Värmlandsbro tur och retur

Framför oss stod en legend. Jag gick fram och presenterade mig medan killarna bredvid funderade på vad de ville säga.

- Are you Harvey?
- Yes, I am Harvey.
- Ok. Hi! The boys here would like to talk to you but they are too shy so they sent me instead.

Jag småpratade lite med Harvey Williams och berömde honom för You Should All Be Murdered och I'm in Love With a Girl Who Doesn't Know I Exist. Sedan tog jag ett steg åt sidan för att låta resten av sällskapet, de verkliga fansen, få en pratstund med deras hjälte. Just då gick Harvey Williams iväg och ett ögonblick senare såg vi honom på scen sittandes vid en synt. Precis som i den här anekdoten var musiken ständigt närvarande, men mina dagar i Värmlandsbro kom att handla desto mer om möten med människor.

Rip It Up var som vackrast den soliga torsdagskvällen innan festivalen startade på riktigt. Klockan hade just passerat fem och jag låg i gräset utanför tågstationen i Säffle i väntan på mina kompisar. Vi var snart samlade och tackade nej till en svarttaxi som var dyrare än ordinarie pris innan vi fixade en riktig taxi som körde oss ut till festivalområdet i Värmlandsbro. Efter att ha installerat oss på campingen mittemot scenen stod vi senare vid den i närheten belägna fågelsjön och begrundade solnedgången.

Jag hade fått berättat för mig att den här festivalen var förföljd av regn. Som på beställning öppnade sig himlen lagom till fredagens första akt The Dreamers. Sedan följde ytterligare två svenska band men festivalen började på riktigt först när Harvey Williams stod på scen kl 21.
Med insikten att det inte skulle låta lika bra live nu som på skivan London Weekend var mina förväntningar på spelningen låga men stora delar av publiken upplevde deras egen romantiserade illussion av legendariska Another Sunny Day. Det var en medioker spelning som inte gjorde de gamla låtarna rättvisa.
Efter Harvey Williams Days. Jag skulle nog haft hela publiken emot mig på den här punkten men jag tycker fortfarande att Days alla låtar låter likadant och dessvärre är det inte till deras fördel. Days är inte och kan aldrig bli mitt band men det hade åtminstone varit festligt om dom bytt namn till Days of Thunder istället. Göteborgskvartettens spelning påminde om ett svagt spår som föregår albumets stora hit och jag stod kvar i publiken enbart för att få en plats längst fram på nästa bands spelning.

Fanns det något som var bra? Det kan nog låta som att jag tyckte allt var skit men förutom regnet fanns det egentligen inte mycket att klaga på. Festivalen innebar kära återseenden med vänner och gamla bekanta och det var trevligt att även träffa nytt folk. Musikmässigt skulle svaret på frågan komma redan ett soundcheck senare men det visste jag sedan innan. Bristolbandet Secret Shine lyser likt en fyr upp det mörka hav som svämmar över av återförenade före detta Sarah Recordsband som förstått att det finns en publik i Sverige för avdankade gamla brittiska popband som hade sin bästa tid för femton till tjugo år sedan. Sämst är för övrigt St Cristopher som bara spelat in skit förutom låten All of a Tremble. Secret Shine är annorlunda och det hörs mycket väl att de fortfarande har en vilja att utveckla sitt sound. Secret Shine körde ett intensivt set med Adored och Voice of the Sea som de starkaste spåren innan avslutande fantastiska Loveblind som också var överlägset bäst på Rip It Up. När Ruling Class en timme senare spelat klart gick jag till mitt tält som stod på en camping insvept i dimma.

Det stod klart på lördagseftermiddagen att Rip It Up visade sin bästa sida på kvällarna. Dagtid var vattnet i fågelsjön färgat i en vidrig nyans av grönt blandat med grått. Grå var också den asfalt vi satt på när Darren Hanlon öppnade lördagens spelningar. Det hade varit jättefint om man kunnat sitta på gräs, nu fick det mig istället på att fundera på vad det var för konstigt område vi faktiskt hade samlats på. I slutet av asfalten fanns dock Jörgen och Renées skivaffär fractiondiscs tillfälligt stationerad under taket till ett partytält och det kändes plötsligt väldigt hemtrevligt. Fortfarande lyrisk sedan fredagskvällen var lördagens spelningar en ren bonus. Pocketbooks och Twig var mest sevärt men jag tyckte lite synd om The Clientele som fick sin spelning förstörd av regn och när paraplykanterna stack åt alla håll längtade jag bort till en inomhusklubb. Trots amatörmässiga soundcheck, som helt förstörde känslan i Tidy Ups spelning, var jag väldigt nöjd med lördagen när jag kröp ned i min sovsäck för att få lite sömn innan hemresan dagen efter.

Ser man till helheten var Rip It Up 2008 en väl genomförd och mysig festival med trevligt folk och god mat. Det bästa var kanske att arrangörerna hade den goda smaken att inte låta den vara längre, för efter tre dygn av vildmarksliv var det oerhört skönt att komma hem och få sova i min riktiga säng efter att ha fått besöka något så efterlängtat som ett riktigt badrum.