Halvårssummering 2008

Album
I väntan på tåget som ska ta mig norrut passar jag på att skriva klart min halvårssummering. Sons and Daughters toppar min albumlista. Den inledande låten Gilt Complex definierar hela skivan på samma sätt som Lust in the Movies satte ribban för resten av The Long Blondes debutskiva Someone to Drive You Home.
Tilly and the Walls inledande sex minuter på nya skivan O sammanfattar bandet. Jag kanske bara har lyssnat för lite, men jag upplever att det finns en jämnhet på O som jag inte hört lika väl på bandets tidigare skivor. Sa jag att Pot Kettle Black är underbar? På tal om pålitlighet levererar Mates of State som vanligt. Deras femte album Re-Arrange Us är inte lika bra som suveräna Bring It Back, men ändå givet på den här listan.

1. Sons and Daughters - This Gift
2. Tilly and the Wall - O
3. The School - Let It Slip EP
4. Mates of State - Re-Arrange Us
5. The Rosie Taylor Project - This City Draws Maps

också bra: Cloetta Paris - Secret Eyes, Sad Day for Puppets - Just Like a Ghost, M83 - Saturdays = Youth, Headlights - Some Racing Some Stopping, Ally Kerr - Off the Radar.

Övrigt
Årets bästa nyhet är att Kathleen Bracken spelar med Those Transatlantics igen. Förutom det finns det mycket annat musikrelaterat saker som gjort mig glad. En del gammalt och en del nytt. Det här kommer jag på just nu:

Aberdeen (band)
Minipop (band)
El Perro del Mar (spelning på Mejeriet)
Bruce Springsteen (spelning på Nya Ullevi 5 juli)
Katie Goes to Tokyo - Big City (låt)
Sad Day for Puppets - Hush (låt)

Open Your Heart

Raymond & Maria döpte sitt andra album till Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Tolkningen är en annan, men det är med de orden jag konstaterar att det fortfarande finns mycket kvar att skriva om 2007 innan jag summerar det första halvåret 2008.

Arcade Fire kräver ingen presentation. Anledningen till att jag skriver om dom först nu är att jag inte hörde låten The Well and the Lighthouse (youtube) förrän i våras. Det var inte så att Arcade Fire var okända för mig, men jag fastnade aldrig för deras sound från debutskivan Funeral och brydde mig inte om det andra albumet Neon Bible. Döm av min förvåning när jag hörde The Well and the Lighthouse av en slump. Otroligt bra. Kom ihåg var ni läste det sist.
Hela den här genren som kallas indierock är rätt okänd för mig. Los Angeles-baserade Earlimart sägs tillhöra samma genre men jag är bekant med deras sound sedan tidigare. Troligen beror det på att Aaron Espinoza och Ariana Murray är från Kalifornien. På skivan Mentor Tormentor från förra året står Answers and Question ut som det överlägset bästa spåret. Man kan lyssna på hela skivan i god kvalitet här.
I Los Angeles hittar vi också hippiekvartetten Lavender Diamond som spelar folk/pop med piano. Debutskivan Imagine Our Love är en vacker men sömning historia som lyfts av fina Open Your Heart (myspace).

Svenska Blind Terry bygger också sin musik kring piano. De sjunger om att bränna ned skolan men det är med all rätt hiten When Prefab Sprout Wrecked My Mind (mp3) som fått mest uppmärksamhet. Blind Terry hade passat bra på Rip It Up, nu blev det inte så och dom spelar på årets upplaga av Emmabodafestivalen istället.
Tweepoppiga Taste of Honey låter lovande med söta Sylvia Said (myspace). Samma sak kan sägas om Susanna Brandins akustiska musikprojekt Winter Took His Life. Lyssna på When You Said You Headed Home! Med den ännu längre albumtiteln You Know What It's Like to Be Alone and Shut Down har vi en kvinnlig motsvarighet till Sufjan Stevens.

I vårt grannland Norge finner vi Dylan Mondegreen (myspace) som låter väldigt mycket som sina landsmän Love Dance. För den som är intresserad ligger hela debutalbumet While I Walk You Home uppe för fri lyssning på lastfm. I sommarens t-shirtväder charmar även brittiska Little Name oss med For the Attention of (myspace) och framför allt Tracy and I.

Sist ut är Minnesotabandet Gospel Gossip som är stadens främsta export sedan hockeylaget flyttade till Dallas. Fullängdaren Sing Into My Mouth, ytterligare ett debutalbum, vandrar i gränslandet mellan shoegaze och pop med många olika ljudbilder. Tre små spår runt en minut vardera påminner om What the Snowman Learned About Love, Stars inledning på skivan Heart. Bäst på Sing Into My Mouth är dock poplåten Shadows Are Bent. Lyssna på bandets hemsida och lastfm.

The School - Let It Slip EP

Placerade som tia respektive elva på årslistan från mitt 2007 var Let It Slip och You'll Never Notice Me båda fantastiska upptempolåtar från tidigare helt okända band. The School och The Garlands har båda släppt EP-skivor i år men det är nog det enda som ännu är gemensamt i bandens karriärer.

The Garlands självbetitlade EP blev ytterligare ett svenskt bidrag till Cloudberry Records katalog. Skivan har fyra spår som alla är fina men det hade varit mer intressant om Roger Gunnarsson och Christin Wolderth istället skrev en ny hit.

Liz Hunts The School är nyblivna grannar med Camera Obscura och Lucky Soul på Elefant Records (Lucky Soul ger dessutom ut sina skivor på det egna skivbolaget Ruffa Lane Records), vilket är lite lustigt eftersom det också var banden jag kom att tänka på direkt första gången jag hörde låten Let It Slip i slutet av förra året.
EP-skivan Let It Slip släpptes den 16 juni och lever upp till alla förväntningar. Skivan balanserar visserligen på den tunna linjen mellan kristallklart ljud och överproduktion och hamnar ett par gånger på fel sida men det går bra ändå när Liz sjunger som hon gör. Titelspåret har arrangerats om med vacker körsång och strålar fortfarande men det är den tredje låten I Want you Back som bländar mig. Med texten Once upon a time inleds den verkligen som en saga och varje gång musiken tystnar vet jag att det här är årets såhär långt bästa låt. Skivan avslutas sedan på bästa sätt med I don't believe in love, en vacker sång om olycklig kärlek med ett berättarperspektiv som skiftar mellan två olika röster.