Alla talar om Rip It Up. Brittiska The Sunny Street gör mig lite sugen att åka dit, men resten av bokningarna faller mig inte i smaken så jag stannar hemma. Fast priset var ju föredömligt lågt.
Lyssna på fina Comedians på myspace.
Vad är det för mening med att vinna hela världen om man samtidigt förlorar sig själv?
Den här månaden har gatorna fyllts av strålande glada ungdomar redo att erövra världen. Jag blev nostalgisk och tänkte på hur det var när jag själv tog studenten. Utropet, promenaden ned till parken och fotografiet jag inte visste fanns som min älskade familj överraskade mig med.
Jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder i augusti 2002. För tidigt? Svårt att säga. Någon gång måste man fatta livsavgörande beslut och jag minns en stark önskan om ett nytt liv i en ny stad med möjlighet att läsa något jag verkligen ville.
Min första studenttid var väldigt omtumlande, fast på ett bra sätt. Studierna gick lysande och kombinationen festsugna kursare, ett luftigt schema och pengar i form av studielån gav mig smak för studentlivet. Jag trodde mig ha hittat den perfekta balansen mellan sena utekvällar och långa heldagar med självstudier i skolan. I efterhand förstår jag inte hur jag orkade.
Mycket goda resultat från höstens två tentor gav mig självförtroende och jag kände mig säker på studierna. Jag fick en förfrågan, kände mig smickrad och tackade ja till ett förtroendeuppdrag. En lärorik erfarenhet men ändå något jag ångrar idag, inte så mycket för uppdraget i sig men desto mer för vad det ledde till.
Sommaren 2003 hade jag klarat alla tentor under mitt första läsår på första försöket. Jag jobbade mer än vad som var mänskligt. Pengarna gav mig en skön ekonomisk höst men det var inte värt det. Det visste jag inte då. Istället fick bekräftelsebehovet sitt då jag i början av min tredje termin var yngst av ett trettiotal aktiva studenter på kårens kick-off. Utan en tanke på att avsäga mig det förtroendeuppdrag jag redan hade tog jag senare på hösten på mig ett tidskrävande ordförandeskap i en ideell förening.
Vinterlovet spenderades i alperna och det var på något sätt symptomatiskt för mina två första studieår som präglades av en personlig vilja att vara med överallt och även om jag aldrig skulle erkänna det då också svårigheter att säga nej.
Alltid duktig, helst bäst och allting samtidigt. Det hade fungerat tidigare så jag såg inga problem med den livsstilen då.
Augusti 2004. En grundkurs på 60-80-poängsnivån knäckte mig. Jag ansåg mig ha läst bra men var inte i närheten av godkänt på omtentan. För första gången fick jag noll poäng på mer än en essäfråga. Jag var oerhört besviken eftersom jag enligt mig själv inte hade kunnat förbereda mig bättre. Men två veckor med tiotimmarsdagar i skolan var inte tillräckligt. Sommarlovet innan dess? Heltidsjobb.
Jag tappade självförtroendet och det är en farlig utgångspunkt för en person i ett tillstånd som gör det svårt att skilja på studietid, fritid och ideellt engagemang. Samtidigt som jag kämpade med studierna förändrades saker och ting som var centrala i min tillvaro. Jag vill inte gå in djupare på just detta men det gjorde inte livet enklare att leva. Tvärtom var jag ledsen nästan varje morgon för att det var just en ny dag. Och det blir man inte av vardagsproblem. Jag var väldigt skör då.
För att göra en lång historia kort (med mina mått då, förstås) bestämde jag mig för att flytta hem i november 2006 och tillfälligt ge upp universitetet. Det kan ha varit mitt bästa beslut sedan jag bestämde mig för att flytta till lund.
Jag har lärt mig mycket av livet under min tid i lund och numera vet jag vad livet inte har för mening. De erfarenheterna är värda varenda krona jag har i studieskuld. Idag vet jag att omdömet bra ofta är gott nog så länge man gör sitt bästa.
Citatet i inledningen är taget från en studentkrönika i tidningen IQ Student som jag läste av en tillfällighet. En tjej som läst journalistik i kalmar berättade om hur hon själv gått under av yttre krav och vikten av att inte tappa bort sig själv. Jag kände igen mig själv så starkt att jag inspirerades att skriva det här inlägget som självterapi.
I torsdags skrev jag en omtenta. Den där tentan som knäckte mig. Hur det gick? Med beröm godkänt! Underbart!
Livet är fortfarande ett komplicerat projekt men jag jobbar på det. I'm a human and I need to be loved, men inte till vilket pris som helst.
Tredje dagen i lund på egen hand. Imorgon åker jag hem igen och det ska bli så skönt. Om jag inte klarar tre dagar nu, hur ska jag då klara ett helt läsår efter sommaren? Jag vet inte om jag är redo än.
Min mp3-spelare funkar igen. Förstår inte grejen med att batteriet laddar sig medan man inte lyssnar men jag klagar inte. Tog med mig alldeles för få skivor i mp3-spelaren också. Längtar hem till den riktiga skivsamlingen och datorn.
The Myth of Being Alone verkar gå att ladda ned via lastfm. Någonstans. Men länken verkar inte funka så jag tar bort den.
Allt finns på youtube. Söker man efter Cup Noodle Song finner man en liveinspelning med Pineforest Crunch som uppmuntrar till kareokevänlig singalong. Det är klipp som detta som gör youtube till en kulturskatt.
