The Popguns - Waiting for the Winter

Six weeks gone and not a word
this means the end

Wendy Morgans förtvivlade, olyckliga röst följdes av janglegitarrer genom en fantastisk upptempomelodi och jag fascinerades ännu en gång av att de mest bittra insikterna inte sällan berättas med de mest upplyftande och svängiga popmelodierna.

The Popguns träffade mig rakt i hjärtat redan på första försöket. Waiting for the Winter var deras stora superhit och den perfekta introduktionen till bandet.

De övriga åtta låtarna på debutalbumet Eugenie följde samma spår och jag trodde länge att Popguns alla låtar på något sätt handlade om krossade drömmar. Vackra, sorgliga och helt otroliga Down on Your Knees förstärkte den bilden. Eugenie var känslomässiga tvära kast i form av cyniska, depressiva texter om mycket mer än misslyckade förhållanden.

Långt senare skulle jag upptäcka att The Popguns gjort en ännu bättre låt som heter Still A World Away. En låt som inspirerar, som ger hopp och som får mig att drömma. Men det tar vi en annan gång och till dess nöjer jag mig med att konstatera att The Popguns var nittiotalets bästa band tillsammans med Red Sleeping Beauty och Belle and Sebastian.