Like Honey med förband och efterband - Lund 3 september

En ny höst och jag är tillbaka på Mejeriet. Redan på väg uppför verandan möter jag en bekant och känner mig hemma direkt. Glider in genom dörrarna och undrar vad arrangörerna har hittat på. Baren till höger men först inträde. Merchandise på ett annat bord till vänster. Det känns som att det är bord precis överallt. Dessutom mycket folk för att vara en timme efter kassan öppnar. Garderoben är stängd, jag tror att jag är sen och jag är orolig för ordningen banden går på. Kvällens dj är snäll och låter mig ställa min väska innanför hennes bord. Sedan kommer min vän som jag väntat på och allt känns genast bättre. The Lucksmiths vän Fred Astereo går på scenen strax efteråt och jag blir glad eftersom det är precis den spelordningen jag hoppats på. Till en början är jag tveksam men jag mjuknar så småningom. Killen vet hur en slipsten ska dras och det var ett tag sedan jag skrattade på en konsert. När han bjuder på ett par fina låtar mot slutet är det lätt att glömma att han är ett förband till förbandet.

En tjej går förbi mig och säger hej. Jag känner inte igen henne och svarar inte eftersom jag tror hon pratar med någon annan. Hon fortsätter fram mot scenen och jag vaknar ur mina kvällsdrömmar. Jag har förstås sett henne förut. Sandra Svensson spelar orgel och synth i ett av mina svenska favoritband. Jag såg Like Honey i somras på Möllevångsfestivalen i Malmö. Ni kanske inte tror mig när jag skriver det här en regnig och blåsig septemberkväll men det var verkligen en av sommarens finaste dagar. Just därför var det också en av de märkligaste spelningar jag varit på. Det vore synd att säga att det var bra. Inomhuslokalen lämnade en hel del övrigt att önska, ljudet var dåligt och jag funderade på varför i helvete man lägger en spelning klockan 17 en lördagskväll. I publiken satt det kanske 30 personer. Det serverades saft. Jag trodde att jag var på ett barnkalas tills Like Honey började spela. Bandet spelade fel i säkert hälften av låtarna men jag fastnade ändå för två saker. Charmen och sångerskan Johanna Cromnows underbara röst som alltid får mig att lyssna. Jag åkte hem från Malmö väldigt förvirrad och lite besviken den sommardagen. Medan jag tänker tillbaks på den här spelningen går Sandra förbi igen till sitt band och jag räknar tyst för mig själv en, två, tre, fyra, fem personer jag känner igen. Jag får en kort pratstund med Johanna och Sandra innan spelningen. De är på gott humör. Det är jag också. På reklamen för höstens första Emma's House står Lucksmiths först men jag vet att det är LIKE HONEY som ska förgylla min söndagskväll. Det blir nog bra det här, hinner jag tänka innan det är dags att röra sig för att stå näst längst fram.

- Vi ska spela alla våra låtar i kronologisk ordning ikväll, säger Klas. Jag tänker för mig själv att det blir ju rätt många låtar, men vad fint det vore. Och även om Unexpected öppnar spelningen så blir det förstås inte så. Det viskas mellan bandmedlemmarna mellan låtarna och ordningen verkar inte helt bestämd. Jag tror att jag inser vad jag saknade under fredagens konsert, lite utrymme för spontanitet. Johanna verkligen strålar när hon sjunger Airport och resten av bandet ser ut att trivas lika bra. Ljudet är väldigt högt och jag borde ha tagit med mina simproppar men jag vill inte gå bakåt nu. Jag kan inte mycket om musik i tekniska termer men jag vet att jag älskar den här rösten. Like Honey spelar flera nya låtar och det lovar gott inför nya skivan. Särskilt Homesick med Klas på sång låter riktigt bra och har både en härlig melodi och ett driv i låten. Som så många andra låtar. Jag får inte höra mina favoriter For A Reason eller Sad Song men känner mig ändå inte det minsta ledsen. Det är svårt att vara det när inte en endaste låt känns som utfyllnad. Det är svårt att vara besviken när en söndagskväll känns som en fredagskväll.

The Lucksmiths står på scenen 20 minuter senare. De är begåvade men jag tycker också att de är förbannat tråkiga. Ni hatar mig nog för det här uttalandet men efter att Camera-Shy spelats som kanske tionde låt finns det ingen anledning för mig att vara kvar. Jag tar min väska och går ut i natten. På verandan sitter ett kompisgäng med två bekanta. Jag säger hejdå till dem och hejdå till Mejeriet för den här gången. Vänder mig om och vet att jag kommer tillbaka snart. Det här är mitt hem.

Konsertbetyg:
Like Honey 9/10
Fred Astereo 6/10
The Lucksmiths 6/10 (om det är tillåtet sätta betyg på en konsert man inte såg klart)

Setlist Like Honey (med reservation för att halva listan kanske är fel):
Unexpected
November
Airport
Homesick
Telling Lies
(gammal låt)
New York eller Let It Pass
(ny låt som Klas börjar sjunga och Johanna avslutar fint)

Jag kan inte ge er en riktig setlist eftersom jag inte minns men det gör inte så mycket när upplevelsen som helhet är större än de enskilda låtar. Som den bara kan vara på riktigt fina konserter som träffar rätt.