The Aislers Set - The Red Door

För vissa är The Aislers Set en symbol för den mest insnöade indiepublikens behov av självbekräftelse. Det finns folk som allvarligt stör sig på folk som kallar Aislers Set för världens bästa band och menar att de bara gör det för att vara annorlunda. Det problemet har jag aldrig haft. The Aislers Set är inte med på min (hypotetiska) top50 över världens bästa band men jag kan faktiskt förstå vad andra ser i Amy Lintons band. Någon enstaka gång har jag önskat att jag också kunnat ta Aislers Set till mitt hjärta.
Kvällens låt är tagen från gruppens andra album The Last Match. Bara öppningen The Way to the Market Station, Hit the Snow och Chicago New York är tillräckligt för att motivera vidare lyssning av ren nyfikenhet för vad som väntar. Om man bestämmer sig för att lyssna på hela skivan i följd kommer man att introduceras för en härlig poplåt som det är svårt att stå still till.

The Aislers Set - The Red Door

The Aislers Set är begåvade och jag borde älska hela deras diskografi. De kunde ha varit ett av världens bästa band men deras musik stannar tyvärr inte kvar i mitt medvetande. Den enda låt jag går runt och nynnar på är The Red Door.

no starlet in your eyes

Jag glömde berätta en kul sak från fredagskvällen. I kön till garderoben började en tjej tala med mig, vilket ledde till följande dialog:

- Vilken titel har du?
- Jag är med i bandbokarutskottet.
- Bandyutskottet?!??

Hon ville veta om jag var aktiv i nationen på något sätt och formulerade både fråga och svar på ett sätt som få andra gör. Väldigt fyllesött!
Jag hör också fel ibland. Mina tolkningar av The Cardigans låtar är finare än bandets. Ibland är naivism vackert.


no starlet in your eyes

Put on something pretty
Go back to the city
In town the sky's just space
No star light in your face
The Cardigans - Good Morning Joan


you're handsome in the thought

Well it's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog,
Baby you're foul in clear conditions
But you're handsome in the fog
The Cardigans - I Need Some Fine Wine And You, You Need to Be Nicer

Anna Ternheim - Malmö 28 oktober

På något märkligt sätt hade jag blandat ihop serviceavgiften på 20.00 kr med klockslaget 20.00. Jag kom fram till konserthuset i Malmö kl 19.50 och katastrofen var ett faktum. Efter att ha visat upp min biljett blev jag visad till rätt ingång av en ung kille med stiliga kläder och jag var tvungen vänta utanför tills vi hörde applåder. Den skalliga mannen som agerade uppvärmare gjorde tydligen något rätt eller så var publiken bara artig för han nådde aldrig fram till mig trots att jag tillfälligt satt mig ner på en sidoplats långt ut på första raden.

Jag hade sett Anna Ternheim en gång innan. Det var en januarikväll och jag satt på andra raden i Stadshallen i lund. Jag hade fallit för hennes debutalbum men ändå bara skrapat på ytan. Inledande Wedding Song satte stämningen för hela den kvällen. Ternheim sjöng I won't let you down this time och hon levde upp till det. Fram till att Ternheim sittandes vid ett piano avslutade To Be Gone på franska gjorde hon precis allting rätt. Det var ett av mina två finaste konsertminnen från förra året.

Igår gjorde jag ett enda fel men straffades hårt. Den skalliga mannen slutade till sist att spela sina sånger och tackade för sig. Gott, då kan jag gå till min riktiga plats, tänkte jag. Jag hann inte ens resa mig innan kvällen var förstörd. Istället för den naturliga pausen mellan förband och huvudakt presenterades Anna Ternheim. Lokalen mörklades till tonerna av Girl Laying Down-introt. På några sekunder gick jag besviket uppför trappan och fick se min sittplats på rad elva förvandlas till en blank biljett på rad tjugonågonting. Visst hade jag kunnat be 30 personer att resa på sig men det är inte min stil. När andra också betalat dyrt inträde får man visa lite hänsyn. Det var inte deras fel att jag inte kunde läsa av en jävla biljett igår.

Jag förstod redan på förhand att Girl Laying Down skulle öppna gårdagens spelning. Allt annat hade varit mycket konstigt. Wedding Song är på alla sätt en bättre låt men den här turnén byggs på Separation Road. Jag kände oro innan spelningen och den skulle senare visa sig vara befogad. Jag tycker bäst om Ternheim när hon är ensam på scenen. Igår var hon ständigt i centrum men kompbandet stod ändå ivägen mellan oss och upplevelsen. Flera gånger. Och det var Ternheims eget fel. Ett överambitiöst arrangemang med trummor skulle slå sönder det finaste partiet i Tribute to Linn. Sådant kan få vem som helst att tappa både hopp och intresse. Långa stunder hade jag tankarna på annat håll och ett tag var det bara ljussättningens bländande lampor som åter förde mina blickar mot scenen. Det var precis som att Ternheim med band gick på halvfart och kompenserade med en flashig inramning.

Jag minns fortfarande avslutningen på Ternheims konsert i Stadshallen i lund i januari 2005. Folk ställde sig upp och applåderade efter sista låten. Hon såg uppriktigt överraskad ut och hon förjänade all uppskattning den kvällen.
Igår fick publiken kollektiv hjärnblödning. Som väntat avslutade Halfway to Fivepoints ordinarie set. Sedan hände något mycket märkligt. Ternheim med band går av scenen till publikens applåder. När de försvunnit ut ställer sig publiken upp och fortsätter applådera. Jag trodde att stående ovationer var ett sätt att visa uppskattning medan band och publik fortfarande har kontakt med varandra. Men det fungerar tydligen inte så i Malmö. Idioter.

Innan extranumren hade endast A French Love varit fantastisk. På papperet såg nog setlisten mycket imponerande ut men det hjälpte föga när det kunde ha varit så mycket bättre. Efter att Tribute to Linn slaktats stod mitt hopp till Calling Love som tyvärr också slarvades bort. Jag minns inte vad som gick fel men den kändes helt enkelt inte magisk. Ternheim satte sig sedan vid pianot och jag funderade på vad hon skulle spela. Jag fick för mig att hon spelat alla hennes pianolåtar. Och det hade hon mycket riktigt gjort. Istället spelade hon Shoreline. Broder Daniels Shoreline. Helt meningslös i Ternheims version. Jag trodde inte på ett ord av det hon sjöng och hon hade lika gärna kunnat nynnat sig igenom hela låten. Publiken hade nog inte märkt någon skillnad.

En inklappning senare gjorde Ternheim äntligen något annorlunda. Hon kom in ensam på scen och sa att hon skulle sjunga A Voice to Calm You Down. Någon på första raden ropade en låtönskning. Ternheim blev irriterad men lyckades ändå skämta bort det på ett charmigt sätt. Sedan blev hon allvarligare och tog ett steg åt sidan, bort från mikrofonen och sjöng för oss. Inga instrument, bara en röst. Mellan verserna hördes bara fläktarna. Naked Version Deluxe. Till sist fick jag höra min favorit från första skivan. Jag har kallat Tribute to Linn för Anna Ternheims bästa låt men just igår kväll skulle jag inse att jag hade fel. Tribute to Linn är så ömtålig att den kan gå sönder. My Secret däremot står emot allt. Talande nog för kvällen hackades den sönder av alldeles för många instrument i slutet men det går inte att misslyckas med den låten. Publiken ställde sig sedan upp och applåderade. Den här gången applåderade även jag uppriktigt.


Jag vill göra klart några saker. Tro för all del inte att jag missunnar Anna Ternheim framgång. Jag har en gång i tiden kallat henne vår framtid och även om det kanske inte stämmer längre vill jag henne inget ont. Jag blir dock irriterad när folk får uppskattning för enkelt. Ternheim var otroligt mycket bättre i Stadshallen och kan så mycket mer än igår kväll. Alla kan ha en dålig dag men betalar man 320 SEK har man också rätt att ställa krav. När det här skrivs har jag läst i Ternheims gästbok och folk där talar om en "overklig kväll". Det kanske är elakt att ta ifrån folk deras upplevelser men Ternheim har varit bättre än såhär. Det här var nog sista gången jag gick på en konsert med numrerade sittplatser. Jag kan inte vara på en spelning där jag hatar publiken.

7/10


Setlist (eller åtminstone något som ska påminna om en sådan, mycket blev nog fel och jag kanske redigerar om jag hittar en riktig lista):

Girl Laying Down
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints

Extranummer, första inklappningen
Calling Love
Nights in Goodville
Shoreline

Extranummer, andra inklappningen
A Voice to Calm You Down
Lovers Dream
My Secret

Acid House Kings - Sunday Morning

Vad skönt att få sova ut ordentligt. Vad tidigt alla vaknar!


Acid House Kings - Sunday Morning

then why is she make me wait so long?

Jag önskade My Favorite igår. Jag fick inte igenom min önskning men om happiest days hade spelats skulle textraden a talent for my own destruction is all i ever owned ha handlat om mig.

Laurel Music - Dreams and Lies

Det tog visserligen en dag extra men det var förståeligt. Med ett klick på send dödades en dröm. Jag hoppas att hon inte hatar mig. Det har hon nog inte anledning att göra egentligen men ibland blir jag så känslosam och överreagerar. Och nej, det gäller inte kärlek. Och inte pengar heller, om någon nu undrar. Jag har inte gjort något fel men känner mig ändå skyldig.

Laurel Music - Dreams and Lies

Drömmar och lögner. Det låter som mitt liv. När allt annat är förlorat finns bara Laurel Music kvar. Som ett band som oktober 2006 hjälper mig att ta mig igenom mitt livs svåraste prövning.

Laurel Music - No One Wants Forever #1

Laurel Music - No One Wants Forever #1

Höstlöven har fått samma färger som omslaget till Laurel Musics debutalbum!

Tyvärr blir den här hösten inte vackrare än så för mig. Jag har tagit beslut som kommer påverka mitt liv och jag vet inte om jag är helt nöjd men jag kan inte fortsätta låtsas som att allt är bra när jag fem dagar i veckan är ledsen när jag vaknar just för att det är en ny dag.

Det finns trots allt ett fåtal glädjeämnen kvar som ingen kan ta ifrån mig. Jag har beställt ett par skivor från fractiondiscs och på lördag ska jag se Anna Ternheim för andra gången. Skivorna kanske kommer på fredag men det känns långt dit. Först måste jag ta tag i viktiga saker. Ikväll ska jag skriva ett mail som om det skrivits några veckor tidigare skulle kunna ha avgjort mitt liv, nu är det bara ett avslut på en tid som varit. Vi gör våra val och vi får leva med dem. Jag bryr mig inte så mycket som jag borde och det är skrämmande att det man drömde om förr inte längre betyder något. Imorgon ska jag ta med mitt hyreskontrakt och säga upp min bostad.

Saint Etienne - He's on the Phone

Det finns dagar då livet överraskar mig. Min lördag var en sådan dag. Jag vaknade senare än vad som var friskt och på kvällen kände jag mig fortfarande både sjuk och sliten. Sjukt sliten skulle man kunna säga. Egentligen borde jag ha stannat hemma och jag funderade länge på att hoppa över förfesten jag var bjuden till. Nu blev det inte så. Jag gick hemifrån rejält försenad och utan några större förhoppningar på utekvällen. Som tur var hade det inte ordnats någon mat eller liknande så det var ingen fara att vara sen. Jag visste inte vad som skulle hända mer än att vi skulle stanna i lund.

Någon gång strax efter midnatt kom vi fram till smålands nation. Jag hade bara varit där två gånger innan och båda gångerna känt mig riktigt bortkommen, trots trevligt sällskap jag tidigare och senare känt mig hemma med på andra ställen. Den här kvällen skulle komma att förändra det.
Väl inne såg vi att det fanns ett rum med Super Mario Bros. Jag blev glad eftersom det var ett av min barndoms favoritspel som jag inte spelat på hur länge som helst.
Först dog jag på bana 1-2 och sa att det var fel på handkontrollen. Den vanliga ursäkten men jag skulle på mitt andra riktiga försök bevisa att den faktiskt var sann. På något märkligt sätt lyckades jag med ett par öl och två drinkar innanför västen ta mig fram till bana 8-4. Till höger om mig satt en bekant och hans kompis som var trevliga och hejade på mig. Till vänster om mig satt det en blond kort tjej som kritiserade precis allt jag gjorde. På de svåra banorna insunerade hon att jag skulle vara nykter och det var verkligen inte sant men jag lät henne hållas. Själv hade hon druckit en drink i varje rum i hennes korridor och jag var faktiskt beredd att tro henne. Jag borde ha hatat hennes pikar eftersom jag blev nervösare för varje bana som gick men det var ändå rätt sött eftersom hon fylleläspade. Nåväl, mot slutet hade det samlats en publik i rummet och till deras jubel lyckades jag till sist sänka Bowser på sista banan med bara två liv kvar. Jag firade en triumf jag inte upplevt sen jag var liten.

Efter det ville vi fira och vad möts vi av på dansgolvet då om inte He's on the Phone. Tjejerna som var dj's var egentligen rätt dåliga men just den låten just då var en fullträff. Saint Etienne - He's on the phone (youtubelänk)

Introt, åhhhhh introt. Sylvie är nog ännu bättre men jag förstod mig aldrig på videon till den låten. Jag vet inte riktigt varför jag postar ett Saint Etienne-inlägg en måndagskväll som övergått i tisdag men jag antar att det helt enkelt är för att jag behöver det. Terapi. Jag vill påminnas om hur livet är när jag är glad.

Just nu är min korridor extremt tråkig. Det bor en del snälla mäniskor här men det känns ändå trist att det mest levande här på helgerna är bananflugorna. En månad till och sedan slipper jag skiten.

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

Ibland när jag är ute på fredagskvällarna får jag höra underbara låtar som jag aldrig hört förut. Om det inte är en massa folk ivägen så brukar jag gå fram till dj-båset och fråga vad bandet heter. Om det är en massa folk ivägen så kommer jag fram lite senare och frågar vad bandet som spelades för två låtar sen hette. Då brukar dj'n titta konstigt på mig. Menar du den här? Nähä, den här då?
Jag kände att jag ville gå fram och fråga om banden många gånger när fractiondiscs var dj's på blekingska för ett par veckor sedan. Fractiondiscs spelade underbar pop som tyvärr var svår att dansa till. Men låtarna blev inte sämre för det. Jag fick veta att ett av banden hette Aerospace.

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

The Undertones - Teenage Kicks

Äntligen fredag!

På med en låt som alltid påminner mig om det härliga livet så får vi se vad som händer. Just ikväll blir det dock inget blekingska för min del. Får se om jag kan ta mig igenom mig en fredag utan sprit också. Jag tror inte det. Att välja bort två av de saker jag uppskattar mest med fredagar vore för mycket. Skål, på er!

The Undertones - Teenage Kicks

Weathershows skivsamlande och önskelista

Jag hade väntat i alldeles för många dagar och blivit lika besviken varje gång. Mitt postfack hade inte fått någon mat på länge och var lika tomt som mitt liv. Väl medveten om att det var den tiden på månaden då räkningarna snart skulle ramla in tänkte jag sätta upp en lapp till brevbäraren med texten Fragile, Don’t Crush men lät bli för han skulle ändå inte förstå. Ytterligare en värdelös dag hade passerat. Jag var trött på låtsasmänniskor som agerade marionetter i livets skådespel. På väg hem insåg jag att sommaren var slut och min kropp var för tunt klädd. Jag borde ha varit van men ändå inte förberedd för kyla. Jag saknade något varmt och äkta. Det verkligaste jag fann låg på mitt skrivbord, en telefonräkning för samtal jag inte minns att jag ringt.

Jag saknar den där tiden då en ny skiva kunde rädda mitt liv. Att kolla posten och upptäcka att skivorna jag drömt om äntligen hittat hem. Materiell lycka som just då var viktigast i livet. Trots att den var köpt för pengar. Trots att den bara varade några sekunder. Det var egentligen bara några år sedan men den tiden känns ändå oändligt långt borta.

Att förklara ett extremt och nästan överdrivet musikintresse för en utomstående är svårt. Jag har aldrig riktigt försökt. Ni som läser här förstår nog vad jag menar. Senast på väg hem från Camera Obscura diskuterade jag popmusik i allmänhet med en bekant popnörd. Jag tror vi båda kom fram till att den materiella egendom vi värderade högst inte helt otippat var respektive skivsamling. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina skivor. De är en del av min identitet. Om man någon gång i livet varit besatt av samlande vet man att man aldrig kan bli riktigt nöjd. För varje skiva jag köper upptäcker jag tre nya som påminner mig om hål i de överfulla cd-ställen. Det fanns en tid då jag varken kände till Shelflife, Labrador, Matinée eller Sarah. Det var nog inte en bättre tid men däremot en enklare tillvaro. Som ni säkert förstår är mitt skivsamlande komplicerat. Jag har helt klart ett annat förhållande till skivor idag än för fem år sedan. Min dator i kombination med bredband har gjort mig lat. Många nyinköpta skivor ligger orörda i en hylla samtidigt som de snurrat otaliga imaginära varv i datorn. Jag spelar nästan aldrig mina cd-skivor hemma längre. De samlar mest damm, men de betyder fortfarande väldigt mycket och jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra mig av med dem.

Känslan av något äkta tror jag är den främsta anledningen till att jag fortfarande samlar på skivor. Jag vill förstås också göra rätt för mig och stödja mina favoritband och skivbolag men det stämmer bara in på band och artister som hör hemma på små indieskivbolag. Den här förklaringsmodellen trasas sönder i exemplet med Anna Ternheim vars skivor ges ut av ett vidrigt skivbolag som sprider skräpkultur. Man skulle kanske kunna förklara det genom att jämföra skivor med troféer men det stämmer ändå inte in på mig för jag har aldrig känt något återkommande behov att visa upp min samling för andra. Däremot känns den viktig att visa upp för mig själv. Jag känner igen en del av mina favoritskivors ryggar i fodralen på flera meters håll. Just det är anledningen till att det är tråkigt att sortera jobbiga mappar på datorn samtidigt som det är trevligt att botanisera i den riktiga cd-samlingen. Mapparna förblir just bara mappar. De innehåller musiken men inget mer. När jag skriver det här tar jag fram Pulp – Different Class för att se hur jag reagerar. Klart är att jag har känslomässiga band till den fysiska skivan, trots att det på plastfodralet sitter en ful lila cirkel som säger att skivan innehåller singlarna Common People, Mis-Shapes och Disco 2000. Jag öppnar fodralet och tar fram konvolutet. Känslan är lika äkta (men givetvis inte lika magisk) som första gången jag kom hem med skivan.

Min egen skivsamling betyder förstås mest för mig men jag älskar även att bläddra i andras samlingar. Ser jag ett enda band jag avgudar letar jag vidare driven av möjligheten att finna ytterligare en favoritskiva som inte finns i min egen samling. Tittar på fram- och baksida men är inte jobbig nog att ta ut konvolutet, inte i andras samlingar. Endast i extremfall. Jag försvinner lätt in i en egen värld. Jag minns en efterfest där jag sansade mig till en början men till slut inte kunde låta bli att gräva i lp-samlingen. Tjejen som bodde där visste att jag skulle göra det förr eller senare. Det är kul att gissa vilka skivor en person har när man sett delar av en samling. Varje samling är personlig och det är nog därför det är så intressant att bläddra bland plastbitar och pappfodral.

Tag en skiva som Belle and Sebastian – The Boy With The Arab Strap. Den är tryckt i tiotusentals exemplar (minst) och är inte på något sätt exklusiv. Ljudet är nästan lika bra på mp3. Förutom att det är en av mina favoritskivor är den också ett mycket gott bevis på att exklusivitet inte är den största drivkraften i mitt samlande. Minnen är mycket viktigare. Det är nog därför jag har svårt för begagnade exemplar. Förutom ett gäng b&s-bootlegs så tror jag att den enda skiva jag köpt begagnad är The Primitives – Lovely. Jag vill ha skivor som jag själv har repat och slitit, som inte redan förstörts och förbrukats av andra. Jag är sjuk, jag vet. Fast jag borde dock ha gjort ett undantag och köpt The Boy With the Arab Strap i promo samtidigt som jag köpte Tigermilk i promo, vid enstaka tillfällen kan bättre begagnat vara helt okej.

Skivor hjälper mig att minnas mitt liv och låtar fungerar ofta som fasta riktmärken. Häromdagen blev det väldigt tydligt då en tjej med ett mer normalt musikintresse av en slump hörde låten Lemon Tree av Fools Garden. Efter att ha tänkt efter ett tag sa hon plötsligt ”Paris 1996, precis efter jag tagit studenten”. Det var ett fint minne för henne. För vissa är just nostalgin en viktig faktor till samlandet men jag vill inte ha så många gamla skivor. Det är tråkigt att köpa en gammal skiva och på förhand veta precis hur den låter.

Fildelning och skivköp är ett annat ämne som jag helst inte tar upp i den här texten. Men fildelning har påverkat mina skivköp så jag ska försöka att kort redogöra för mina åsikter i nästa stycke så får det vara bra så.
Det är roligare att chansa med en ny skiva av ett band jag inte hört tidigare men jag har inte råd att köpa skivor på det sättet längre (någon som vill ha en Happy Mondays-skiva?). Dessutom kommer man förr eller senare till ett stadie där man har svårt att plocka upp tips av andra. Jag hade stagnerat i min musiksmak och internet kom som en räddning och revolutionerade mitt musiklyssnande. Med program som dc får jag en chans att lyssna på skivor innan köp och värdera dem enbart efter mina egna intryck. Jag tänker rätt länge innan varje köp och beställer nog för ungefär lika mycket pengar per år som förut. Jag är mycket nöjdare med mina skivköp nuförtiden men blir sällan överraskad. De flesta skivor köps numera från band på små skivbolag och jag är mest intresserad av ep-skivor. Ofta köper jag skivor av band jag inte känt till om det inte vore för internet. Även om jag inte skulle köpa något jag inte tycker om så är skivor som är svåra att få tag på mer värda eftersom de är exklusiva. Jag funderar på att köpa The Snow Fairies – Get Married främst tack vare det underbara omslaget. Exklusivet har dock aldrig drivit mitt samlande och det brukar stanna vid funderingar.

För att gå tillbaka till skivsamlandet igen så konstaterar jag att mycket var annorlunda förr. På den gamla goda tiden såg jag det inte som något konstigt att lyssna på en enda skiva i flera månader. Saker och ting förändras på gott och ont och vissa minnen förändras över tid. Jag har glömt varför jag köpt många av mina skivor. När jag tvivlar på mina val i livet försöker jag selektera fram minnen om varför jag gjorde de val jag gjorde. Det är inte alltid de skäl som fanns där en gång i tiden fortfarande känns relevanta men de är viktiga för att man ska kunna förstå. Det är ungefär likadant med skivor. Jag blir ibland lite förundrad över att hitta No Doubt – Tragic Kingdom i min bokhylla men jag behöver inte lyssna många sekunder på Don’t Speak för att förstå varför jag köpte det albumet. Don’t Speak får representera alla speciella låtar jag blev kär i någon gång i livet som ensamma gjorde album värda att köpa. Det var förresten 1995 och då var jag 13 år.

Idag är jag 23 år. Jag lever att annat liv med nya band och nya favoritlåtar och kärleken till popmusik är det enda som består. Om jag någon gång i framtiden ska minnas den här fina bloggen så är det inte för bandet som skrev låten som bloggen är döpt efter. Jag ville verkligen döpa min blogg efter en låt av Langauge of Flowers istället. Songsaboutyou var dessvärre upptaget på blogger och jag är fortfarande ledsen för det.

Det händer att jag tar den här bloggen för seriöst. Jag går in och tittar på statistiken över er läsare, får veta varifrån ni kommer och via vilka sidor ni klickar ut. Ibland tar jag skivsamlandet lika överdrivet seriöst. Jag har gett bort en och annan singel eftersom jag tyckte att de inte passade in i samlingen. Är det någon som vill ha en skiva av Happy Mondays (ja, jag hatar Pills 'n' Thrills and Bellyaches och det var sista gången jag lyssnade på åsiktseliten etablerade sanningar om vilka album man ska tycka om, det är rätt många år sedan nu) eller Starsailor? Det är precis som om de drar ned helhetsintrycket och därför måste försvinna för att jag ska få konsistens i min samling.

Ibland missar jag tillfällen att fynda (Shelflifes utförsäljning, någon?) men jag har gett upp tanken på den perfekta skivsamlingen. Med skivorna i listan nedan skulle jag vara nära. Men jag kommer inte att köpa allt och de här skivorna kommer förr eller senare att ta slut. Då återstår bara ebay. Det känns lika bra att tipsa er, för någon av de här skivorna kan kanske bli er The Boy With the Arab Strap eller Songs About You. Samtidigt vet jag att det skulle kännas väldigt tomt den dagen jag mot all förmodan skulle ha fixat alla de här skivorna. Dags att skaffa en ny hobby då och börja om från början.

Songs About You är den enda skiva i min samling som är signerad och det är också min favoritskiva. Om jag måste välja en favorit till i samlingen så får det bli den vita promoskivan Is It Wicked Not to Care? med grönt pappfodral.
Avslutningsvis, någon länk till min skivsamling får ni inte. Popmusik är ingen tävling. Vi låter det stanna vid kärlek så är vi på samma plan.

WEATHERSHOWS ÖNSKELISTA:
Acid House Kings - Say Yes If You Love Me EP (2002, Labrador), 7.83$ tweekitten
Annemarie - The Living Model EP (CD-R, 2005, Music Is My Girlfriend), 30 SEK fractiondiscs
Architecture in Helsinki - Fingers Crossed (2004, Bar None Records), 13.65$ cduniverse
The Arrogants - Your Simple Beauty EP (2000, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Arrogants - Nobody's Cool EP (2002, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Autocollants - Why Couldn't Things Just Stay the Same (1999, Shelflife), omöjlig hitta
Backfish - It's Emily (1997), 145 SEK dgr
Belle and Sebastian - Wrapped Up in Books EP (2004)
Marit Bergman - From Now On EP (2003)
The Besties - Singer (2006, Skipping Stones), 120 SEK fractiondsics
Brittle Stars - S/T (2000, Shelflife), omöjlig hitta
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken (2006)
The Cardigans - For What It's Worth (2003)
The Consultants - Work From Home (2005, Shelflife), 13.85$ cduniverse
Dear Nora - Dreaming Out Loud (2001)
Douglas Heart - S/T (2003, Labrador), 149 SEK dgr
Fibi Frap - How Fast Is Your Heart Beating EP (2004)
The Field Mice - Where'd You Learn to Kiss That Way (1997, Shinkansen), helt jävla sjukt omöjlig få tag på i nyskick utan att betala ett överpris men jag vill ha den.
Free Loan Investments - Ever Been to Mexico EP (2002, Shelflife), 10.55$ cduniverse
The Gentle Waves - Green Fields of Foreverland (1999, Jeepster), 159 SEK dgr
The Gentle Waves - Falling From Grace EP (2001)
Go Sailor - S/T (1996, Lookout), 12.15$ cduniverse
Happy Birthdays - Happy Birthdays CD-R (2004), 35 SEK dgr
Heavenly - vs Satan (1990), 12.89$ cduniverse
Hello Saferide - Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day (2006, Razzia), 39 SEK dgr
Looker - S/T EP (2006)
Lucky Soul - Lips Are Unhappy (2006), 2.50 GBP Roughtrade
Mates of State - All Day EP (2004, Polyvinyl), 6.19$ cduniverse
Mates of State - Bring It Back (2006, Barsuk), 11.59$ cduniverse
The Maybellines - Chatfield Holiday (2002, Best Friends), 10$ tweekitten
My Favorite - Kids Are All Wrong EP (2003, Double Agent Records), 8.95$ cduniverse
Popsicle - Popsicle (1995)
The Positions - Bliss (2006), 14.15$ cduniverse
Postal Blue - Road to Hapiness (2006, Humblebee), 55 SEK
The Primitives – Pure (1989)
Razorcuts - R Is for Razorcuts (2002, Matinée), 125 SEK fractiondiscs
Razorcuts - A Is for Alphabet (2003, Matinée), 49 SEK dgr
Red Sleeping Beauty - Singles (2000, Siesta), Åhhhhhh vad jag vill ha den här.
Red Sleeping Beauty – Bedroom (1995)
Red Sleeping Beauty – Smile 7" (1995)
Rough Bunnies - Rough Bunnies Goes Pirate (2002)
Saint Etienne – Sylvie (1998), hittas nog enklast på ebay. Vill ha den gröna!
Saint Etienne - Good Humor (1998), 9.75$
Shelflife Records - You're Still Young at Heart (2003), kanske tidernas bästa samling. Innehåller Free Loan Investments - Rush Hour by the Shermans!
Shelflife Records - You Make Me Smile
Shelflife Records - One (2001, Shelflife), 17.25$
The Shermans - Hapiness Is Toyshaped (2001, Shelflife), 12.50$ tweekitten
The Shermans - Falling Out of Love EP (2001, Shelflife), 8.95$ tweekitten
Skypark - Summer Days Are Forever EP (1998)
Slowdive - Souvlaki (1993), 9.75$ cduniverse
The Snow Fairies - Feel You Up (2003), hopplös få tag på om man inte beställer direkt från Red Square.
The Snow Fairies - Get Married (2005, Red Square), 110 SEK fractiondiscs. Värd köpa bara för omslaget.
The Snow Fairies – Voila! (2006), direkt från bandet isåfall.
The Softies - It's Love (1995), 14.97$ cduniverse
Stars - Ageless Beauty (2004), en gång fanns den på cdon och jag köpte den inte.
Stars - Set Yourself on Fire (2004), us-utgåvan (eu-omslaget för fult för köpa skivan)
Strip Squad - Just Obey! EP (2005), också omöjlig få tag på nu.
The Tidy Ups - Dizzy Heights EP (2006, Music Is My Girlfriend), 45 SEK fractiondiscs
The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P. (2003)

Alla skivor förutom Red Sleeping Beauty - Smile är cd-skivor. Köp från fractiondiscs, dgr, cduniverse, tweekitten och rough trade.

Emma's House is empty

Jag kan inte längre minnas hur jag kom i kontakt med den här låten. Jag blev glad varje gång jag hörde den, jag visste att bandet hette Field Mice och det var allt som betydde något. Sarah Records hade jag aldrig hört talats om och det skulle gå många år innan jag förstod hur saker och ting hängde ihop. Universum, livet och popmusiken.

Be mig att sätta ihop en blandskiva till en sympatisk person som tycker om popmusik utan att känna till dess historia. Emma's House skulle vara en av de första låtarna att skrivas ned. Jag brukar faktiskt önska Field Mice när jag är ute. Det händer att folk frågar mig vilken låt jag önskat. När de får veta brukar de flesta bara skratta. Jag tar inte illa upp men för mig är Field Mice allvar. Enstaka gånger förstår folk mig. Som en utekväll i början av september i år. Jag och flickan jag dansade med diskuterade vilken låt som dj-killen borde lägga på. "Canada", sa jag. "Emma's House" sa hon. "Canada är bättre", fortsatte jag. "Fler känner igen Emma's House så den funkar bättre" svarade hon. "Canada efter två när folk blivit fulla då?", frågade jag och log. Hon nickade och skrattade. Jag kommer inte ihåg om vi fick någon Field Mice men det var en fin kväll. Faktiskt en av de bästa i höst (men inte bara för det).

Världens bästa konsertklubb heter Emma's House och bor i Mejeriets lokaler. Det är förstås inget sammanträffande. Emma's House var första låten som spelades efter Langauge of Flowers underbara spelning i lund i våras. Popscene-Daniel som var dj då verkar ha tagit med sig traditionen vidare för samma låt var den första som spelades även efter Camera Obscura på KB. Dessvärre har Josefs konsertklubb paus just nu så det är precis som i låten. Tomt med andra ord.

När vi ändå talar om Field Mice så kan jag passa på att berätta att jag verkligen vill ha 2CD-samlingen Where'd You Learn to Kiss That Way. Synd bara att den är i princip omöjlig att få tag på i nyskick utan att betala överpris.
Nåväl, det börjar bli dags att runda av dagens inlägg. För er som redan är bekanta med Field Mice är det här mest nostalgiskt svammel. För er andra är mp3-länken nedan en utmärkt introduktion till ett av alla tiders viktigaste band. Som bonus får ni en chans att höra Aberdeens cover.

Five to six that's what the time is
the cold cuts through my shirt of cotton made
Five to six that's what the time is
Where you are
Where you now are
You have nothing to live up to
You have nothing to live down
Emma's house is empty
so why do I call it Emma's house?

The Field Mice - Emma's House
Aberdeen - Emma's House

Lucky Soul - Lips Are Unhappy (igen!)

Det är väldigt sällan jag lyssnar på musik när jag är ute och går men just idag gjorde jag det. Med mig hade jag min bärbara cd-spelare (som saknar skakminne) och en cd-r med Lucky Soul, Mates of State och Tilly and the Wall. I höjd med sjukhuset bländade solen mig till tonerna av Give Me Love och jag glömde bort att anledningen till min promenad egentligen var att jag skulle städa ur en bandloge. I fredags var jag bandvärd för första gången och det gick riktigt bra. Hoppas de andra också tycker det.

Det hade förstås varit mer passande att röja upp bland flaskorna till The Tidy Ups men så duktig på att planera får man inte vara.
Jag var lite ledsen nyss för att jag inte hittade ett av mina bokmärken men jag fann det till slut. Jag hade sorterat lite för bra. Jag har redan tipsat om videon till Lips Are Unhappy men man kan inte skriva för mycket om det här bandet. Och Lips Are Unhappy kan man nog inte lyssna för mycket på. Jag blev så glad då jag upptäckte att det fanns en laglig mp3-länk på nätet till min favoritlåt med Lucky Soul. Deras spelning på Debaser blev förresten flyttad så nu spelar de den 15 december istället. Också ett jävla datum. Lucky Soul förtjänar bättre. 2007 någon?

Lucky Soul - Lips Are Unhappy

Aberdeen!

De senaste dagarna har jag varit sanslöst trött och sovit mer än vad som är normalt. Jag är nog på väg att bli sjuk. Känner mig väldigt sliten och just nu känns livet som ett ekorrhjul (fast kanske inte lika sött som i det här videoklippet).

Mer personligt än så blir det inte den här gången för jag har viktigare saker att berätta. Igår upptäckte jag ett gammalt band som var nytt för mig. Jag ska iväg om en timme och måste äta, duscha och sådär innan så jag får fatta mig kort. Homesick and Happy to Be Here heter skivan ni ska leta efter och på deras myspace kan ni ladda ned mysiga Sink and Float.

Au Revoir Simone till Sverige!

I våras skulle Au Revoir Simone besöka Lund. Mejeriet hade tryckt upp flyers där det stod att Vashti Bunyan + Tralala + Au Revoir Simone skulle spela samma kväll. Jag kallade det årtiondets bokning och var alldeles lyrisk och det kändes för stort för att vara sant. Det blev förstås inställt.
Nu verkar det som att Au Revoir Simone trots allt kommer hit i november istället. På deras hemsida finns en turnéplan för Europa med tre spelningar i Sverige.

Wednesday, November 15 - Uppåt Framåt, Göteborg
Thursday, November 16 - Spy Bar, Stockholm
Friday, November 17 - Blekingska nationen, Lund

Fint att Lund avslutar deras turné men vad fan tänkte Monstera med när de la en spelning på Spy Bar? 23-årsgräns och popkonsert har aldrig gått hand i hand.
Som så många andra bra band är Au Revoir Simone från Brooklyn. De har lång väg att resa och den här gången vågar jag inte lita på att de kommer hit förrän de faktiskt står på en scen i London.

Au Revoir Simone - Through the Backyard of Our Neighbours
Au Revoir Simone - Hurricane













När vi ändå talar om Au Revoir Simone så undrar jag också vem det var som fick för sig att Europa är lika med smaklöshet. Visst var deras debutalbum Verses of Comfort, Assurance and Salvation billigt på cdon men jag borde nog ha satsat på importen istället. Någon som har omslaget till vänster och vill byta bort det? Nä, tänkte väl det...

The Lady Julie

Ge oss ett datum för fullängdaren. Vi är otåliga!

I came here to see The Lady Julie. (I'm a week or so too late but bringing tulips.) Now, is it true what they told me happened to you, baby Julie? "Well", you say, "snow fell over me, then rain fell over me, then snow fell over me, then rain fell over me, then snow over again."

Jag förstår ingenting av texten men det är så vackert ändå.

Girl Laying Down Musikjournalen P3

Titta på den här inspelningen innan skivbolaget eller P3 plockar ned den.

Anna Ternheim - Girl Laying Down Live Musikjournalen (youtubevideo)

Hejdå Snow Fairies

När vi vaknar imorgon finns inte The Snow Fairies längre. De gör sin sista spelning ikväll klockan åtta på Popfest i New England. Och jag kan inte ens säga hejdå på ett vettigt sätt. Jag har tunghäfta.

thinking back to yesterday
a busride home, the starry sky
wishing I'd said everything
or drawn a picture of days gone by

I hope you don't think that I have nothing to say
I'm just tongue-tied
distracted by the pink of your cheeks
as you're walking away

feels like only yesterday
a bikeride home in summertime
you know what's inside my head
and that's just fine, cause now you're mine

I know you don't think that I have nothing to say
I'm still tongue-tied
enchanted by the pink of your cheeks and your smile
as you're walking my way

Camera Obscura och The Essex Green - Malmö 7 oktober

Vi satt på bussen och plötsligt släcktes ljusen i alla fönster ned samtidigt. En explosion i en elcentral slog ut strömmen i Malmö och det var det mest oväntade som hände igår.

När jag kom fram till KB fick jag höra att konserterna skulle starta senare på grund av fotbollen. Jag visste inte ens om att det var EM-kvalkväll. Lagerbäcks spelfilosofi är sjukt tråkig och jag bryr mig inte om vårt landslag. Ser mycket hellre på Arsenal då. Eller åker till Malmö för att se Camera Obscura och The Essex Green. Jag hade inte sett något av banden förut. När en bekant frågade vilket band jag var på plats för svarade jag båda, men att jag var rädd för att Camera Obscura skulle vara tråkiga. Fick till svar att The Essex Green var själva definitionen av tråkigt. Jag trodde honom inte då.

Camera Obscura kom in på scenen kl 21.45. KB är kanske världens sämsta ställe för konserter. Allt ska vara så duktigt på det stället. Duktigt på ett tråkigt sätt. Tänk på Brandon Walsh. Om man sitter på scenen efter spelningen och talar med någon så kommer det en vakt och drar ned en. Inte för att man är ivägen, utan just för att man inte får göra så. Jag trodde att Camera Obscura skulle vara likadana men jag hade fel. Väldigt fel.
Tracy Anne var stilig, snygg och väldigt charmig. En kille i publiken ropade I Love You och jag förstod honom. Själv var jag kär i Teenager, Lloyd och underbara Eighties Fan. Camera Obscura lämnade kvar sin setlist på scenen och visst var jag lite sugen på att hoppa upp och hämta den men jag såg att en annan kille som till skillnad från mig var ett fan också vill ha den så jag lät bli. The Field Mice - Emma's House spelades ur högtalarna och killen jag nämnde som blev glad för setlisten levde upp som om det vore sista låten i livet. Någonsin. Det gjorde jag med. Jag visste det inte då men Emma's House visade sig vara det bästa med gårdagen. Where you aaaaaaaaaaaare, where you now aaaaaaaaaaaaaaaareeeeeeeeee.

The Essex Green startade sin spelning exakt klockan 23. Det sitter en klocka på en stolpe på scenen på KB och det är väl för att banden ska veta hur länge de får spela. Och konsertansvarig som räknar sekunder. Tråkigt och på något sätt väldigt talande för KB. Sasha Bells band inledde med we're not breaking any records yet-låten. Det började bra men under resten av spelningen gick det verkligen utför. Bakom mig stod det en kille som hela tiden ropade Great Late hela tiden. Jävligt tröttsamt. Av de tidigt spelade låtarna var det bara Penny and Jack som lyfte. Till slut spelade bandet sin superhit men den kändes väldigt livlös. Jag förstår inte att en superlåt som The Late Great Cassiopia som är fantastisk på skiva kan bli så tråkig live. Hur kan man slarva bort en sådan låt? Mrs Bean däremot var bra och förmodligen bäst i Essex Greens set. Annars verkade det mest som att Sasha Bell ville komma hem och hon tittade mer på setlisten än publiken. Jag hade inte förväntat mig det men The Essex Green var extremt booooooring. Det var längesen jag var så besviken på ett band. Ändå kändes det som att The Essex Green var väldigt nöjda med att få spela på KB och KB glada för att just The Essex Green var på besök. När publiken klappade in bandet för extranummer var det halvhjärtat. Folk klappade men tempot i applåderna steg aldrig. Och när Essex Green spelade Julia som extranummer ville jag mest åka hem. De borde ha ändrat spelordningen för Camera Obscura var det enda bandet den här kvällen som förtjänade extranummer.

Konsertbetyg:
Camera Obscura 8/10
The Essex Green 6/10

The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.

Katie, Katie, Katie. Varje gång jag försöker skriva ett par rader som fångar hennes musik slutar det med att jag trycker på delete, delete, delete. Än så länge har jag bara lyckats skriva en text (tror jag, den hittas sorterad under skivor om ni vill läsa). Så den här gången har jag endast två saker att säga. För det första glömde jag bort Alone bland favoritlåtarna. Kanske finast på skivan. Och så har jag nog inte nämnt att Katie innan hon satsade på en solokarriär spelade med Mårten Tromm i The Wilson Hospital. Innan det var hon med i Backfish men så långt bakåt i tiden ska vi inte gå den här gången. Vi glömmer Katie ett tag så ska jag berätta lite om hur det var igår istället.

Märkligt nog så var jag faktiskt sen. Kom till blekingska när det bara var en timme kvar av dygnet. Hann inte ens beställa innan första bandet Ultrasport gick på scenen. Jag var sjukt förvirrad igår och för en gångs skull hade jag inte koll på banden. Visste inte hur bandmedlemmarna såg ut och Ultrasport spelade alldeles för fort för att jag skulle förstå vilket band som var vilket. Efter en hyfsad spelning och en paus på en kvart var det dags för Cats on Fire. Enda låten jag hört av dem innan var Draw in the Reins och den spelades sist. Annat folk hade kul men jag tyckte mest båda spelningarna var bara "bra" och inget att dö för. Bättre än att vara hemma åtminstone.

Efter spelningarna tog Fractiondiscs över som djs. Jag hade alltid trott att det var två killar som hade den här skivaffären men till min förvåning var det en kille och en tjej, som visade sig vara ett par, som stod och vände skivor. Många gånger hann jag tänka "fan vilken bra låt" men det gick ju inte att dansa till. Och återväxten bland popkidsen ser inte så bra ut, ingen blev glad när The Sea Urchins - Pristine Christine spelades. Och dansgolvet tömdes nästan helt till Shop Assistants - Safety Net. Kvällens bästa stund var när Tara Mascara övergick i The Happiest Days of My Life. Plockade upp ett par bandtips från Jörgen men jag var nog inte så nöjd med deras insats som djs. Hursomhelst var de väldigt trevliga och det borde fler djs vara. Och det är svårt att bli sur på dem när skivaffären är så bra.

Mer spännande än så blev det inte igår. Jag har skrivit bättre texter på den här bloggen men jag orkar inte anstränga mig nu när det inte finns så mycket att berätta om. Ni undrar kanske vad allt detta har med Katie att göra. Jag vet ärligt talat inte. Jag vet däremot att det är konsert ikväll igen och att jag är sen. Måste äta, duscha och göra mig klar. Men först en perfekt låt som sätter stämningen för kvällen:

The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.

Looker - Hope and Anchor

Bara en låt till.

Så sa jag för tjugo minuter sedan. Det blir alltid stressigt. Förmodligen lång kö ikväll. Hatar stå i kö. Hoppas jag inte är sen, lite rädd för det. Dricker upp, väljer kortärmad skjorta och knyter skorna. Ställer ifrån mig min hof, tar jeansjackan i ena handen och nycklarna i den andra. Tittar mig i spegeln en sista gång och låser dörren. Musiken tystnar och fredagskvällen tar vid. Igen.

Vad lyssnar du på innan du går ut?
Looker - Hope and Anchor

Det här är ett gammalt återanvänt inlägg. En "best of" om man vill. Den här gången känns det ärligt (någon klant fick för sig att lägga upp texten på en onsdags förmiddag senast det begav sig, då på en blogg jag skrev förut tillsammans med andra). Förutom det om kön då. Så mycket folk kommer det nog inte men det lär inte vara tomt heller. Vet att folk åkt från Göteborg, Malmö och Stockholm för den här kvällen. Och jag är nog inte så sen heller. Fredag är veckans bästa dag och helst är jag på blekingska. 

The Essex Green - The Late Great Cassiopia

...och efter Camera Obscura går The Essex Green på scenen. Jag gjorde rätt som inte betalade 425 kronor för att få höra Cassiopia på Accelerator. Alla förutsättningar är bättre den här gången.

What will they say?
What's the world, gonna do anyway, anywaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay?

Hela texten till The Late Great Cassiopia (sparka inte på mig för att mp3-länken bryts mitt i låten, ni har ju skivan ändå) finns här. Vad vill jag höra egentligen? Penny and Jack? Mrs. Bean? De får spela vad de vill, bara de spelar vår låt.


Den här helgen kommer att bli riktigt bra. Ett hyfsat "schema" att följa:
fredag: Cats on Fire + Ultrasport, blekingska, lund
lördag: Camera Obscura + The Essex Green, kb, malmö

Tracy Anne, I'm Ready to Be Heartbroken

Jag tyckte länge att Camera Obscura verkade stentrista. Underachievers please try harder var mest bara sömnig och jag förstod aldrig orsaken bakom den skotska gruppens popularitet.

Sedan hörde jag Lloyd... (rm) i våras. Jag hade aldrig kunnat drömma om att Camera Obscura kunde låta såhär och konstaterade att jag haft fel hela tiden. Mitt sista motstånd mot bandet bröts ned och nu ska jag se dem på lördag. Bilden på deras hemsida när bandet sitter i gräset är underbar och trots att sommaren är slut så hoppas jag på en liknande stämning nu på lördag. Har jag tur spelas Eighties Fan (rm) som verkligen är fiiiiiiin.

Seems fine

Seems fine though it ain't no no no no
Seems fine though it aint' no no

Jag ligger vaken på nätterna. Jag tänker på framtiden och vet att jag måste ta viktiga beslut. Det finns mycket att säga men jag kan inte berätta det här. Inte nu längre. Internet är inte så anonymt som man tror och det vill jag inte lära mig den hårda vägen.

När jag vaknade i lördags skrev jag en rätt oinspirerad och ointressant text om The Tough Alliance spelning på blekingska i fredags. En meningslös text om en meningslös spelning. Min sitemeter visar dessvärre att det är sådant här som folk vill läsa om. Trots att jag inte uppdaterat sedan i lördags så slog min sitemeter i taket med besöksrekord både måndag och tisdag (26 respektive 32 besökare). En hel del av TTA-kidsen bland mina tillfälliga läsare var från Lund. Det här förstörde mina möjligheter att ta reda på vilka mina två återkommande läsare från Lund var. Dessutom försvann känslan av anonymitet i samma ögonblick som jag postade TTA-texten.

Jag har inte postat någonting på några dagar eftersom jag varit frusterarad över att det blev såhär. Jag tror att jag har kommit över det nu. Ska leta lite på nätet så återkommer jag med en låt som är gladare än det här inlägget.