Global Fussball

På lördag börjar 2008 års upplaga av fotbolls-EM och jag vill säga några ord om min relation till den vackra sport som kom att bli mitt första livsintresse.

Jag var nog sju eller åtta år när jag började spela fotboll. Min berättelse tar sin början flera år senare. Som så många andra sportintresserade av min generation växte jag upp med Tipsextra. Om jag inte hade match själv var lördagseftermiddagarna ofta vikta åt engelsk toppfotboll på teve. Det var något oerhört fascinerande med sporten som verkligen tilltalade mig, men jag hade inte valt ett favoritlag än. Många skulle säkert tycka att det är osunt att utveckla känslomässiga band till en engelsk fotbollsklubb som man inte har någon regional anknytning till men de som säger så förstår inte att beundran även i dess mest idealiserade form kan vara gränslös. Fotbollsklubben Arsenal FC från London var min första stora kärlek.

Våren 1993, kvartsfinal i FA-cupen mellan Ipswich och Arsenal. Arsenal får hörna och lagkaptenen Tony Adams ignorerar det faktum att han tidigare i matchen skallat ihop med en motståndare oavsiktligt och därför sytts med stygn i pannan. Med bandage runt huvudet hoppar Tony Adams högst på hörnan och nickar in ett oerhört viktigt mål för Arsenal. Tony Adams blev i det ögonblicket en personlig hjälte och på vägen till FA-cupseger ett par månader senare gjorde Tony Adams ytterligare ett matchavgörande mål. Efter att jag själv slutade spela fotboll i samband med att jag började gymnasiet blev mitt intresse för Arsenal intensivare och sedan säsongen 97-98 har jag som en stolt supporter följt laget i medgång och motgång.

Mitt intresse för fotboll borde ha varit evigt men våren 2008 fick mig att tvivla länge på den saken. Många tycker att det är barnsligt att skylla på domaren och menar att saker och ting jämnar ut sig i slutändan över en säsong. Med distans till årets säsong konstaterar jag att det där är naivistiskt skitsnack. När de blivande ligasegrarna Manchester United handlade nya spelare för över en miljard förra sommaren visade Arsenal under samma period ett positivt bokslut efter att köp och försäljningar av spelare inför säsongen räknats samman. Jag må vara partisk, men det här är något unikt för Arsenal som först och främst beror på att vår manager Arsene Wenger har en vision och integritet. Medan andra toppklubbar dammsuger mindre klubbar på färdiga superstjärnor och köper dom för belopp över 200 miljoner värvar Arsenal unga spelare billigt, inte sällan för priser under 20 miljoner, ger dom förtroende och speltid. I den här miljön utvecklas flera av våra spelare till världsstjärnor. Efter en lysande första halva av säsongen hade Arsenal ryckt till sig en ledning i ligan med ett försprång på fem poäng. Det kunde ha blivit, och skulle ha blivit, åtta poäng efter ligamatchen mot Birmingham i februari. Vår anfallare Eduardo (som under säsongen stod för mål som detta) hade fått ett ben i vristen avsparkat efter en vansinnestackling från en motståndare och våra spelare såg skärrade ut på ett sätt som jag sällan varit med om. Vår unga mittfältsdirigent Cesc Fabregas, som för övrigt varit ordinarie i Arsenals startuppställning sedan 17 års ålder, såg ut som han sett ett spöke och alla våra spelare var uppenbart rädda för att gå in i närkamper efter det. En mycket mänsklig reaktion men på något sätt lyckades vi ta oss samman och vända ett 0-1 underläge till ledning med 2-1. Det tragiska inträffar i den 93e matchminuten då domaren får hjärnsläpp och blåser straff till Birmingham efter en klockren brytning från Arsenals vänsterback Gael Clichy. Det ska tilläggas att supportrar från rivaliserande klubbar ansåg att det här var en domarskandal och alldeles horribelt. Domare har visserligen gjort misstag förut, men när det upprepades två ligamatcher senare var måttet rågat. Arsenals anfallare Emmanuelle Adebayor fick ett korrekt mål bortdömd för offside efter att en försvarsspelare i motståndarlaget Middlesbrough av misstag frispelat honom med ett för försvararen olyckligt pass (offsideregeln innebär förenklat att frispark ges till det försvarande laget när en anfallande spelare står på fel sida om sista spelaren i det försvarande laget just i det ögnblick som en lagkamrat i det anfallande laget slår en passning. En spelare i det anfallande laget kan aldrig bli avblåst för offside om passningen kommer från någon i det försvarande laget, dvs motståndarlaget). Ytterligare två ligamatcher senare mötte vi topplaget Chelsea och tog ledningen med 1-0. Sedan stod två Chelseaspelare offside med över en meter (vilket i sammanhanget är väldigt mycket) när en passning slogs men målet godkändes ändå. Domarnas misstag i de här avgörande matcherna kostade oss sju poäng i kampen om ligan. Till slut hamnade vi fyra poäng efter de blivande ligasegrarna Manchester United. Surt sa räven.

Efter att även ha blivit bortdömda i Champions League mot Liverpool efter två straffsituationer där den första resulterade i utebliven solklar Arsenalstraff och den andra ledde till en ytterst tveksam straff till motståndarna försvann drömmen om att vinna årets upplaga av Champions League. Prestationer som 19-åriga Theo Walcotts världsnummer mot Liverpool var ingenting värda efter att en hel värld sett Arsenal bli bortdömda av domarteamet. Igen. När det handlar om fotboll vet jag med mig att jag är en dålig förlorare men jag har aldrig upplevt något som liknar den här våren och då har jag ändå varit med i tio år. När konkurrenterna Manchester United i sista ligamatchen sedan klarar sig från en given straff till motståndarna efter att deras mittback Ferdinand täckt ut ett skott med armen och för det borde ha fått rött kort funderade jag allvarligt på hur riggad årets upplaga av Premier League var. Domarskandaler inträffar varje år i Italien och där har flera klubbar fällts för mutor till domarna. Vad säger att det inte skulle kunna hända i England? Om någon undrar så var det sista en retorisk fråga.

Att vara supporter är en livsstil. Under de viktigaste matcherna kan man kastas mellan obeskrivlig lycka och sorg på mindre än en minut. Vi har kameratekniken för att kunna rätta till domarnas misstag som sker när spelet går för fort för det mänskliga ögat, men vi använder inte tekniken av någon dum anledning. Det känns oerhört bittert att Arsenal inte fick vinna någonting den här säsongen då vi faktiskt förtjänade det, men man måste gå vidare. Och det gör jag här och nu. Världen har aldrig varit rättvis så varför skulle fotbollen vara det?

Det tog mig flera veckor att komma fram till det, men likaväl vet jag att jag kommer följa mitt kära Arsenal från första sekunden av nästa säsong. Fotboll är en underbar sport och en annan fantastisk turnering börjar redan på lördag. Låt oss leva för det vackra i världen (men om ni hör någon skrika domrjävel så kan det mycket väl vara jag).