är osunt att utveckla känslomässiga band till en engelsk fotbollsklubb som man inte har någon regional anknytning till men de som säger så förstår inte att beundran även i dess mest idealiserade form kan vara gränslös. Fotbollsklubben Arsenal FC från London var min första stora kärlek.

Våren 1993, kvartsfinal i FA-cupen mellan Ipswich och Arsenal. Arsenal får hörna och lagkaptenen Tony Adams ignorerar det faktum att han tidigare i matchen skallat ihop med en motståndare oavsiktligt och därför sytts med stygn i pannan. Med bandage runt huvudet hoppar Tony Adams högst på hörnan och nickar in ett oerhört viktigt mål för Arsenal. Tony Adams blev i det ögonblicket en personlig hjälte och på vägen till FA-cupseger ett par månader senare gjorde Tony Adams ytterligare ett matchavgörande mål. Efter att jag själv slutade spela fotboll i samband med att jag började gymnasiet blev mitt intresse för Arsenal intensivare och sedan säsongen 97-98 har jag som en stolt supporter följt laget i medgång och motgång.

Mitt intresse för fotboll borde ha varit evigt men våren 2008 fick mig att tvivla länge på den saken. Många tycker att det är barnsligt att skylla på domaren och menar att saker och ting jämnar ut sig i slutändan över en säsong. Med distans till årets säsong konstaterar jag att det där är naivistiskt skitsnack. När de blivande ligasegrarna Manchester United handlade nya spelare för över en miljard förra sommaren visade Arsenal under samma period ett positivt bokslut efter att köp och försäljningar av spelare inför säsongen räknats samman. Jag må vara partisk, men det här är något unikt för Arsenal som först och främst beror på att vår manager Arsene Wenger har en vision och integritet. Medan andra toppklubbar dammsuger mindre klubbar på färdiga superstjärnor och köper dom för belopp över 200 miljoner värvar Arsenal unga spelare billigt, inte sällan för priser under 20 miljoner, ger dom förtroende och speltid. I den här miljön utvecklas flera av våra spelare till världsstjärnor. Efter en lysande första halva av säsongen hade Arsenal ryckt till sig en ledning i ligan med ett försprång på fem poäng. Det kunde ha blivit, och skulle ha blivit, åtta poäng efter ligamatchen mot Birmingham i februari. Vår anfallare Eduardo (som under säsongen stod för mål som detta) hade fått ett ben i vristen avsparkat efter en vansinnestackling från en motståndare och våra spelare såg skärrade ut på ett sätt som jag sällan varit med om. Vår unga mittfältsdirigent Cesc Fabregas, som för övrigt varit ordinarie i Arsenals startuppställning sedan 17 års ålder, såg ut som han sett ett spöke och alla våra spelare var uppenbart rädda för att gå in i närkamper efter det. En mycket mänsklig reaktion men på något sätt lyckades vi ta oss samman och vända ett 0-1 underläge till ledning med 2-1. Det tragiska inträffar i den 93e matchminuten då domaren får hjärnsläpp och blåser straff till Birmingham efter en klockren brytning från Arsenals vänsterback Gael Clichy. Det ska tilläggas att supportrar från rivaliserande klubbar ansåg att det här var en domarskandal och alldeles horribelt. Domare har visserligen gjort misstag förut, men när det upprepades två ligamatcher senare var måttet rågat. Arsenals anfallare Emmanuelle Adebayor fick ett korrekt mål bortdömd för offside efter att en försvarsspelare i motståndarlaget Middlesbrough av misstag frispelat honom med ett för försvararen olyckligt pass (offsideregeln innebär förenklat att frispark ges till det försvarande laget när en anfallande spelare står på fel sida om sista spelaren i det försvarande laget just i det ögnblick som en lagkamrat i det anfallande laget slår en passning. En spelare i det anfallande laget kan aldrig bli avblåst för offside om passningen kommer från någon i det försvarande laget, dvs motståndarlaget). Ytterligare två ligamatcher senare mötte vi topplaget Chelsea och tog ledningen med 1-0. Sedan stod två Chelseaspelare offside med över en meter (vilket i sammanhanget är väldigt mycket) när en passning slogs men målet godkändes ändå. Domarnas misstag i de här avgörande matcherna kostade oss sju poäng i kampen om ligan. Till slut hamnade vi fyra poäng efter de blivande ligasegrarna Manchester United. Surt sa räven.

Efter att även ha blivit bortdömda i Champions League mot Liverpool efter två straffsituationer där den första resulterade i utebliven solklar Arsenalstraff och den andra ledde till en ytterst tveksam straff till motståndarna försvann drömmen om att vinna årets upplaga av Champions League. Prestationer som 19-åriga Theo Walcotts världsnummer mot Liverpool var ingenting värda efter att en hel värld sett Arsenal bli bortdömda av domarteamet. Igen. När det handlar om fotboll vet jag med mig att jag är en dålig förlorare men jag har aldrig upplevt något som liknar den här våren och då har jag ändå varit med i tio år. När konkurrenterna Manchester United i sista ligamatchen sedan klarar sig från en given straff till motståndarna efter att deras mittback Ferdinand täckt ut ett skott med armen och för det borde ha fått rött kort funderade jag allvarligt på hur riggad årets upplaga av Premier League var. Domarskandaler inträffar varje år i Italien och där har flera klubbar fällts för mutor till domarna. Vad säger att det inte skulle kunna hända i England? Om någon undrar så var det sista en retorisk fråga.

Att vara supporter är en livsstil. Under de viktigaste matcherna kan man kastas mellan obeskrivlig lycka och sorg på mindre än en minut. Vi har kameratekniken för att kunna rätta till domarnas misstag som sker när spelet går för fort för det mänskliga ögat, men vi använder inte tekniken av någon dum anledning. Det känns oerhört bittert att Arsenal inte fick vinna någonting den här säsongen då vi faktiskt förtjänade det, men man måste gå vidare. Och det gör jag här och nu. Världen har aldrig varit rättvis så varför skulle fotbollen vara det?

Det tog mig flera veckor att komma fram till det, men likaväl vet jag att jag kommer följa mitt kära Arsenal från första sekunden av nästa säsong. Fotboll är en underbar sport och en annan fantastisk turnering börjar redan på lördag. Låt oss leva för det vackra i världen (men om ni hör någon skrika domrjävel så kan det mycket väl vara jag).

Chick Habit - Rip It Up

Jag kan ligga i timmar och lyssna på den här låten på repeat. Slutet flyter in i introt och jag verkligen älskar den övergången.

Rip It Up är också namnet på en festival i juli som kör för andra året i rad. Den här gången tilltalar bandsläppen mig och jag överväger helt klart att fixa en biljett. Vem kan säga nej till en helg som går i popmusikens tecken i sällskap med goda vänner samtidigt som vi i år slipper den svaga alliansen?

Men spela inte Rip It Up av Orange Juice! Spela inte Orange Juice överhudtaget. De är skräp. Och om någon undrar är April March-låten med samma namn som bandet i dagens inlägg bara hemsk.

Lost in Translation

Det här är så sjukt att jag inte vet vad jag ska säga. Den japanska utgåvan av Lucky Souls debutalbum The Great Unwanted kan köpas på cduniverse.

Monsters Are Waiting - Ones and Zeros

Bara några veckor innan Brittle Stars återförenas för vad som troligen blir deras sista spelning är jag redo att utse deras efterträdare. Monsters Are Waiting har ett annat sound, men i avskalade och fina Ones and Zeros låter de som ett syskonband till Brittle Stars.

Besök deras myspace och lyssna på en cover av I Wanna Be Adored och mindre omedelbara men lika härliga Ha Ha.

Popaganda i sann Lugeranda

Ibland räcker det med en pressrelease för att öppna en cirkus. Föreningen Popaganda valde att sälja sig och bjöd in Sveriges vidrigaste bokningsbolag Luger. Utan att behöva byta om fann de senare sig snart tillrätta i roller som clown och apa.

Gratisfestivalen Popaganda hölls på universitetsområdet i Stockholm i slutet av maj 2001-2006. Stockholms universitets studentkår (SUS) betalade för en stor del av festivalen och föreningen Popaganda ansvarade för arrangemanget. Den sista Popagandafestivalen hölls i maj 2006 och bjöd publiken på band som Mew, Frida Hyvönen, Final Fantasy och Hello Saferide. Om det inte vore för att jag mycket hellre ville se mitt älskade favoritband Language of Flowers på en riktig inomhuscen med fantastiskt ljud hade jag nog åkt till Popaganda den våren.
I oktober samma år strandade förhandlingarna mellan SUS och Popaganda. De två projektledarna lämnade sina uppdrag. Officiellt uppgav de att deras lönefråga inte var löst. Föreningen Popaganda var tydligare och hänvisade till slitningar med SUS. SUS svarade med att byta lås och spärra passerkorten till Popagandas arbetsrum på kåren och så var bråket igång. Så mycket var fem års samarbete värt.

SUS lade Popaganda bakom sig, slängde ut popmusiken och arrangerade Re:publik, en "bredare" festival, våren därpå. Re:publiks line-up kan inte ha imponerat på någon musikintresserad men med minskade bandkostnader följde en mer balanserad budget och mindre risker. På sätt och vis kan jag förstå hur SUS tänkte. Nog måste man våga förlora för att vinna men det känns ändå vansinnigt omotiverat att försvara ett potentiellt minus på hundratusentals kronor i budgeten, vilket var fallet vid dåligt väder. Popaganda gick också vidare och startade en gratisklubb på Södra Teatern istället.

I en intervju för ett par månader sedan uttalade sig SUS ordförande angående Popaganda:
- Jag tycker det är roligt att Popaganda fortsätter även utan vår medverkan. Det är ont om gratisfestivaler och det känns bra att ha varit med och byggt upp en gratisfestival som Popaganda. Jag tror inte de kommer börja slå mynt på varumärket. Det är bara positivt om någon annan är beredd att säkra utbudet för studenterna, säger Stockholms universitets studentkårs ordförande Edith Ringmar.
Någonstans läste jag också att Popagandas projektledare önskat SUS lycka till med Re:publik.
Just när relationerna lagats, åtminstone utåt sett, släpptes bomben:
Föreningen Popaganda & Luger har inlett ett samarbete som gör att Popaganda återuppstår, följer upp och utvecklar sin existens i festivalsverige. En ny spelplats står som värd för ett sensommarrus av stora mått, nämligen Eriksdalsbadet på Söder i Stockholm.
Den 29-30 augusti är det dags för uppföljaren som knäcker originalet.

Plötsligt framgår det att SUS och Popaganda var lika goda kålsupare. Vad hände med idealen? Värst är dock Luger. Den här nya festivalen har namnet till trots inte mycket gemensamt med gamla Popaganda. Min första tanke var att Luger just kompletterat Way Out West med ett nylanserarat Way Out East 2. Av den festival som tidigare kallades Popaganda finns inte mycket kvar. 18-årsgränsen är ersatt med en 13-årsgräns, den ideella föreningen har dumpats för ett strikt affärsmässigt förhållande och datumet flyttats till slutet av sommaren. Vid en närmare granskning visar det sig att Popaganda 2008 kommer att hållas den helg som gratisfestialen Pop Dakar arrangerats de två senaste åren.
På något sätt har Luger ändå lyckats med ett konstsycke. Först bröt de mot en oskriven regel genom att lägga Where The Action Is samtidigt som en annan festival, sedan satte de tänderna i Popaganda. Endast ett är klart, det här kommer bli svårslaget.


För övrigt var El Perro del Mars spelning för snart två veckor sedan underbar. Något oväntat var I Can't Talk About It bäst i setet. Men jag blev lite besviken över att inträdet på 185 kronor inte reducerats. Arrangemanget hade lanserats som ett paket med Lycke Li och El Perro del Mar och endast en av dom stod på scen (rätt person dock). När jag kom hem påmindes jag om att Mejeriet bokat genom Luger. Ridå.

Sunny in Lund

Mejeriet skriver på sin hemsida att Lycke Li är tillfälligt sjuk och inte får sjunga på en vecka. Det passar mig perfekt eftersom nämnda Li inte har lyckan att föräras ett besök från undertecknad fler gånger.

Det ska däremot bli kul att se El Perro del Mar som alltså blir kvällens huvudakt. Senast jag såg henne i Lund överglänste hon The Concretes frontat av Victoria Bergsman hög på valium. Ikväll kommer hon, mycket rättvist, att vara centrum för uppmärksamheten. Jag hoppas att hon ser fram emot det lika mycket som jag gör.

När detta skrivs är himlen blå utanför mitt fönster medan jag äter frukost vid datorn som start på den bästa veckodagen av alla.

Minipop - Like I Do

Tricia Kanne stiger in i min värld. Hon har bestämt sig för att stanna där och jag kommer inte släppa taget om henne. Som sångerska i dreampopbandet Minipop vann hon min beundran i samma stund jag hörde låten Like I Do på bandets hemsida (Ask Me a Question spelas upp först men det är bara att klicka på pilen ovanför titeln och byta låt).

Tricia Kanne är vacker som en dröm. Rösten påminner lite om Stars otroligt begåvade sångerska Amy Milan. Stora ord som Tricia och hennes Minipop gjort sig fullt förtjänta av. Lyssna på fler låtar på myspace.

Moonbabies - Take Me to the Ballroom

Malmöbandet Moonbabies gör en spelning på Debaser på hemmaplan den 2 maj. Jag kommer att vara där och om det låter lika bra live har jag en fantastisk kväll att se fram emot.

Jan - Talk of Love

Dagens inlägg handlar något oväntat om en 42-årig singer/songwriter från Minneapolis som försörjer sig genom att designa inbjudningskort, menyer och annat fint för festligheter. På fritiden spelar och sjunger Jeaneen Gauthier i ett band som heter JAN. Låten Talk of Love från EP-skivan Everything Must Go är lika vacker som omslaget. Jeaneen Gauthiers skivbolag Guilt Ridden Pop ger bort skivan till det symboliska priset tre dollar inlusive frakt (om man bor i USA).

Talulah Gosh - Talulah Gosh

På väg hem från samma fredag jag nämnde senast spelades Talulah Gosh självbetitlade låt. En mycket fin avslutning på en annars trevlig kväll. Bläddrar bland låtarna i mitt minne och funderar på om Amelia Fletcher någonsin skrev något bättre. Kanske Shallow på Heavenlys första album. Jo, så är det nog. Men förmodligen den enda.

På youtube hittade jag ett videoklipp där världens bästa mittfältare Cesc Fabregas i mitt favoritlag Arsenal (det där tycks gå hand i hand) framspelad av lagets smartaste spelare Alexander Hleb dunkar in en boll i nättaket mot Manchester City i början av den här säsongen till tonerna av Talulah Gosh låt My Boy Says. Extremt otippat, men jag föredrar nog ändå att se fotbollsklippen utan musik trots allt. Mitt älskade Arsenal hackar just nu i ligan men jag tror på dom i medgång och motgång.
När jag inte tänker på Arsenal planerar jag för sommaren och hösten. Det är mycket som ska stämma nu och en hel del deadlines. Det kommer bli en tuff men förhoppningsvis även belönande vecka.

Signed Papercuts - Nothingness

Förr eller senare får man för sig att man sett alla band man vill se. I fredags såg jag Bridal Shop på blekingska. Det råkade bli så att jag pratade med en kompis till bandet efter spelningen. Hon frågade vilket band jag helst av allt skulle vilja se live. Mitt sällskap för kvällen hade tidigare berättat för mig att Stars var bokade till årets Accelerator så svaret på den här frågan var rätt givet och vi svarade båda Stars. Nu i veckan tittade jag på tåg- och flygbiljetter till Stockholm och det var ingen rolig läsning. Insåg att det inte blir något Stars i Stockholm för mig den här gången. Tyst för mig själv hoppas jag att Stars blir bokade till Vega i Köpenhamn.
Annars känner jag inte alls något ordentligt konsertsug i vår och de spelningar som jag ser fram emot mest är faktiskt med band jag redan sett. Efter att ha jämfört spelningar i regionen kom jag fram till följande "lista":

28 mars lund blekingska - Friday Bridge
11 april mejeriet lund - El Perro del Mar

Det hade varit kul att se Marit Bergman igen men den spelningen är på KB och dit vill jag inget mer. Firefox AK spelar på Mejeriet i april och jag tycker om hennes musik men inte så mycket att jag betalar 120 kr i inträde. Isåfall går jag hellre på en spelning med ett litet band som överraskar mig. Så som Signed Papercuts lyste upp en liten scen en kall decemberkväll..

The Charade - The World Is Going Under

The Charade mixar sitt tredje album Keeping Up Appearances. Samtidigt faller världen samman. Den mest tröttsamma frågan på ett bra tag måste vara har du facebook? Vad är det för fel på mobiltelefon och mail?

Ibland verkar det som att det slagit slint i huvudet hos folk som inte längre tycks kunna kommunicera på vanligt sätt längre. Epidemin som kallas Facebook är både viruset, symptomet och sjukdomen på samma gång. Samtidigt är det bara ett litet barn av sin tid som växt sig för stort för snabbt.

Det första avsnittet av tv-programmet Expedition Robinson sändes 1997, ett fåtal år efter att internet fick sitt stora genomslag. Naturligtvis var Robinson aldrig den stora förändringen, det var en programidé som låg precis rätt i tiden och får i det här fallet mest fungera som ett exempel. Med Robinson startades en utveckling där gränsen mellan det privata och det offentliga luckrades upp ordentligt. Sorgligt nog byggde hela serien på det inte alltför tilltalande karaktärsdraget att offra någon annan för egen vinning.
Tio år senare ser vi de fulla effekterna. Efter myspace var det bara en tidsfråga innan någon skulle ta konceptet längre. För mitt eget musikintresse är myspace något av det bästa som hänt sedan jag köpte min första dator, men med det goda följer det onda. Ett community har stora brister när det är regel snarare än undantag att ha hundratals vänner. Medan jag slår in ett par öppna dörrar ställer jag en retorisk fråga - vem har 735 vänner?

I december förra året fick jag ett erbjudande om att, om inte annat för ett ögonblick, fångas in i medievärlden. Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt hade skickat en inbjudan till Photocall för personer som "under det gångna året gjort Malmö och Lund lite bättre, lite snyggare och roligare att vara i". En sådan inbjudan låg helt oväntat i min brevlåda en dag och jag fick den förstås eftersom jag under hösten var bandbokare på blekingska. När jag väl fick numret i min hand visade det sig under rubriken "Det utvalda folket" att 114 personer varit på plats för gruppbilden. Antingen så är du med eller inte. Inne eller ute. Det förde tankarna till småskolans "du är bjuden, du är bjuden, men du får inte komma". Jag stannade förstås hemma och lyssnade på pop istället för att vara med på en gruppbild som kom att nå hundratusentals läsare. Jag kan inte heller säga att jag var särskilt lockad av mingel med regionens nöjeselit. Ett beslut jag var väldigt nöjd med efter att senare ha fått numret i min hand och sett ett antal mediekåta och otroligt jobbiga Nöjesguidenprofiler på samma bild som jag skulle ha varit med på om jag tackat ja.

Nu var min idé med det här inlägget inte att visa mig självgod. Det är snarare ett desperat rop på hjälp i hopp om att slippa höra "jamen vi styr upp nåt. Vad har du för facebook".

Till dess lyssnar jag på The Charades nya låt The World Is Going Under som är en pärla bland alla svin som tar sig själva på för stort allvar medan de tror att de är jordens medelpunkt.

Sambassadeur - Malmö, 25 januari

För att gå vidare måste man ibland acceptera frasen kill your darlings. I sällsynta fall straffar älsklingarna ut sig själva. Förra årets album Migration var en stor besvikelse och när Sambassadeur spelat New Moon som första låt i fredags visste jag att konserten skulle bli mitt definitiva avsked till bandet. I ärlighetens namn hade jag inte väntat mig något annat men jag ville vara på plats för att vara säker.

Coastal Affairs var 2006 års bästa ep. Nu vet jag också att Coastal Affairs var början på slutet. Det kan tyckas märkligt att skriva så om en skiva jag verkligen avgudade och fortfarande älskar, men det är ändå ofrånkomligt att Coastal Affairs förde Sambassadeur i en riktning mot ett "lyxigare" sound som i själva verket var ännu ett offer för det sterila ljudlandskap som Jari Haapalainen med efterföljare, i det här fallet Mattias Glavås, gjort till sitt eget. Det Sambassadeur som turnerar i vår har inte mycket gemensamt med det band som jag föll för en gång i tiden.

I fredags stod Sambassadeur inför södra Sveriges kanske sämsta publik på en scen som var alldeles för stor för bandet. Under de förutsättningarna kunde ingenting rädda konserten och jag borde nog ge upp konserter på KB.
Sambassadeur är inte direkt kända för att vara ett starkt liveband men jag kan ändå inte förstå varför man ställer sig på en scen om man inte är intresserad av publiken. Basisten Daniel Tolegård och ena gitarristen Daniel Permbo stod på varsin kant och försökte i alla fall, men det kan man inte säga om bandets andra gitarrist Joachim Läckberg och sångerskan Anna Persson i strålkastarljuset mitt på scenen. Ett band måste inse att något är fel då den inlånade trummisen är mest intressant att titta på.

Det kommer säkert fortsätta gå bra för Sambassadeur men jag är inte särskilt intresserad när produktionen blivit viktigare än de fantastiska låtar de skrev förr om åren. Jag fick inte höra If Rain, Dead Leaves eller ens Between the Lines. Den enda låt som fick mig att verkligen skina upp var min låt - Marie. En låt som ensam gjorde det värt att ta en fredagstur till Malmö ändå.

4/10

Penny Century - Nothing Burns Like Bridges

Idag vaknade jag av mig själv fem i sex i morse. Sjukt var bara förnamnet och om det fortsätter på det här viset sitter jag snart på mina lediga dagar och äter frukost klockan fyra på natten.
Jag skrev fel senast. Det tar inte en timme om dagen att pendla mellan Lund och staden jag inte har någon egentlig relation till ännu. Det verkar mer som att jag ska vara glad om jag kan hålla ned resandet till två och en halv timme om dagen. Det regnar ute idag och jag har gäspat sen jag kom hem för ett par timmar sen. En brutal kontrast till den fina måndagen som var den bästa dagen på länge.

På tweenet är allt som vanligt. Traditionsenligt har läsarna fått rösta fram sina favoriter från musikåret 2007. Rösterna har räknats och listan över årets bästa band domineras av begåvade men tråkiga band. Allvarligt talat, vem tycker att Cats on Fire är världens bästa band?
Julia Hanbergs Penny Century är visserligen inte världens bästa band men förtjänar ändå uppmärksamhet. Bisarrt nog fick de nästan alla sina röster på tweenets lista från personer relaterade till deras skivbolag. Jag hade gärna röstat på Penny Century för deras låt Nothing Burns Like Bridges från förra årets debutalbum Between a Hundred Lies, men Penny Century tycks förbli ett band med stor potential som inte får det erkännande de förtjänar.

Sons and Daughters - Darling

Vaknade av mig själv utvilad klockan nio i morse till en helt ledig dag. Jag ska tydligen pendla mellan Lund och Malmö i tio veckor. Hejdå en timme om dagen. Hejdå 640 kronor i månaden. Lägg till kostnaden för kursboken så gjorde jag igår av med mer än 1300 på utgifter direkt relaterade till skolan. Märkligt nog var jag ändå väldigt nöjd för jag lyckades lura systemet och komma hem med en skiva som jag fick nästan gratis.
En del av er som läser här är väl bekanta med Akademibokhandeln och deras stämpelkort. Tio stämplar innebär att man får dra av en hundralapp när man handlar. Igår hade jag för en gångs skull kommit ihåg att ta med mitt gamla halvfyllda stämpelkort och lyckades därför fylla mitt kort med stämplar. Så jag väntade mig att få min rabatt men den skulle gälla först vid nästa köp. Något så dumt och jag skulle egentligen inte kunna använda rabatten utan att köpa saker jag inte behövde just nu. Efter att ha gått runt i butiken och funderat så frågade jag i kassan om man kunde använda rabatten på cd-skivor. Det gick bra så jag kom hem med Säkerts debutalbum för 29 kronor. Vilket fynd!

Det sägs att en ny termin är ett utmärkt tillfälle för en nystart. Om jag bara kan få städat snart så känns det faktiskt så. Det har ju börjat bra. Vi firar det nya året med lite ny musik. Dagens tips är brittiska Sons and Daughters som i vissa låtar påminner om ett mini-Long Blondes. Deras senaste album This Gift är inte i samma klass, men låten Darling är underbar. Lyssna på bandets myspace.

Setlists och popdrömmar

Bland alla stressiga fredagskvällar på blekingska i höstas minns jag ett samtal särskilt väl. Irene höll på att förbereda scenen för soundcheck och samtidigt pratade Tobias och Malin i laurel music om vilka låtar de skulle spela. Visa inte setlisten för mig bara, jag vill inte veta något innan, sa jag. Varför inte? frågade Malin. Där och då var det svårt att ge ett snabbt svar. Jag sa nog något dumt om att det blir mer spännande utan att utveckla mer. Men det slår mig i efterhand att jag i det ögonblicket blev medveten om att det finns så många olika sätt att uppleva en spelning på.
För mig är en stor del av upplevelsen med popkonserter att man på förhand inte får veta vilka låtar som ska spelas eller hur de arrangeras, på samma sätt som man inte vet hur det går för favoritlaget i nästa match. Det kan tyckas lite fånigt att låta sådant här påverkar upplevelsen så mycket men det har både du och jag glömt när favoritbandet spelar just vår låt.

Som ansvarig samlade jag förresten på mig setlists från många, men inte alla, spelningar på blekingska i höstas. Det kan vara kul att se på någon gång i framtiden. För min egen skull och för de som eventuellt är intresserade lägger jag upp listorna här också. Den streckade linjen skiljer förstås ordinarie set från extranummer:


Like Honey, 21 september 2007
New York – Tiles – Old Boy – Telling Lies – Five Min Dream – Nothing Right
--------------------
Airport

Secret Shine, 28 september 2007
Oblivion – Lost Memory – Sound of Light – Deep Thinker – Hate You When You Smile – Adored – Stars in the Sky – Hit the Ground – Cafe Crash – Wish Coming True – Loveblind

Friday Bridge, 5 oktober 2007
Introduction de la Soirée – Le Satin S’empare – The End of the Affair – Literature – The Lady Julie – Armance L’Actrcie – Shanghai Shipping – Edward the Hedgehog – The Story of Agnes – Love and Nostalgia – 24 Hour Party People – It Girl

The Strange Idols, 12 oktober 2007
Say Anything – Old Times – He’s Out Looking for Love – She’s Gonna Let You Down Again – X-ray Vision – New Song – Intensions – Blue Espers/Berlin - It’s No Fun
--------------------
Ovanite Sensation

laurel music, 2 november 2007
The Way Love Goes – Dreams and Lies – Disappear – Northern Light – No One Wants Forever – Into the Blue – Sirens (i Köpenhamn kvällen efter spelades även Question Mark, Karma 2 AM och ytterligare en ny låt)

Irene, 2 november 2007
The Game – Little Things – Looking for Love – Stardust – Seaside – Waterfront – End of the Line – September Skies – Only You – Baby I Love Your Way – June Is Flat – Little Lovin’ – By Your Side

Lucky Soul, 10 november 2007
My Brittle Heart – One Kiss Don’t Make A Summer – Ain’t Never Been Cool – Struck Dumb – Add Your Light to Mine, Baby – The Towering Inferno – Baby, I’m Broke – Gimme Love – The Great Unwanted – Heatwave by Marta Reeves and The Vandelas – Lips Are Unhappy
--------------------
The Killing Moon by Echo and The Bunnymen

The Sunny Street, 30 november 2007
Drawings – Blackberries – Morton & Claude – Kill You – Rainy Hearts – Comedians – Cyclists – All the Way – Greasy Crisps – Pottery and Glass


På något märkligt sätt lyckades jag dessutom hitta en setlist från Säkerts spelning på KB i Malmö den 1 december. Postar den också men sedan ska jag inte plocka med mig papper hem från spelningar på ett bra tag.

Säkert, KB 1 december 2007
Och jag grät mig till sömns - Rotary - Stetoskop - Någon gång måste du bli själv - Ditt kvarter - Det här är vad dom säger - Hemstad - Faller isär - Ny låt - Sanningsdan - Allt som är ditt - Är du fortfarande arg
--------------------
Det kommer bara leda till något ont
Vi kommer att dö samtidigt
2006