Northern Fields - Never Take the Beauty

Igår vaknade jag och kände att livet är underbart. Märkligt nog har den känslan inte bara hållit i sig utan även förstärkts idag. Igår kväll såg jag att jag fått ett mail från en fantastisk person som jag inte talat med på ett år. Jag träffade henne idag och det var lika trevligt att ses som vanligt. Jag påminns om hur bra livet kan vara. På fredag kommer laurel music till blekingska och det ska bli så fint.

Och medan jag lever min dröm lyssnar jag på Northern Fields som gjort årets vackraste poplåt. Den heter Never Take the Beauty och ni kan höra den på bandets myspace.

Jonna Lee - Autumn Song

De kommer från ingenstans och tar mig med storm. 2004 Anna Ternheim, 2005 Hello Saferide, 2006 Katie Goes to Tokyo.

Jonna Lee är inte där än. Men i låtar som Autumn Song och Dried Out Eyes är hon precis lika bra som Ternheim och Norlin. Men ingen är i närheten av Katie Goes to Tokyo. Två lysande låtar som tyvärr inte klarar av att på egen hand bära upp hela debutalbumet 10 pieces, 10 bruises. Men förutom i I Wrote This Song visar Jonna Lee att den svenska singer/songwriterscenen i år består av mer än extremt jobbiga Maia Hirasawa och det är gott nog.

Jag hittade förresten en video från ett av Jonna Lees liveframträdanden. Hör ni? Jag förstår inte varför man går på konserter om man hellre vill prata med sina kompisar än lyssna på musiken. Det är på något sätt så respektlöst mot artister som är värda en bra publik. Vill man bara dricka sprit kan man göra det hemma istället.

Another Sunny Day - You Should All Be Murdered

(youtubeadress)

Om jag lärt mig något sedan i somras så är det att världen är full av idioter och flera av dom är närmare än man tror, åtminstone geografiskt. Hur fan har folk tänkt sig att en verksamhet ska fungera när man bara får skit vad man än gör? Idioter! You should all be murdered.

Things Will Be Nice

November kommer att bli en fin konsertmånad. Om ingenting oväntat händer så ska jag gå på följande spelningar:

2 nov: Irene + Laurel Music, blekingska, lund
9 nov: Lucky Soul (UK), Debaser Medis, stockholm
10 nov: Lucky Soul (UK), blekingska, lund
22 nov: Harvey Williams (Another Sunny Day, UK) + The Icicles (US), don't die on my doorstep, malmö
30 nov: Punky's Dilemma + The Sunny Street (UK), blekingska, lund


Biljett till Stockholm t/r är bokad. Det kommer att bli en kul helg.

I dreamt of you last night

Visst är det lite overkligt. I fredags var det fullt på blekingska och folk kom för spelningar med mina favoritband. Före, mellan och efter banden spelade jag och Psymon vår favoritpop. Ett fint litet minne från kvällen var att någon önskade The Knife och jag svarade lite skeptiskt att jag skulle kolla i min CD-väska. Jag hade lämnat Deep Cuts hemma. Den platsade inte. Blekingska var verkligen pop i fredags och jag älskade det.

(22.00)
Aberdeen - The Boy Has Gone away
Ride - Twisterella
Another Sunny Day - You Should All Be Murdered
Trembling Blue Stars - Idyllwild
Celestial - Dream On
Red Sleeping Beauty - Make Me Smile
The Garlands - You Never Notice Me
Sally Shapiro - I'll Be by Your Side
Friday Bridge - Love and Nostalgia
The Lucksmiths - Camera-shy
Saturday Looks Good to Me - Lift Me Up
Acid House Kings - Say Yes If You Love Me
Sambassadeur - Subtle Changes
The Strange Idols - No Fun
Stars - Ageless Beauty
Slowdive - When the Sun Hits
Brighter - Does Love Last Forever
Sambassadeur - Marie
Stars - Take Me to the Riot
(23.00)
Popguns - Waiting for the Winter
Headlights - TV
Lucky Soul - Ain't Never Been Cool
The Go! Team - Huddle Formation
Mates of State - Beautiful Dreamer
------------------------------------
LIKE HONEY LIVE
------------------------------------
My Favorite - Burning Hearts
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
Laurel Music - Winter Slow
Pale Saints - Language of Flowers
The Sea Urchins - Pristine Christine
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken
Free Loan Investments - Rush Hour
Camera Obscura - Phil and Don
------------------------------------
LANGUAGE OF FLOWERS LIVE
------------------------------------
(00:50)
The Field Mice - Emma's House
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
New Order - True Faith
Le Sport - Tell No One About Tonight
Human League - Don't You Want Me
Morrissey - First of the Gang
The Cure - Just Like Heaven
Blondie - Maria
Belinda Carlisle - Heaven Is a Place on Earth
The Long Blondes - Once and Never Again
Saint Etienne - He's on the Phone
Tralala - All Fired Up
The Hidden Cameras - Ban Marriage
Pulp - Disco 2000
My Favorite - Absolute Zero
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
The Smiths - Ask
Belle and Sebastian - Electronic Renaissance
The Magic Numbers - Take a Chance
The Field Mice - Canada
New Order - Regret
Broder Daniel - Shoreline
Language of Flowers - If It's Not You
Suede - Trash
Language of Flowers - Tara Mascara (egentligen borde jag ha avslutat med Happiest Days of My Life istället. Det var också det enda i dj-setet som jag ångar)

Lysande utsikter

Hela september har varit en lång väntan. Nu är det äntligen fredagen den 21 september. Ikväll spelar Language of Flowers och Like Honey på blekingska. Jag och Psymon är kvällens djs. Vi ska ut och affischera på stan snart. Klubben öppnar kl 22.00.

These are the happiest days of our lives.

The Strange Idols - She's Gonna Let You Down Again

Jag har en liten dröm. Om den uppfylls slutar indieklubbarna att spela blipp-blopp och välkomnar mig istället med The Strange Idols. Drömma går ju.

För den som undrar så kan jag meddela att bloggen stoppas in i frysfacket över sommaren. Varför? Läs I Wanna Be Adored-texten. Jag klarar inte av att göra allting samtidigt och det finns andra projekt som är betydligt viktigare för mig just nu.

2007 - ett bra popår!

Album
Hur många nya skivor behöver du under ett halvår?

Jag undrar alltså hur många skivor du behöver. Vad din skivsamling behöver är en helt annan fråga.
Varje år släpps det minst en skiva som jag lyssnar på helt annorlunda jämfört med andra skivor. De här skivorna brukar oftast bli sönderlyssnade. För två år sedan föll jag för Tralala och Hello Saferide. 2006 var Katie Goes to Tokyo viktigare än alla andra. Halvvägs in i 2007 är det ytterligare två debutalbum som toppar min halvårslista. Lucky Souls fullängdare The Great Unwanted är fantastisk men ändå chanslös mot The Chaos in Order av Let's Go Sailing.
När jag skrev min halvårssummering i juni förra året konstaterade jag att albumkonceptet inte längre tilltalade mig. Det var fel. Jag var trött på långa skivor och hade svårt för att uppskatta överflödet av skivor. Just då kändes det som att jag var tvungen att lyssna på allt. Det var med andra ord musikhetsen jag hade tröttnat på. Nu är jag bättre på att uppskatta det jag faktiskt har och just det här halvåret skulle jag klara mig bra med Let's Go Sailing, Lucky Soul och Palomar. Resten är bonuslyssning. Inför hösten hoppas jag på Laurel Music, Like Honey och Language of Flowers!

1. Let's Go Sailing - The Chaos in Order
2. Lucky Soul - The Great Unwanted
3. Palomar - All Things, Forests
4. Friday Bridge - Intricacy
5. Love Dance - Result

Också bra: Celestial - Dream On, Au Revoir Simone - The Bird of Music, Säkert! - Säkert!, The National - Boxer, The Loose Salute - Tuned to Love.

Min skivsamling fick förresten två nya medlemmar i Celestial - Dream On och Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken. Den klarar sig på det året ut. Men vad skivsamlingen behöver och vad jag vill är förstås inte samma sak.


Låtar
Jag står med ett gevär. Jag ska spendera mitt liv nu. Och ta tillbaka allt som är ditt.

Allt som är ditt var Musiksveriges kollektivt starkaste ögonblick våren 2007. Med textrader som dom jävlarna ska skjutas! följer givetvis konsekvenser. Jag blir rädd när jag läser vad vissa skriver på sina bloggar. Skrämd av en lynchmobb som ser det oåterkalleliga dödsstraffet som ett bättre alternativ än fängelse. Jag blir också förvånad över tunnelseendet hos andra personer som har svårt att förstå varför Annika Norlin blivit så hyllad för Allt som är ditt. Jag vill inte heller skjuta dom jävlarna. Bildspråket är väldigt tydligt, men man måste ha insikt nog att ta låten för vad den är. Ett viktigt inlägg i en debatt som alltid är aktuell och en beskrivning av känslorna hos en vän till en kvinna som blivit våldtagen. De som kritiserar texten kan för övrigt fundera på om det varit bättre om Annika istället sjungit dom jävlarna ska spärras in (och sedan frias i HD).

Trembling Blue Stars överraskade mig med Idyllwild och November Starlings. Bobby Wratten har något stort på gång om han kan släppa Missing the Moon-soundet helt till nästa skiva. Då skulle Trembling Blue Stars kunna nå sin fulla potential.
Jag borde verkligen älska Celestials debutalbum. Det är bitvis briljant men jag har svårt för avslutningen med Bluebell Meadow och Pale Blue Eyes. Jag vill verkligen tycka om hela skivan men det slutar med att jag stänger av sista låten innan musiken tystnar för att istället starta om Dream On.

1. Säkert! - Allt som är ditt
2. Trembling Blue Stars - Idyllwild
3. Celestial - Dream On
4. Lucky Soul - One Kiss Don't Make a Summer
5. Let's Go Sailing - Sideways
6. Palomar - You're Keeping Us Up
7. Those Dancing Days - Hitten
8. Celestial - Fragile Heart
9. Trembling Blue Stars - November Starlings
10. Apples in Stereo - Sunday Sounds

The Sunny Street - Comedians

Alla talar om Rip It Up. Brittiska The Sunny Street gör mig lite sugen att åka dit, men resten av bokningarna faller mig inte i smaken så jag stannar hemma. Fast priset var ju föredömligt lågt.

Lyssna på fina Comedians på myspace.

I Wanna Be Adored

Vad är det för mening med att vinna hela världen om man samtidigt förlorar sig själv?

Den här månaden har gatorna fyllts av strålande glada ungdomar redo att erövra världen. Jag blev nostalgisk och tänkte på hur det var när jag själv tog studenten. Utropet, promenaden ned till parken och fotografiet jag inte visste fanns som min älskade familj överraskade mig med.

Jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder i augusti 2002. För tidigt? Svårt att säga. Någon gång måste man fatta livsavgörande beslut och jag minns en stark önskan om ett nytt liv i en ny stad med möjlighet att läsa något jag verkligen ville.

Min första studenttid var väldigt omtumlande, fast på ett bra sätt. Studierna gick lysande och kombinationen festsugna kursare, ett luftigt schema och pengar i form av studielån gav mig smak för studentlivet. Jag trodde mig ha hittat den perfekta balansen mellan sena utekvällar och långa heldagar med självstudier i skolan. I efterhand förstår jag inte hur jag orkade.
Mycket goda resultat från höstens två tentor gav mig självförtroende och jag kände mig säker på studierna. Jag fick en förfrågan, kände mig smickrad och tackade ja till ett förtroendeuppdrag. En lärorik erfarenhet men ändå något jag ångrar idag, inte så mycket för uppdraget i sig men desto mer för vad det ledde till.

Sommaren 2003 hade jag klarat alla tentor under mitt första läsår på första försöket. Jag jobbade mer än vad som var mänskligt. Pengarna gav mig en skön ekonomisk höst men det var inte värt det. Det visste jag inte då. Istället fick bekräftelsebehovet sitt då jag i början av min tredje termin var yngst av ett trettiotal aktiva studenter på kårens kick-off. Utan en tanke på att avsäga mig det förtroendeuppdrag jag redan hade tog jag senare på hösten på mig ett tidskrävande ordförandeskap i en ideell förening.
Vinterlovet spenderades i alperna och det var på något sätt symptomatiskt för mina två första studieår som präglades av en personlig vilja att vara med överallt och även om jag aldrig skulle erkänna det då också svårigheter att säga nej.
Alltid duktig, helst bäst och allting samtidigt. Det hade fungerat tidigare så jag såg inga problem med den livsstilen då.

Augusti 2004. En grundkurs på 60-80-poängsnivån knäckte mig. Jag ansåg mig ha läst bra men var inte i närheten av godkänt på omtentan. För första gången fick jag noll poäng på mer än en essäfråga. Jag var oerhört besviken eftersom jag enligt mig själv inte hade kunnat förbereda mig bättre. Men två veckor med tiotimmarsdagar i skolan var inte tillräckligt. Sommarlovet innan dess? Heltidsjobb.
Jag tappade självförtroendet och det är en farlig utgångspunkt för en person i ett tillstånd som gör det svårt att skilja på studietid, fritid och ideellt engagemang. Samtidigt som jag kämpade med studierna förändrades saker och ting som var centrala i min tillvaro. Jag vill inte gå in djupare på just detta men det gjorde inte livet enklare att leva. Tvärtom var jag ledsen nästan varje morgon för att det var just en ny dag. Och det blir man inte av vardagsproblem. Jag var väldigt skör då.

För att göra en lång historia kort (med mina mått då, förstås) bestämde jag mig för att flytta hem i november 2006 och tillfälligt ge upp universitetet. Det kan ha varit mitt bästa beslut sedan jag bestämde mig för att flytta till lund.
Jag har lärt mig mycket av livet under min tid i lund och numera vet jag vad livet inte har för mening. De erfarenheterna är värda varenda krona jag har i studieskuld. Idag vet jag att omdömet bra ofta är gott nog så länge man gör sitt bästa.

Citatet i inledningen är taget från en studentkrönika i tidningen IQ Student som jag läste av en tillfällighet. En tjej som läst journalistik i kalmar berättade om hur hon själv gått under av yttre krav och vikten av att inte tappa bort sig själv. Jag kände igen mig själv så starkt att jag inspirerades att skriva det här inlägget som självterapi.

I torsdags skrev jag en omtenta. Den där tentan som knäckte mig. Hur det gick? Med beröm godkänt! Underbart!

Livet är fortfarande ett komplicerat projekt men jag jobbar på det. I'm a human and I need to be loved, men inte till vilket pris som helst.

The Shermans - The Myth of Being Alone

Tredje dagen i lund på egen hand. Imorgon åker jag hem igen och det ska bli så skönt. Om jag inte klarar tre dagar nu, hur ska jag då klara ett helt läsår efter sommaren? Jag vet inte om jag är redo än.

Min mp3-spelare funkar igen. Förstår inte grejen med att batteriet laddar sig medan man inte lyssnar men jag klagar inte. Tog med mig alldeles för få skivor i mp3-spelaren också. Längtar hem till den riktiga skivsamlingen och datorn.

The Myth of Being Alone verkar gå att ladda ned via lastfm. Någonstans. Men länken verkar inte funka så jag tar bort den.

Pineforest Crunch - Cup Noodle Song

Allt finns på youtube. Söker man efter Cup Noodle Song finner man en liveinspelning med Pineforest Crunch som uppmuntrar till kareokevänlig singalong. Det är klipp som detta som gör youtube till en kulturskatt.

Trembling Blue Stars - Idyllwild

Idyllwild är en underbar låt som påminner mig om hur annorlunda saker och ting kunde ha varit. Idyllwild bekräftar också det som låten Helen Reddy fick mig att ana - Beth Arzy hade kunnat rädda Trembling Blue Stars. Jag verkligen älskar Beths röst men jag har svårt att lära mig tycka om eller för den delen ens acceptera Trembling Blue Stars.

Inom alla subkulturer finns det hjältar och idoler som inte får ifrågasättas. Bobby Wratten är en popikon som har levt på sitt namn sedan The Field Mice och fans världen över knäböjer för kejsaren trots att han inte levererat på mer än 15 år. Hans Trembling Blue Stars var länge ett ointressant projekt och först när Wrattens tankar började kretsa kring annat än hans ex Annemari Davies var musiken värd att ge en chans. Numera är Bobby Wratten tillsammans med Beth Arzy som också sjunger i hans band.

Beths pophistoria började i en småstad i kalifornien. Det var tidigt nittiotal och under hennes tid vid Palm Desert High School träffade Beth genom gemensamma vänner John Girgus. Snart var John och Beth såväl ett par som kärnan i det band som senare skulle döpas om till Aberdeen efter att Beth förälskat sig i staden vid ett semesterbeök i Skottland. Efter high school flyttade John och Beth vidare till Los Angeles där de började spela in musik som senare gavs ut av Sarah Records. Men allt var inte lika perfekt som man kan tro. John och Beths ständigt turbulenta förhållande tog slut efter sex år. 1995 blev 1996 och bandet Aberdeen fanns inte längre kvar.
Det verkar vara något speciellt med Sarah Records-band och återföreningar. Fem år senare tog John kontakt med Beth via email under förevändningen att han ville ha tillbaka gamla inspelningar som Beth tog med sig när bandet splittrades. Snart stod de i studion tillsammans och även om kärleken till varandra inte fanns kvar längre lät musiken bättre än någonsin. Fullängdaren Homesick and Happy to Be Here släpptes i mars 2002 och följdes upp av ep-skivorna The Boy Has Gone Away och Florida.

Nåväl, det var inte Aberdeens historia jag skulle berätta här. Aberdeen har turnerat med Trembling Blue Stars och jämförelserna mellan banden blir ofrånkomliga när Beth har sjungit i båda. Idyllwild är det bästa från Trembling Blue Stars sedan Helen Reddy och det beror dessvärre på att Bobby Wratten nöjer sig med att återberätta historier som han själv redan skrivit bättre tidigare.

Trembling Blue Stars är inte The Field Mice. Idyllwild är inte Sink or Float och John Girgus 2000-tal är oerhört mycket mer intressant än Bobby Wrattens dito. Idyllwild visar ändå att Trembling Blue Stars är på rätt väg och det jag hört från nya skivan The Last Holy Writer lovar gott. Men jag kan inte sluta att tänka på hur annorlunda saker och ting kunde ha varit. Jag kan inte sluta drömma om ett återförenat Aberdeen.

En annorlunda valborg

Dj-setet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det var ingen som berättat för mig att dansgolvet skulle skilja sig så mycket mellan valborg och en vanlig fredagskväll. Jag fick mig en rejäl utmaning den här gången men jag hade inga problem att lösa den. Det var dock trist att se att igenkänningsfaktorn väger tyngre än låtarnas hitfaktor. Jag fick kompromissa en del men från och med Canada spelade jag bara sådant jag själv verkligen älskar. Det blev till slut en bra kväll men jag kommer definitivt inte dja på någon mer valborg.


(23.30)
Air - Sexy Boy (egentligen hade jag tänkt starta med where you belong men det hade varit bortkastat en sådan här kväll)
Ride - Twisterella
Au Revoir Simone - Dark Halls (och här hade jag velat spela laurel music)
Headlights - TV
My Favorite - The Informers
Another Sunny Day - You Should All Be Murdered
Stars - Ageless Beauty
The Postal Service - Such Great Heights
Looker - Hey Kids
The Long Blondes - Only Lovers Left Alive
(00.00)
Franz Ferdinand - Take Me Out
The Cure - Friday I'm in Love
Morrissey - First of the Gang to Die
The Strokes - Last Nite
The Smiths - This Charming Man
Le Sport - Tell No One About Tonight
Human League - Don't You Want Me
Depeche Mode - Just Can't Get Enough
The Knife - Heartbeats (först här lossnade golvet på riktigt. Kändes som att man hade kunnat bytt med en jukebox just då. Så jävla förutsägbart och så tråkigt)
New Order - True Faith
The Undertones - Teenage Kicks
Saint Etienne - He's on the Phone
Blondie - Maria
Belinda Carlisle - Heaven Is a Place on Earth
Pet Shop Boys - It's a Sin
Eurythmics - Sweet Dreams
Bloc Party - Helicopter (tömde golvet...)
(01.00)
Franz Ferdinand - Do You Want To
Pulp - Disco 2000
The Smiths - Panic
Looker - Hope and Anchor
The Long Blondes - Once and Never Again
The Magic Numbers - Take a Chance
The Essex Green - The Late Great Cassiopia
Cyndi Lauper - Girls Just Want to Have Fun
Belle and Sebastian - Electronic Renaissance
Interpol - Obstacle 1
The Knife - Listen Now
Baxendale - Music for Girls
Suede - Trash
Ramones - Sheena Is a Punkrocker
The Libertines - Can't Stand Me Now
The Field Mice - Canada
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
My Favorite - Absolute Zero
(02.00)
Langauge of Flowers - If It's Not You (här sa jag att det var sista låten men jag fick spela mer)
Belle and Sebastian - Another Sunny Day
The Arrogants - Lovesick
The Field Mice - Emma's House
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
My Favorite - Happiest Days of My Life
The Aislers Set - The Red Door
My Favorite - Working Class Jacket (i slutet av låten vände sig kidsen på dansgolvet mot mig och sjöng med i de sista raderna. Det var fint)
Cats on Fire - Draw in the Reins
Langauge of Flowers - Tara Mascara
Broder Daniel - Shoreline

Those Dancing Days - Hitten

Det har varit en händelserik helg och på sätt och vis påminde den om en snabbspolning av förra hösten. I fredags var jag tillbaka på blekingska och på förfesten träffade jag en trevlig tjej som delar musikintresse och musiksmak med mig. Jag hade alltså kul på förfesten men klubbkvällen kändes sådär. Det fanns flera skäl till det. Först och främst, varför i helvete särbehandla rökare framför besökare som vill ha lite frisk luft? En fråga som är särskilt aktuell en kväll när lokalen är full till bredden med folk och ventialtionen inte fungerar som den ska. Dessutom är indigo en för liten klubb för att två personer som är där samma kväll ska lyckas undvika varandra. Tilll sist tröttnade jag och sa hej till henne. Det var med andra ord skönt att gå hem och sova och för första gången hade jag nära hem efter en utekväll på blekingska. Nationens dj-bokare lät mig bo hos honom under helgen och det var alldeles lagom med två minuters gång hem från efterfesten.
Knappt åtta timmar senare vaknar jag av att min mobil ringer. En kompis från mitt gamla korplag frågade om jag ville vara med och spela match. Ingen vidare framförhållning att ringa 20 minuter innan avspark men jag sprang från blekingska till smörlyckan på 25 minuter. Som utespelare med skor som gled på gruset gick det sådär. I halvtidspausen bytte jag snabbt till målvaktskläder och vid ett tillfälle i andra halvlek visade jag absolut världsklass med en benparad. Cupmatchen slutade 0-0 och avgjordes på straffar. Vi förlorade men jag räddade första straffen precis som Liverpools målvakt Pepe Reina räddade Arjen Robbens straff i gårdagens semifinal i CL med skillnaden att min skytt var högerfotad. Jag läste sönder honom och jag har saknat den här typen av utmaningar. Jag spelade i ett par tygskor som inte var gjorda för fotboll och fick skoskav därefter.
På eftermiddagen var jag i Malmö. En två timmars lång promenad resulterade i förstörda fötter och en potentiell framtida vänskap. Helt klart värt det men jag måste ändå sluta köpa skor efter utseende istället för bekvämlighet. Jag var inbjuden till en inflyttningsfest i samma stad senare på kvällen men skippade den för att istället ligga vaken hela natten och tänka på mitt liv. Jag grät mig visserligen inte till sömns men det kan helt klart ha varit det här årets svåraste timmar. Till sist tog tröttheten ut sin rätt.

På morgonen kände jag mig bättre och lyssnade på Those Dancing Days och blev glad igen. Sedan hände det inte mycket mer på söndagen och måndagen var också lugn. Jag orkade inte med alla fulla människor i stadsparken så jag stannade inne och lyssnade på let's go sailing istället. När kvällens sittning var på väg att ta slut tog jag av mig hörlurarna och bytte mp3-spelaren mot dj-båset för att äntligen få starta musiken på dansgolvet.

The Long Blondes - Once and Never Again

En riktigt bra okänd låt som läggs på vid rätt tillfälle kan blåsa iväg ett helt dansgolv. På måndag ska jag dja på blekingska och då förväntar jag mig något liknande av sångerskan Kate Jackson och hennes The Long Blondes. Sheffields senaste stolthet är visserligen inte särskilt okända men å andra sidan kommer det nog inte vara lika tätt som vanligt mellan de initierade indiekidsen just på valborg.

The Long Blondes albumdebuterade i slutet av förra året på Rough Trade med ojämna men bitvis briljanta Someone to Drive You Home. The Long Blondes är ett band som är bra på riktigt till skillnad från sanslöst överskattade Arcade Fire och The Strokes från samma skivbolag. Lyssna högt och länge på Once and Never Again (youtubeklipp) och avgör själva. Once and Never Again hjärntvättar oss med det feministiska budskapet 19, you're only 19 for god's sake - Oooh, you don't need a boyfriend och låten Heaven Help the New Girl återkopplar senare på skivan mycket stiligt till bandets nästan osunda fixering vid åldern 19. Kate är snart 30 och önskar att hon var ung igen

You know I'm not so young
I spend an hour getting ready every day
And still I end up looking more or less the same

men hon har en del tips och vet vad som gäller I could show you, a thing or two - Oh, I could show you the ropes och trots att somliga borde lyssna till Come back with me, and find out what you really want, Come home with me you'll only have to do it once, 'cause I know what it feels like to be your age, You only have to do it once, And never again bryr sig inte kidsen. Det tycks inte spela någon roll att Kate både är snygg och coolast i världen, the world won't listen.


The Long Blondes spelade förresten på Debaser Slussen i förra månaden. Åldersgränsen? Den var 18 år förstås.

http://www.thelongblondes.co.uk/
http://www.myspace.com/thelongblondes

The Great Unwanted

Imorgon släpps Lucky Souls debutalbum The Great Unwanted och det brittiska poplandskapet förändras för alltid.

Med ett överhettat stroboskop shake shimmy shimmy shake shimmy shakade Lucky Soul sig in i våra spröda pophjärtan. Förra årets stora sommarhit Lips Are Unhappy skimrade ikapp med havet och det var bara början på en lång vänskap. Lucky Soul fanns med mig där jag trivdes. Lucky Soul på youtube, på efterfester och på blekingska innan Au Revoir Simone gick på. När förra året summerades var Lucky Soul mitt självklara förstaval i kategorin bästa nya band och både Lips Are Unhappy och The Great Unwanted kom välförtjänt med på top10 över förra årets bästa låtar.

Fullängdaren The Great Unwanted har varit klar länge men det var först för ett par veckor sedan som den letade sig ut på nätet. För mig som mest lyssnar på melodier och sång är The Great Unwanted en enda lång uppvisning. Sångerskan Ali Howard bemästrar både solskenspop och söta små visor men det är helheten som imponerar mest. Lyssna på tempoväxlingarna i Ain't Never Been Cool och slutet i One Kiss Don't Make a Summer. Från det att inledande Add Your Light to Mine, Baby rullar igång får jag höra alla mina gamla favoriter förutom Give Me Love.

Add your light to mine x3

Together we could shine

Lucky Souls styrka är också deras enda svaghet. Ibland känner jag att de saknar djup och The Great Unwanted låter mer som en samling än ett album. Det är också det mest negativa jag har att säga om skivan. I fallet Lucky Soul lämnar konceptet popperfektion trots allt väldigt lite att önska och det är svårt att klandra ett band för att de är specialister på att skriva hits. Lucky Soul har aldrig utgett sig för att vara ett band att gråta till och alla kan inte vara allting samtidigt.

Glöm utstuderade The Pipettes och glöm sextiotalet, Lucky Soul känns mest hemma i den samtida popscenen där de placerat ut en aldrig sinande godisautomat.

The Great Unwanted är en av 2000-talets tio bästa skivor. Men. Den får inte en tia. Inte när Last Song avslutar istället för underbara It's Yours. Som om det skulle spela någon roll. Vad som än händer under resten av året kommer The Great Unwanted att låt för låt kunna matcha allt. Allt.

9/10

The San Marinos - Super Sexy TV Girl

Vårt språk förändras ständigt och terminologin med det. Idag kan folk kalla major label-band för indiepop utan att någon reagerar. Twee är ett annat begrepp som används felaktigt nuförtiden. Lyssnar man på mjuk popmusik blir man tydligen automatiskt katerogiserad som twee. Ironiskt nog tycker jag väldigt bra om den här vidare definitionen av twee eftersom den förenklar mitt sökande efter ny favoritmusik.

Jag är snabb att erkänna att jag inte förstår mig på den smala, mer renläriga formen av twee. Jag kan verkligen förstå att folk inte uppskattar Jari Haapalainen-sterila ljudbilder men riktig twee är nog ändå världens sämst producerade musik. Alldeles för ofta hör jag fina melodier förstöras av burkigt ljud som gör det omöjligt att höra ett enda ord av sången. Det ska tydligen vara så. Haircuts är ett av många band som kunde låtit så mycket bättre om de var mindre twee. The San Marinos däremot är twee som låter riktigt bra. Trots burkljudet.

Sedan finns det förstås tweeband som bara är mesiga eller sjukt meningslösa också, men de förtjänar ett eget inlägg och det tar vi en annan gång.

Celestial - Dream On

Celestial är egentligen Andreas Hagmans enmansprojekt men när Malin Dahlberg är med i bandet som speciell gäst på kommande albumet Dream On är det hennes röst som följer med mig vart jag än går.

Jag lyssnar på andra låtar och hör att det är fler bandmedlemmar än Malin som är begåvade. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Celestial ges ut av det sympatiska skivbolaget Skipping Stones Records. Jag hade fått för mig att skivan försenats så jag blir väldigt glad när jag ser att den ska släppas redan den 24 april. Om man äger en vinylspelare kan man redan idag beställa singeln Fragile Heart från dgr.

Musikvåren 2007 tillhör Celestial och ett visst brittiskt band som också släpper sitt debutalbum nu i april. Ta en tur till myspace och Celestials bandsida så berättar jag mer om det där brittiska bandet en annan dag.

Visst saknar jag blekingska

Den 19 april skriver jag en tenta. Om jag får godkänt på den så kommer jag med stor sannolikhet att kandidera till posten som nationens bandbokare H07. Nationsvalet är redan den 9 maj och det rör verkligen till det. Jag måste försäkra mig om att kursen är avtentad innan jag ställer upp som kandidat för annars sätter jag både mig själv och nationen i en onödigt obekväm sits. Om jag någon gång i livet ska bli bandbokare så är det nu. Jag får inte en sådan här chans igen och så länge ingen annan visar intresse för posten är mitt utgångsläge mycket bra.

Om jag blir vald är min ambition att fixa den bästa höstterminen någonsin i lund. Hursomhelst så ska jag dja på blekingska den siste april och det ska bli kul. Kul att få se lund och blekingska igen.

Let's Go Sailing - Sideways

Det kom en skiva med posten.

Min popkompis Psymon (från numera insomnade mp3-bloggen Indiemaffian) ville att jag skulle lyssna på Let's Go Sailing. Jag har gjort det nu. Många gånger. Sååå vackert. På bandets hemsida kan man ladda ned tre låtar. Heart Condition är finast. Favoriten Sideways finns på myspace.

Bedroom Eyes - Blueprint for Departure

Det är tydligen något speciellt med band från Östersund som lånar in sångerskor från andra Östersundband. Första gången jag hörde Färjemansleden av Vapnet tog jag för givet att det var tjejen i bandet som sjöng. Då tänkte jag det här låter ju bra. Ett antal lyssningar senare hade jag ändrat mig till fantastiskt bra. Jag skulle senare förstå att det var Annika Norlins sånginsats på Färjemansleden som gjorde den till en av förra årets bästa svenska låtar. Detta trots att jag tidigare utsett Vapnet till ett av Sveriges mest meningslösa band.

Bedroom Eyes är Jonas Jonssons bandprojekt. Han är också från Östersund. Han har också lånat in en sångerska till sitt band. Penny Centurys Julia Hanberg stod för en sånginsats som gjorde Blueprint for Departure till en av förra årets vackraste svenska låtar. Lyssna på hela EP-skivan på http://www.bedroomeyes.se/ och missa då inte inledande Motorcycle Daydream.

Club 8 - So Tied Up

2006-02-16, Club 8 betraktar jag mest som (bra) bakgrundsmusik.

Nästan ett år senare var min inställning oförändrad. Club 8 borde passa mig perfekt men det finns så många andra svenska band som gör samma sak bättre. Club 8 låter helt enkelt för mesigt och anonymt.

Först häromdagen hörde jag låten som fick mig att fastna till sist. På EP-skivan Saturday Night Engine låter Club 8 väldigt mycket som andra band. Inledande Saturday Night Engine för tankarna till Caesars Palace och So Tied Up är en sjukt bra låt som Secret Shine skulle kunna ha lyssnat på inför deras återförening.
Idag lyssnade jag på Club 8-låtar jag tidigare fått skickade till mig på blandskivor. I Guess I Was Wrong glänser mest. Visst var det så, tur att man kan ändra sig.