Våren står för dörren, fåglarna sjunger utanför mitt fönster och det är egentligen alldeles för sent att skriva en årskrönika men jag vill så gärna dela med mig av mina tankar om förra året.
2008 gav mig mycket tid för eftertanke och jag har lärt känna mig själv bättre. En intensiv men belönande höst innebar den slutliga övergången mellan min ungdomstid och ett mer vuxet förhållande till livet. Jag tror att mitt liv blev mer stabilt under året men ironiskt nog var jag samtidigt nära att ge upp flera saker som har varit ljuset i tillvaron de senaste åren. Jag förlorade nästan mitt livsintresse för fotboll, slutade gå på konserter och övergav min blogg under hösten. Sommarens fotbolls-EM blåste åter liv i mitt sviktande fotbollsintresse och mycket riktigt har jag åter följt Arsenals säsong från den första matchens avspark. Värre var det med musiken. Under hösten gick jag bara på en enda spelning (Nordpolen) och då var det mer för att jag kunde än att jag sett fram emot det. Det fanns många goda möjligheter att se bra band men allt som var i Malmö valdes bort av olika orsaker och jag kan inte säga att jag ångrar att jag missade någon av spelningarna. Nuförtiden finns det bara minuter av lycka på spelningar förutom vid speciella tillfällen som blir allt glesare. En spelning med endast en riktigt bra låt kan inte jämföras med känslan när jag lyssnar på en favoritskiva och i slutet av varje låt börjar tänka på nästa låt.
Från musikåret 2008 bär jag med mig två album till min abstrakta samling för skivor som betyder något speciellt för mig. Under bandnamnet The Indelicates levererar duon Julia Clark Lowes och Simon Clayton en debutskiva som alltmer framstår som det här decenniets stora generationsskiva. Julias piano och Simons gitarr bygger upp berättelser så självklara att det inte är konstigt att ett spår börjar som en ballad för att övergå i en protestsång med upptempo. Julia och Simon är arga. American Demo avhandlar identitetssökande, idolisering, den falska samhörigheten i subkulturer, dubbelmoral, lögner och svikna ideal innan allt ställs på sin spets i avslutande We Hate the Kids som attackerar den ignorans som genomsyrar generation efter generation. American Demo och dess intelligent formulerade samhällskritik är popmusik med en vilja att förändra. Det är svårt att föreställa sig att Julia en gång i tiden bildade The Pipettes och hon gjorde helt klart rätt som satsade på The Indelicates istället.
Förra årets mest älskade skiva heter Crystal Heights och kommer från Andreas Hagmans Celestial som med gästsångerskorna Ulrika Nymark och Malin Dahberg samlat väl valda delar av världens softpopelit. Celestials andra fullängdare inleds närmast episkt med janglegitarrer och en fantastisk sångartist av Ulrika. De följande tre låtarna är en fin transportsträcka men det är först när Malin tar över mikrofonen i skivans titelspår som Crystal Heights lyfter igen. Den avslutande låtkvartetten How Does It Feel, Lonely Boulevard, Try to Understand och Hope You Know hör tillsammans med skivorna This Night and the Next (Laurel Muisc), Songs About You (Language of Flowers) och Your Simple Beauty (The Arrogants) till den vackraste popmusiken som någonsin spelats in. Särskilt Try to Understand och Lonely Boulevard.
Gränserna mellan åren suddas ut. Under förra året upptäckte jag Minipop och Monsters Are Waiting, två Kalifornienbaserade band som båda släppte debutalbum 2007. Skivorna har hunnit spelas många varv och 2008 har nu blivit 2009. Jag står ännu en gång på Mejeriet för att se Hello Saferide. Annika Norlin har till min stora glädje Andrea Kellerman vid sin sida. Annika är en fantastisk historieberättare men jag lyssnar inte så uppmärksamt den här gången. Det var tre år sedan jag senast såg Hello Saferide och jag uppskattar inte konserter lika mycket nu som förr. Jag har haft privilegiet att tidigare fått se nästan alla mina favoritband live och nya upplevelser jämförs ofrånkomligt med spelningar jag redan varit på. Den bestående känslan som följer mitt minskade konsertintresse är dock inte besvikelse. Jag känner tvärtom en oerhörd tacksamhet över att ha fått uppleva flera av världen bästa band både live och på skiva. Skivorna står i min samling och de finaste konserterna bär jag med mig i mitt minne för alltid.
Dagarna blir till år och jag tänker tillbaka på allt fint. När jag går hem skiftar löven på träden i rött och gult, Homesick spelas i mp3-spelaren samtidigt som solen går ned i horisonten och jag blir alldeles tårögd. Två mycket goda vänner till mig har fått en dotter och jag får under en helg vara med och se när hon lär sig att gå på egen hand. Aprilsolen lyser och jag går i kortärmat och blir förstås förkyld. Igen. Den första sommardagen och den svala vinden i håret. Jag tittar på henne. Jag är glad och hon ler tillbaka med ögonen.
Ofta slår det mig att livet är så vackert. En känsla som jag hoppas varar för evigt.
