The Pains of Being Pure at Heart - Young Adult Friction

The Aislers Set suveräna skiva The Last Match släpptes på Slumberland Records våren 2000. The Pains of Being Pure at Heart tar nio år senare fram karbonpappret, ger ut sitt debutalbum på samma skivbolag och får det genombrott som The Aislers Set aldrig fick.

The Pains of Being Pure at Heart och deras självbetitlade EP slog sig in på min årslista när 2007 summerades. De fem låtarna var väldigt lika varandra i soundet och när jag hörde det inledande spåret This Love Is Fucking Right en utekväll på blekingska våren därpå konstaterade jag lite skämtsamt att The Pains of Being Pure at Heart spelat in samma låt fem gånger om men att det inte gjorde så mycket eftersom det var en bra låt.

När jag nu läser vad andra skriver om The Pains of Being Pure at Hearts debutalbum ser jag många nostalgiska beskrivningar med minnen av band som The Pastels, Popsicle, My Bloody Valentine och Lush. Själv tänker jag förutom nämnda The Aislers Set även på Ride.

The Pains of Being Pure at Hearts kan verkligen sin indiepophistoria men det slår mig hårt efter ett tiotal genomlyssningar av skivan att de saknar ett eget sound. Det hindrar den inte från att vara en av 2009 års bästa skivor såhär långt tack vare fantastiska låtar som Young Adult Friction och Stay Alive, men The Pains of Being Pure at Heart är alldeles för talangfulla för att kasta bort sin begåvning på ambitiösa coverskivor.

De personer som introduceras till indiepopmusiken genom The Pains of Being Pure at Heart kommer kanske att komma ihåg den här skivan som en av de stora skivorna i deras liv. För oss andra förblir den bara en bra skiva och det ligger något sorgligt i hyllningskörens ignorans av de uppenbara influenserna och insikten att kopior alldeles för ofta blir större än originalen.

The Popguns - Waiting for the Winter

Six weeks gone and not a word
this means the end

Wendy Morgans förtvivlade, olyckliga röst följdes av janglegitarrer genom en fantastisk upptempomelodi och jag fascinerades ännu en gång av att de mest bittra insikterna inte sällan berättas med de mest upplyftande och svängiga popmelodierna.

The Popguns träffade mig rakt i hjärtat redan på första försöket. Waiting for the Winter var deras stora superhit och den perfekta introduktionen till bandet.

De övriga åtta låtarna på debutalbumet Eugenie följde samma spår och jag trodde länge att Popguns alla låtar på något sätt handlade om krossade drömmar. Vackra, sorgliga och helt otroliga Down on Your Knees förstärkte den bilden. Eugenie var känslomässiga tvära kast i form av cyniska, depressiva texter om mycket mer än misslyckade förhållanden.

Långt senare skulle jag upptäcka att The Popguns gjort en ännu bättre låt som heter Still A World Away. En låt som inspirerar, som ger hopp och som får mig att drömma. Men det tar vi en annan gång och till dess nöjer jag mig med att konstatera att The Popguns var nittiotalets bästa band tillsammans med Red Sleeping Beauty och Belle and Sebastian.