Om att bli bedömd för något äkta

Jag har skrivit väldigt lite om annat än musik på den här bloggen. Det har varit ett medvetet val. Det finns redan alldeles för många meningslösa "a day in the life"-bloggar. Idag gör jag ett undantag.

För de flesta handlar livet om att låtsas. Alla vet inte om det men så är det. Socialisering börjar samma dag som ett barn förväntansfullt går till sitt livs första skoldag. Många förstår spelets regler redan då. Andra får betala för naivism långt senare i livet.

Kulturen sätter gränserna. Folk tillåts sällan växa. Det är enklare att sparka än att sträcka ut en hand. Popkulturen är trevlig ibland (som när Friday I'm in Love spelas på popklubben på fredagskvällen som första låt efter att bandet gått av och alla blir glada) men minst lika ofta är den vidrig. Jag kommer ihåg när jag var ny i Lund och besökte indigo för första gången. En främmande kille kom fram till mig och började fråga mig en massa saker. Efter att jag sagt vad jag läste svarade han "du hör nog inte hemma här". Alla är förstås inte like osmidiga men idén att exkludera folk är väldigt utbredd, inom många samhällskulturer. Det räcker förstås inte att vara intresserad av musik för att välkomnas av popkulturen. Man blir bedömd efter vilka band man lyssnar på, hur man klär sig, vilka kompisar man umgås med och fan vet om man inte blir bedömd efter vad man dricker också. Det här låter bittert men alldeles för många personer man möter är idioter. Som folk som på fullständigt allvar tror att en blond tjej inte kan vara intresserad av musik pga hårfärgen. Ett exempel bland många.
Livet är inte ett spel, vi borde ha lämnat gymnasiet bakom oss och jag bryr mig inte om var ni köper era jävla kläder. Raymond & Maria sa det bäst i sin sommarhit för två år sen.
För två fredagar sen träffade jag en eller två personer, det beror på hur man räknar, som fick mig att tro på mänskligheten igen. Det är de små sakerna som betyder något.

All den här texten är en väldigt lång och kanske inte helt logisk introduktion till det jag verkligen ville berätta. Ikväll spelade jag fotboll med mitt korplag (luras inte av benämningen "korp", det är bättre spel än vad ni tror). Vi förlorade med 4-1 men jag minns ändå en händelse från matchen med glädje. För er som inte spelar fotboll själva blir det nog svårt att hänga med. Nåväl, jag var målvakt. Det är en av få saker i livet som jag själv kan erkänna att jag verkligen är mycket bra på, utan att ljuga och utan att behöva vara ödmjuk. Om det inte vore för att jag endast är 166 cm hade jag nog kunnat stå på riktigt. Nu når jag bara upp till sjumannamålen. Tur att det var sjuammanspel på grus med lagom stora mål då. Hursomhelst, om vi ser det från mitt håll slogs ett inlägg från motståndarna på min högra sida mot min vänstra sida. Bollen går i en perfekt bana till en omarkerad spelare som står kanske sex meter ut från kortlinjen i höjd med min vänstra stolpe. Medan inlägget slås rör jag mig från mitten av målet mot min vänstra stolpe. Högsta prioritet är första stolpen eftersom det är mest sannolikt att bollen hamnar där och eftersom det är det hörnet jag måste stänga. Killen som nickar siktar istället perfekt mot mitt högra hörn och det är ett givet mål. Jag står på fel fot och är som sagt på väg åt vänster. Ser bollen flyga förbi högt åt höger och kastar mig desperat efter den (fråga mig inte hur den rörelsen är möjlig när jag egentligen står på fel fot). Får en hand på bollen i höjd med ribban i mitten av målet och ser den sedan gå ut till hörna. En sjuk och omöjlig räddning. Sådant man ser mycket sällan. Jag får beröm av alla medspelare. Uppriktigt beröm och inget som sägs av inställsamhet. För några sekunder är livet perfekt. I andra halvlek hör jag en frusterad motspelare säga "det går ju inte" efter en annan bra räddning och han syftar förstås på att det inte går att göra mål. Mycket smickrande.

Varför berättar jag nu detta? Jo, det är så att jag önskar att livet vore så okomplicerat som en perfekt sekvens i en fotbollsmatch. Eller som vilken fotbollsmatch som helst. På planen är vi alla lika och man bedöms efter vad man presterar. Elitism existerar inte så länge alla kämpar mot samma mål. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. Det enda som betyder något är det som verkligen spelar roll. Inte vilka kläder man bär eller vilka band man lyssnar på.

Jag hittar ingen låt som fångar känslan perfekt. The Arrogants - Nobody's Cool får duga.