Snart så...

Om 24 timmar har indigo öppnat. Om 25 timmar hoppas jag på att få höra Marie...

Strip Squad - Meat of Lamb

En ny popklubb har precis öppnat dörrarna. Det är den 31 januari. Ikväll kommer någon att uppleva sitt livs första konsert och introduceras för en helt ny värld. Någon mindre lyckligt lottad kommer att förstöra en potentiell kärlek för att sedan gå hem och gråta mot kudden. Den lilla caféscenen på Mejeriet i Lund brukar vara en plats för intima och mysiga konserter. Strip Squad gör sitt livs tredje spelning och presenterar sig genom att skrika If you don't take me right as well you might as well fuck off till publiken. Bandet leker sig igenom konserten och avslutar Cucumber med att kasta ut morötter till publiken. Björn och Malena har charmat många fler än de som stod längst fram. Jenny har livedebuterat som basist.

Sju månader senare upptäcker jag en ny låt på Strip Squads hemsida. Meat of Lamb heter den och jag kan inte sluta skratta. Nästan lika kul som omslaget till fullängdaren. Det är svårt att ta ett band som ger ut sin egenfinansierade skiva på en label döpt till Fuckmusic/Mobila Elementet på allvar. När Strip Squad gick av scenen efter deras spelning på Mejeriet satte Björn på en mp3-spelare och uppmande publiken att lyssna på texten. Efter en stunds förvirring och ett sårat ego svarade kvällens dj med att dra igång sitt ljudsystem på max. Stenhjärtat lyssnade aldrig på Down and Out and Away. Hade han gjort det skulle Mark och Kristofer fått sjunga färdigt sin sång.

The Snow Fairies - Firefly

Det är så sorgligt. The Snow Fairies har bekräftat ryktena om att de lägger av. Det var snart en månad sedan men jag blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på det. Särskilt när ingen verkar bry sig. Deras debutalbum Feel You Up var min tröst och glädje i vardagen. Som världens bästa bok med ett slut som är så fint att jag bläddrar tillbaks och läser om för att den inte ska ta slut. Och då ska ni veta att jag sällan fastnar för böcker.

Firefly är en cover på Cat's Miaow betydligt lugnare original. Jag vet inte varför jag lägger upp den. Kanske för att jag blev så glad av att höra Snow Fairies igen. För att de gör precis vad de vill. För att de är en pärla som skiner bland all annan skit på hemska myspace (det där kan jag nog utveckla en annan gång. Kolla på deras beskrivningar så anar ni nog vad jag syftar på). The Snow Fairies är som den där favoritvännen som man alltid håller på vad hon än hittar på. Jag hatar att Snow Fairies snart är pophistoria. Jag påminns om att ingenting varar för evigt.

Jag kan inte bara med att rycka den här länken hur som helst. Dagens låt är hämtad från en samling som Excellent Online satt ihop. Mer om det här.

Brittle Stars - This Trip

Det har regnat hela månaden. Det är kallt och jag fryser. Jag förstår hur du känner, Louise. Det var ett tag sedan vi sågs senast. Jag hoppas få träffa dig innan året är slut. Jag tänker på dig ibland. Om du skulle råka läsa det här så får du en låt som kanske, kanske kan värma dig ett ögonblick. Jag önskar verkligen jag kunde göra mer men jag vet inte ens var du är. Du är på egen hand och får klara dig själv nu. Livet är en svår resa.

The Arrogants - Lovesick

Jag satt ikväll och funderade på vilket band som egentligen betytt mest för min musiksmak. Det vore enkelt att säga Belle and Sebastian men det vore att ljuga duktigt för mig själv. Backar vi bakåt i tiden är det lika självklart att droppa The Field Mice och Heavenly men inte heller det är rätt. Jag funderade ett tag till och då slog det mig,

T H E P R I M I T I V E S, förstås! Och framför allt Crash, en av världens bästa låtar.

Jag vet att jag har frågat folk i många år om band som påminner om Primitives men aldrig någonsin fått ett bra svar. Google vet bättre. Jag leddes in på en fansida till The Primitives. Det var i våras men det känns som flera år sedan. Ni kan själva kolla vad som finns där under misc mp3.

Lovesick är kanske 2000-talets bästa låt. Vi får se var den hamnar den dag jag gör en ny lista. Framförd i trashy live acoustic version är den så vacker att den skapar en illusion av lycka även de allra mörkaste dagarna. Dagar som denna.

Language of Flowers - Don't You See

today, the sun shines all around us
as we're running through the trees
and this is the way I want our memories to stay
they can't take them away

you and me
we're never gonna be
the ones they dream about
don't you see?
it's really gonna be all gone
when you fly away from me


Lyssna, beundra och förälska er. Sedan följer ni den här länken vidare till den enskilt viktigaste posten på IM.

When the Sun Hits

Lägger upp en lista på tidiga låtar från gårdagens set. Den här listan är i ordning låt för låt med undantag för ett fåtal jag kan ha blandat ihop:

Air - Sexy Boy
Ladytron - Playgirl
Au Revoir Simone - The Disco Song
Stars - Elevator Love Letter
Brittle Stars - Four Words
Second Hand Furniture - People Like You
Jesus & Mary Chain - Just Like Honey
House of Love - Christine
Slowdive - Machine Gun
Slowdive - When the Sun Hits
Pipas - Mental
Fibi Frap - Where'd You Learn to Kiss That Way
Katie Goes to Tokyo - Unbelievable
Heavenly - Cool Guitar Boy
Red Sleeping Beauty - Don't Say You Love Me
Postal Blue - The World Doesn't Need You
Go Sailor - Fine Day for Sainling
The Softies - Charms Around Your Wrist
David Bowie - Starman
Architecture in Helsinki - The Owls Go
The Cardigans - Good Morning Joan
Like Honey - Sad Song
Language of Flowers - Where You Belong
The Ladybug Transistor - The Places You'll Call Home
Sambassadeur - Marie
Mates of State - Along for the Ride
Headlights - TV
Apples in Stereo - Rainfall
The Concretes - Seems Fine
Popsicle - Hey Princess
The Cure - Friday I'm In Love
Pulp - Mis-Shapes
Franz Ferdinand - Take Me Out
Le Sport - Business Girls

Let's Stay Alive

Det hade kunnat vara en sådan där happiest days of our lives-klubbkväll. Det blev det inte. Det var inte mitt fel och det var verkligen inte besökarnas fel. Vi skyller på de som inte var där. Kvällens ansvariga sa att det kom ungefär 100 besökande. 40-50 ligger nog närmare sanningen. Blekingska får ta in ca 300 personer. Det var knappt 200 förra gången jag var dj där. Skillnaden kändes större än så. Sjukt svårspelad kväll men det slutade ändå rätt bra och de som väl vågade sig till dansgolvet såg ut att ha kul. Sista låten spelades någon gång innan 02.20 tror jag. Gårdagens set, med start någon gång runt midnatt. De tre sista låtarna är i ordning, resten är lite blandat (inte en chans att man minns):

brainpool - bandstarter
morrissey – first of the gang
saint etienne – he’s on the phone
my favorite – absolute zero
hidden cameras – ban marriage
bloc party- helicopter
interpol – obstacle 1
the strokes – last nite
the tough alliance – koka kola veins
the stone roses – made of stone
belle and sebastian – dirty dream number two
razorcuts – jade
the undertones – teenage kicks
ramones – sheena is a punkrocker
language of flowers – if it’s not you
pipettes – it hurts too see you dance so well
the la’s – there she goes
the smiths – this charming man
the primitives – crash
oasis – some might say
the knife – heartbeats
the libertines- can’t stand me now
magic numbers – forever lost
pulp - disco 2000
blondie – hanging on the telephone
of montreal – disconnect the dots
tralala – all fired up
looker – hope and anchor
the knife- listen now
saint etienne - sylvie
stone roses – she bangs the drums
the essex green – the late great cassiopia
popsicle – not forever
pulp – common people
joy division – love will tear us apart
the smiths – panic
lush – single girl
mew - mica
my favorite – let’s stay alive
cyndi lauper – girls just want to have fun
field mice – canada
bloc party- banquet
tralala – the girls say
the arrogants – lovesick
the arrogants- the distance between us
my favorite – le monster

Listen Now dansade folk snyggast till, som alltid. The Late Great Cassiopia, All Fired Up, Hope and Anchor, Common People och Girls Just Want to Have Fun funkade också fint. Men jag glömde bort att spela Lucky Soul - Lips Are Unhappy. Får spela den nästa gång istället.

dj på blekingska

Fick ett mail igår med förfrågan om jag ville vara dj på blekingska nu på fredag. Inte så mycket att fundera på så jag tackade förstås ja. Skrev ett litet inlägg på planket.

Blekingska startar med ett smygpremiärsindigo nu på fredag och jag har fått äran att dj'a. Kör lite kort info så ni vet vilken musik ni kan förvänta er.

Första timmen blir varm softpopmusik. Kom tidigt så välkomnas ni av Au Revoir Simone, Red Sleeping Beauty, Like Honey, Heavenly, Sambassadeur, Second Hand Furniture, Softies och Slowdive. Sedan höjs tempot och obskyra b-sidor och dylikt läggs åt sidan.
Välj ett par snygga skor som är bra att röra sig i för det blir svårt att stå still. Kom och dansa till Lucky Soul, Pulp, My Favorite, Language of Flowers, Saint Etienne, Stones Roses, Franz Ferdinand, Bloc Party, Camera Obscura, Looker, Primitives och mycket mer. Vi ses!

Lustigt nog var jag dj även förra terminen på motsvarande spontanindigo. En termin till så är det en tradition med DJ Mati som terminsöppnare. Nu ska jag skriva ned vilka låtar som har vilka nummer på skivorna så jag inte står där förvirrad med blackout och funderar på om jag slipat bort första spåret eller inte på The Long Goodbye. Slänger nog upp setet här efteråt om jag orkar. Om folk haft kul.

Anna Ternheim igen

På den här fansidan kan man lyssna på ljudinspelningar från Anna Ternheims besök i Berlin och Hamburg i mars den här våren. Jag hörde You Mean Nothing to Me Anymore redan i maj men förstod aldrig att den skulle vara med på nya skivan. I pausen mellan låtarna berättar Anna att den första sången som skrevs för nya skivan var Halfway to Fivepoints. Jag har nu hört tre låtar från nya skivan och det börjar kännas bättre. Men inte riktigt bra. Jag är faktiskt lite orolig. Jag vill ha mer upptempo. Dessutom borde jag skärpa till mig och vänta lite längre istället för lyssna på delar av skivorna innan de släpps eller åtminstone läcker. Som det är nu har jag hört ett par låtar flera månader innan jag hör resten och då är det svårt att avgöra vad som är bra för att jag hört det innan och vad som är bra för att det faktiskt verkligen är bra.

No Party

Egentligen behöver jag inte skriva något i det här inlägget. Bilden till vänster talar för sig själv. Marit Bergman gör mig glad. Hon kan vara allvarlig och hon kan flamsa till det men hon kan inte göra fel.

No Party är en självklar förstasingel från nya skivan I Think It's a Rainbow. Märkligt nog krävde den fler än två lyssningar. Två lyssningar är lång tid för att fastna för Marits musik. Jag behöver ingen lång startsträcka för att lära mig tycka om hennes berättelser om livet. Det räcker att lyssna ordentligt en gång.

Jag var nog för hård i början eftersom jag jämförde med This Is the Year, From Now On och Place Your Bets. Jag är duktig på att alltid jämföra med det bästa och ibland glömmer jag bort att det räcker med fina melodier. No Party funkar nu och kommer funka lika fint på fredagskvällarna i höst. B-spåret Heavyweight Champion hade platsat på ett album. Det här lovar mycket gott.

Dessutom summerar No Party min sommar i en folktom spökstad. Bara en sådan sak är fantastisk.

Girl Laying Down

Anna Ternheim valde den snabba vägen till den stora scenen när hon gjorde en cover på Shoreline. Det är egentligen väldigt olyckligt att det går att profitera på andras verk när man inte tillför något. Hur man än vänder och vrider på saken är Ternheims version meningslös eftersom den inte känns ärlig. Anna Ternheim har aldrig varit Henrik Berggren och jag tyckte det var synd att hon tog med Shoreline på debutalbumet Somebody Outside samtidigt som hon gömde undan fantastiska Wedding Song och All For Me på en limiterad EP utgiven på eget skivbolag.

Jag hatar att Ternheim valt att tillhöra ett skivbolag som sprider skräpkultur. I en bättre värld är musik inte en handelsvara. Nu är det som det är och även om jag önskar att saker vore annorlunda kan jag inte bortse från att jag älskar Anna Ternheims musik. När hon går sin egen väg. För någon vecka sedan köpte jag det trettioandra numret av tidskriften BON enbart för en intervju med Ternheim. Sju sidor senare bekräftades det jag redan visste, hon borde inte ge några intervjuer. Jag fick vänta ytterligare en tid för att få en ledtråd om hur hennes andra skiva Separation Road kommer att låta. Tidigare i veckan spelades Girl Laying Down i Musikjournalen i P3. Jag har fått höra den i efterhand från streamen, tyvärr i dålig ljudkvalitet.

Bara Anna själv vet vad Girl Laying Down handlar om. Jag vet inte om jag kommer bry mig om att läsa i konvolutet. Girl Laying Down är ingen ny A French Love. Det är svårt att tro att det här är samma artist som med My Secret övertygade mig om att hon var framtiden och den bästa svenska singer/songwriter som någonsin stått på scen. Anna Ternheim kommer till Malmö den 28 oktober. Jag är inte säker på att hon lämnar mig andlös den här gången. Låter det inte bättre än såhär kan hon lika gärna ge bort pianot till någon som behöver det bättre. Samtidigt vet jag att jag bara hört en enda låt från Separation Road och att resten kan vara det bästa vi får höra i år. Ovissheten gör mig galen.

Drömbokning!

Jag trodde att chansen att få höra The Late Great Cassiopia live i år gick förlorad när jag valde bort Accelerator på grund av det dyra biljettpriset. Folk som var där var besvikna på Essex Green och sa att det var en tråkig spelning.
Ibland har man mer tur än man förtjänar. KB i Malmö har fixat en drömbokning med Camera Obscura och The Essex Green på scen samma kväll. Fast jag är nog lite tveksam till Camera Obscura. Förmodligen är de lika tråkiga som The Concretes. Skriv upp den 7 oktober i kalendern. Biljetterna släpps imorgon och det lär nog ta minst en månad innan de är slut.

My name is yours

Har ni enklare för att komma ihåg namn på låtar än personer ni träffar?

Jag blir presenterad för ett sällskap på tre personer och fem minuter senare har jag glömt vad två av dem heter. Det känns dumt att fråga två gånger. Ironiskt nog kan jag ibland minnas namnen på personer jag aldrig träffat istället. Om personen verkar spännande skapar jag omedvetet en egen bild. Det är ungefär på samma sätt med personer som nämns i låtar. Igår kväll lekte jag med min spelllista och fick för mig att göra en blandskiva med låtar med namn i titlarna. Jag valde låtar jag skulle kunna tänka mig höra en utekväll så en del favoriter som Suzanne Vegas Luka och Kathy's Song av Simon and Garfunkel förlorades på vägen. Temaskivor är kul och jag blev nöjd med skivan. Leta upp låtarna och lyssna. Sätt gärna ihop en egen skiva på temat och posta listan. Låt er inspireras!

01 Friday Bridge – The Lady Julie
02 Mew – Mica
03 Fibi Frap – Catherine
04 Sambassadeur – Marie
05 The Cardigans – Good Morning Joan
06 House of Love – Christine
07 Belle and Sebastian – Lazy Line Painter Jane
08 Saint Etienne – Sylvie
09 Language of Flowers – Tara Mascara
10 Razorcuts – Jade
11 The Aislers Set – Catherine Says
12 The Sea Urchins – Pristine Christine
13 The Field Mice – Emma’s House

Between hello and goodbye

Igår hoppade jag av Indiemaffian. Det kan tyckas lite knäppt att lämna en blogg där man vet att tipsen når fram och istället flytta till en egen sida där man siktar på och är nöjd med 20 unika läsare per vecka. Samtidigt var det ett naturligt val. När man är många som skriver på samma blogg måste man ha en viss struktur. Vi bestämde oss för att IM skulle inrikta sig på ny musik. Jag tycker det är mycket roligare att leta upp förlorade skatter från två år bakåt i tiden. Det var därför naturligt att min sista text på IM uppmärksammade Laurel Music, ett av mina absoluta favoritband, som inte släppt nytt på två år.

Lycka till framöver IM. Och hälsa Surf-Jan från mig om jag inte träffar honom innan han kommer till er.

Låtar att minnas

Mp3-avdelningen var nog den del av IM som jag var minst intresserad av. Så småningom insåg jag att sidan skulle utvecklas till en renodlad mp3-blog med endast ny musik och då kändes det inte kul längre. Nu när jag räknar ihop blir jag ändå lite förundrad över att jag lyckades posta hela 15 låtar. Det här var mina mp3-bidrag till IM:

The Pipettes - Pull Shapes 13 maj
The Year Zero - Some Great Majestic 18 maj
The Postal Blue - The World Doesn't Need You 6 juni
The Arrogants - Butterflies 8 juni
Secret Shine - Adored 17 juni
Manchester by the Sea - Lavender 20 juni
The Tidy Ups - Lack of Nourishment 9 juli
Tender Trap - Talking Backwards 16 juli
Tilly and the Wall - Rainbows in the Dark 18 juli
The Triangles - I've Had Eyes for You 21 juli
Penny Century - Tangled Up in My Sheets 22 juli
Dirty on Purpose - Light Pollution 6 augusti
The Submarines- Clouds 13 augusti
The High Violets - Invitation 15 augusti
Laurel Music - Since You Have Gone 18 augusti

(Det här inlägget är en del av mitt personliga arkiv från IM. Detta skrivs den 5 november 2006 men det här inlägget hör hemma här bland de andra gamla texterna så jag fuskar med datumet för att få det arkiverat på rätt plats. Nedan följer min sista text på IM)


Laurel Music är ett drömband. Laurel Music är också den svenska popscenens bäst bevarade hemlighet.

För två år sedan släpptes debutalbumet This Night and the Next. En 27 minuter och 36 sekunder lång resa från ingenstans till pophimlen. Tobias Isaksson skrev tolv låtar som verkligen fick mig att tro på musik igen. Malin Dahlberg sjöng med världens vackraste röst.

Sedan dess har det varit väldigt tyst om Laurel Music. Senaste uppdateringen på hemsidan är från december förra året. Gästboken är stängd som följd av attacker från de hemska spamrobotar som angriper Labradors alla bands hemsidor. Jag tror att robotarna är utsända från skivbolaget Service. Laurel Music var förband åt Language of Flowers när de besökte Göteborg i maj. Jag visste om det men åkte inte. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på att jag hade chansen att se Laurel Music men inte gjorde det. Jag hoppas på en ny chans.

Since you have gone är tagen från Laradorsamlingen The Sound of Young Sweden 3. En förlorad låt från ett band som förtjänar fler fans.

The Besties - Prison Song

Underbart!

En ny början

Jag tog med mig en del favorittexter som publicerats på Indiemaffian. Naturligtvis kommer de att ligga kvar där också. Med finare layout och optimering för mer än en webläsare.

Just nu har jag bättre ordning i mitt rum än på bloggen och det är rätt illa. Olika typsnitt är blandade med varandra och det ser inte särskilt fint ut. Om jag hade vetat hur man designar en fin blogg hade jag gjort det. Tills vidare ska jag fundera på i vilken meny man byter bakgrundsfärg.

Recension: Katie Goes to Tokyo - Katie Goes to Tokyo

Jag har inte fått se Katie Goes to Tokyo live än. Jag är lite rädd för det. Oroad för att spelningen ska hackas sönder av pratigt folk som inte bryr sig. De som inte håller med om att Katie för en kväll kan vara det viktigaste i livet. Vi får se hur det blir med den saken.
Jag var också lite orolig när jag skrev den här recensionen. Ibland är det svårt att sätta ord på känslor. Det här är en skiva jag vill att alla ska älska. Med enkla texter sjunger Katie om sitt liv. Inledande Moving from This Town var så enkel att känna igen sig i.


this town was never meant to be gentle
see, it wasn't made for people like me
so hold your breath I'm on my way
I'm going now, to my friends in my hometown
back to my friends in my hometown

Ensam i en ny stad i ett nytt liv. Med en bussbiljett till familjen och vännerna i min hemstad gick jag ombord och lovade mig själv att inte komma tillbaka. Sedan stod jag där igen på söndagen, utanför ytterdörren till framtiden. Tåget tillbaka till skolan i Lund var fullbokat och kanske var det fler än jag som undrade om det verkligen fanns plats för oss. Svårt att somna och jag visste inte vad jag ville med mitt liv.

feel so tired I can’t sleep
I have so much to figure out
cause everything is different now

Jag behövde något varmt. Katies skiva har gett mig mer än så. Varje låt är speciell. Det är svårt att bestämma sig för favoritlåtar. Om jag måste välja en får det bli Until She Breaks. Jag vill berätta mycket mer men ni får lyssna själva och skapa era egna minnen.

Jag tror att jag finner min plats i tillvaron till sist. Det är möjligt att Katies debutalbum i framtiden kommer att påminna mig om en tid i mitt liv som mest skapade sår. Katie kommer ändå att finnas kvar. Som en vän i livet i en värld som var alldeles för hård. Det kanske låter som klyschor men varenda ord är sant. Jag kommer aldrig att glömma den här skivan. För att den var vackrare än livet.

9/10

(Från Indiemaffian den 25 juli 2006. Läs gärna Psymons recension här )

Weathershows halvår

Album:

Första halvåret 2006 kommer jag att minnas som den tid då jag upptäckte Language of Flowers. Visserligen ett drygt år efter deras debutalbum Songs About You men ändå i tid för att få uppleva min mest underbara konsert någonsin. Våren 2006 var också den tid då jag tog farväl av Belle and Sebastian. Det var dags att gå vidare men jag startade inte om här och nu. Jag har ägnat den här våren till att försöka täta mina hål i 2000-talet. Mitt pophjärta slår snabbast till twee och softpop. The Snow Fairies, The Arrogants och Brittle Stars är mina nya favoritband.

Jag har inte tagit mig tid att lyssna på så många nya skivor. För första gången i mitt liv har jag på allvar börjat tröttna på albumkonceptet. Jag har svårt att hålla intresset uppe efter fyrtio minuter med samma skiva. Jag tar inte med så många skivor på min halvårslista eftersom jag vill vara ärlig mot mig själv. Listan toppas av Katie Goes to Tokyo. Hennes debutskiva krävde flera lyssningar men egentligen borde det räcka med två sekunder på hennes hemsida för att fastna. Pröva själva (när detta skrivs går Unbelievable igång automatiskt när man klickar på länken, jag hoppas hon inte ändrar det)! Inför hösten ser jag fram emot nya fullängdare av Laurel Music och Like Honey.

1. Katie Goes to Tokyo - Katie Goes to Tokyo
2. Mates of State - Bringing It Back
3. The Charade - A Real Life Drama
4. The Essex Green - Cannibal Sea
5. My Latest Novel - Wolves
6. The Pipettes - We Are the Pipettes

Låtar:

Sambassadeur skapar trygghet. De finns där varje vår redo att leverera. Coastal Affairs är tydligen bara en EP mellan två album men Marie är ändå det här halvårets bästa låt. För mig personligen betyder textraderna you know we were scientists, every conversation was a test allt. Jag skippar motiveringarna, det här är bara en halvårslista. Lite kul ska jag få ha i december också. Och låtarna nedan talar ändå för sig själva:

1. Sambassadeur - Marie
2. Belle and Sebastian - Another Sunny Day
3. Vapnet - Färjemansleden
4. Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
5. Katie Goes to Tokyo - Until She Breakes
6. The Essex Green - Penny & Jack
7. Firefox Ak - City to City
8. The Charade - My Song to You
9. Rainer Maria - Catastrophe
10. My Latest Novel - Pretty in Panic

(Från Indiemaffian den 2 juli 2006)

Like Honey - New York (Demo 06)

3 september 2006: Like Honey + The Lucksmiths, Mejeriet, Lund

Jag blev så glad! Egentligen skulle jag bara kolla vilka låtar Like Honey lagt upp på deras myspace och så fick jag se den här fantastiska nyheten.
Jag hörde Like Honey för första gången under en av det här årets sista januarikvällar när de spelade på just Mejeriet. Ironiskt nog satt jag hemma framför datorn alldeles nykär i låten Airport istället för att vara på deras spelning. Det man inte vet har man inte ont av, tills man upptäcker det dagen efter. Istället för att gråta över en missad spelning konstaterade jag att Like Honey - Airport EP var 2006 års bästa skiva. Det tycker jag nog fortfarande. Någon kommer nog att rätta mig och i all välmening påpeka att Airport EP släpptes i oktober 2005. Det förändrar ingenting, Like Honey är ett sådant band som är så mycket större än dumma regler och logiska resonemang.
Melodier och sång betyder mest för mig när jag lyssnar på musik. Kombinera en fantastisk röst med känsla i varje ord som betonas så får du en hyfsad beskrivning av Like Honeys sångerska Johanna Cromnow. Hela tiden i samspel med ett band som skramlar lite lagom med sina instrument, aldrig för mesigt och inte heller tråkigt som softpop kan bli när man är på fel humör. Av resten av bandet utmärker sig Sandra Svensson mest med sina konstiga och underbara syntljud.

New York i versionen ovan är en tidig demo från deras nya fullängdare som kommer när den är klar. Vill man höra mer nytt så får man gå på deras spelningar. Vi ses den 3 september i Emmas Hus på Mejeriet!


Like Honey - For A Reason
Like Honey - Airport

Like Honeys debut-EP So Silent finns på deras hemsida för gratis nedladdning. Myspace är värt ett besök för att få höra Sad Song.

(Från Indiemaffian 22 juni 2006)

Language of Flowers - Lund 27 maj

I haven’t felt this way for a long time
how long will you stay tonight?

Language of Flowers öppnar med den där underbara slingan i Where You Belong och det var verkligen längesen jag kände så starkt för ett band. Jag är inte ensam. När Tara Simpson sjunger de två första textraderna för oss är det lika mycket vi i publiken som frågar hur länge hennes band stannar ikväll.

Jag har väntat på den här stunden. Tänker tillbaka och försöker förstå. Allt började en septemberdag 2005. Jag hade fått för mig att jag tröttnat på musik. Jag var övertygad om att jag inte längre kunde beundra ett popband på samma sätt som jag älskade Pulp, Oasis och David Bowie under mina tonår. Den där naiva och nästan överdrivna dyrkan kändes som minnen från en helt annan tid som aldrig kommer tillbaks. Av en slump råkade jag höra låten Le Monster av My Favorite och efter en veckas lyssnande fanns det bara ett band i mitt liv. My Favorite la av tio dagar efter jag upptäckte dem. De hade då existerat i femton år och jag fick aldrig se My Favorite live. Det händer bara ett fåtal gånger varje årtionde men ibland dyker det upp band som kan förändra allt. My Favorite var ett sådant band. Jag blev bitter.

Det var så tydligt att jag behövde ett nytt band att beundra. Language of Flowers kom från ingenstans. Deras debutskiva Songs About You gavs ut i slutet av 2004 men jag hörde Language of Flowers för första gången så sent som i februari i år. Efter ett par månader med Songs About You hade jag blivit kär i alla låtar förutom Christmas. Songs About You är fortfarande den bästa skiva jag hört och kärleken till popmusik lika stark nu som någonsin tidigare. Ute hade det hunnit bli mörkt. Konsertkvällen startade två timmar tidigare.

Emmas hus på Mejeriet är inte tomt. Istället är det varmt och välkomnande. Det känns overkligt och mina förväntningar på kvällen är så höga. Publiken är musikintresserad, stämningen mycket god och ”alla är där”-känslan infinner sig redan innan förbandet går på. The Budgies är en kvartett från Lund och spelar alltså på hemmaplan ikväll. Med sin supersnabba twee i form av 1:40-låtar charmar de många fler än vänskapskretsen. Det vore synd att säga att deras sound är unikt men det slår mig ändå att jag aldrig hör den här typen av musik live. Bandet spelar så snabbt på sina instrument att trummor och gitarr förmodligen skulle gå sönder om det inte vore för att musiken är mjuk och snäll.
När Merz sedan kommer in och kör sina mer elektroniska låtar konstaterar han att scenen han står på är bisarr. Han har rätt. Arrangemanget har flyttats till den lilla scenen och det ska visa sig vara ett klokt val. Fast man kommer inte ifrån det absurda i kombinationen liten lokal och en två meter hög scen. Merz verkar trevlig men spelar inte min typ av musik. Jag tittar lite diskret på klockan. Det här är bara en mellanakt och uppladdning för vad som väntar.

Någon gång mellan elva och halv tolv kommer Tara in på scenen tillsammans med de fyra killarna i bandet och vi är tillbaka där den här texten började. Hela Where You Belong låter som en dröm tills den tystnar och Tara säger ”We are Language of Flowers ... from Belfast”. Som andra låt börjar trummisen spela upp det sköna introt till If It's Not You. Deras bästa låt, tänker jag innan bandet ångrar sig. Istället spelas Who You’re With. Jag blundar och hör Tara sjunga Won’t you come back to me, because I wanna be the one who you’re with. Ett och annat skört pophjärta går nog sönder av lycka. Sedan besannas den stora popdrömmen. Många fler än jag har väntat på If It’s Not You. Det finns inte lyrics till den här låten på hemsidan men popkidsen kan texten ändå. Ljudet under spelningen är mycket högt, ändå lyckas vi i publiken nästan sjunga högre än Tara. Spontandans och sing along till min favoritlåt. Det är så enkelt att älska kvällens publik. Bästa låten på spelningen och jag är nöjd, de kan spela vad som helst efteråt. Vi får höra tre nya låtar. Den sista är bäst. Efter det tar Tara upp en gitarr. ”Stor gitarr på liten flicka”, viskar någon bakom mig och jag kan inte låta bli att le. ”Songs About You”, säger en kille längst fram som tydligen sett bandet förut. Taras band avslutar sedan konserten med Tara Mascara. En pojke och en flicka till vänster om mig sjunger med i hela texten och det är så vackert. Jag tycker om dem.

Language of Flowers har skrivit så många perfekta låtar till debutskivan. Alla får inte plats i kvällens liveset. Många blir lite ledsna för att det inte varar längre, trots att bandet klappas in och spelar glada Botanic Gardens som extranummer. Jag saknar kanske I Don’t Care At All men egentligen bryr jag mig inte. Popaganda fick sju låtar. Vi får nio och jag mina två favoritlåtar. Efter konserten ser jag Tara framför scenen. Innan hon går iväg till intervjun med studentradions indieprogram Tandem Pop går jag fram och tackar för en underbar spelning. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev av If It’s Not You.

Tre dagar senare konstaterar jag att Language of Flowers spelning på Mejeriet lördagen den 27 maj var så mycket mer än den finaste konserten i mitt liv.

10/10

Setlist:
WHERE YOU BELONG
WHO UR WITH
ITS NOT YOU
CATS MIEOW
UR THE ONE
PANDA GIRL
SONGS ABOUT YOU
TARA MASCARA
BOTANIC GDS

(Från Indiemaffian den 30 maj 2006.)

Isobel Campbell - Lund 24 maj

En gång i tiden hade Isobel Campbell allt. Isobel var världens bästa sångerska och kanske den vackraste flicka som någonsin existerat. Skriver man en låt som Is It Wicked Not to Care? så behöver man inte göra något mer i sitt liv.

Igår räckte det att titta på publiken för att förstå att allt det där förändrats. Någon i personalen på Mejeriet hade satt fram runda bord och levande ljus för att skapa en mer intim stämning. Tyvärr kändes det mest som jag hamnat på ett taskigt after work. Det kan aldrig bli intimt på ett bra sätt när de närmaste i publiken sitter tio meter från scenen. Det var inte många på plats, högst ett åttiotal betalande.

Isobel spelade mest låtar från senaste skivan The Ballad of Broken Seas. Duetter med andra ord. Som tur var slapp vi Mark Lanegan. Istället stod Eugene Kelly från The Vaselines bredvid Isobel. Han påminde till utseendet om Morrissey och båda hade nog sina bästa år samtidigt.

Time Is Just The Same var den enda klockrena låten under ordinarie set. Lyckligtvis fick vi extranummer och för en gångs skull inte hits som sparats till slutet. Isobel uppmanade oss att sjunga med och sätter sig på sin stol och tar upp sin cello. Tydligen en sång på svenska. Isobel framför Vem kan segla förutan vind med ett uttal väldigt likt finska och för första gången under kvällen kändes det riktigt charmigt. Inför sista numret berättade Isobel att folk inte brukar veta vem Eugene är. Jag anade vad som var på gång. Mycket riktigt spelades The Vaselines gamla popdänga Son of a Gun och den lät faktiskt riktigt bra. Isobels röst kan lyfta vilken låt som helst.

6/10

(Från Indiemaffian 25 maj 2006)