Saturday, November 11, 2006

Konsertkoll


Svenska Musikklubben har inte bara väldigt bra bandbokare, de gör fina flyers också. Nästa vecka blir en bra konsertvecka. Särskilt om man bor i Stockholm. Redan ikväll värmer Amy Linton från The Aislers Set upp för The Ladybug Transistor. På onsdag kommer Sufjan Stevens till Berns men hans spelning krockar med Pipas. Nu bor jag inte i Stockholm men om jag hade gjort det hade jag tveklöst valt Pipas.
Fredagen blir svårare för min del. Då spelar Au Revoir Simone på blekingska och Pipas i Malmö. Två band jag verkligen vill se. Jag har inte bestämt mig ännu men jag tror nog att det blir Au Revoir Simone trots allt. Det vore kul om jag tog med mig ett fint sista minne från blekingska.

Laura Watling - My Fondest Wish

Låter rösten bekant? Laura Watling spelade även i The Autocollants. Jag tittade in på Shelflifes hemsida igår. Där möttes jag av följande meddelande:

GOOD NEWS. WE'RE COMING BACK. NEW RELEASES IN 2007. STAY TUNED.

2007 kommer att bli ett fantastiskt popår.

S is for SongMeanings

Jag upptäckte SongMeanings när en vänlig själ gav mig en länk med texten till The Late Great Cassiopia. Sedan dess går jag alltid till SongMeanings i första hand när jag vill söka efter lyrics. Det är helt fantastiskt att man kan hitta lyrics till låtar av The Field Mice, Heavenly och Red Sleeping Beauty på samma ställe. Bara det gör att SongMeanings förtjänar ett eget inlägg på den här sidan.

SongMeanings visar att det går att samla lyrics på en stor sida utan att förvandla den till en smaklös julgranssite som blinkar i takt med pop-upfönstren.
Jag registrerade mig nyligen. Med hjälp av en bekant tog jag förra lördagskvällen ut texten till Language of Flowers - If It's Not You (mp3) för att därefter lägga in den på SongMeanings. Ett par dagar senare fanns If It's Not You (text) bland de andra texterna.
Nu har jag lagt in lyrics för alla låtar på Laurel Musics debutalbum This Night and the Next. De borde vara uppe från och med någon gång i början av nästa vecka.

Wednesday, November 08, 2006

2005 i efterhand

Snart är det december och då dyker det upp listor överallt. Jag kommer att starta tidigare än så med mina årsbästalistor men först vill jag passa på att blicka bakåt mot förra året. Varje år är egentligen ett bra skivår och om man bara anstränger sig hittar man alltid något man tycker om. 2005 erbjöd så många fina skivor att jag inte hann ta till mig allt i tid innan det var dags för årssummering. The Consultants hann lägga av för att bilda nya band innan jag upptäckte deras Work From Home och The Charades debutalbum var ett perfekt exempel på en skiva som behövde mer tid för att sätta sig. The Best Is Yet to Come slutade på plats nummer 20 och jag kan knappt förstå att den inte fanns med på top10, men det är så det blir när man saknar perspektiv.
Nu har det gått nästan ett år sedan min förra årsbästalista och jag tycker det är dags att rätta till felen. Här kommer den riktiga listan för de bästa skivorna 2005.

Weathershows favoritskivor 2005
01 Hello Saferide - Introducing...
02 Tralala - Tralala
03 The Consultants - Work From Home
04 Architecture in Helsinki - In Case We Die
05 The Charade - The Best Is Yet to Come
06 Sufjan Stevens - Illinois
07 M83 - Before the Dawn Heals Us
08 Electrelane - Axes
09 Au Revoir Simone - Verses of Comfort, Assurance and Salvation
10 Sambassadeur - Sambassadeur
11 The Magic Numbers - The Magic Numbers
12 Bloc Party - Silent Alarm
13 Frida Hyvönen - Until Death Comes
14 Acid House Kings - Sing Along With The Acid House Kings
15 Strip Squad - The Adventures of Strip Squad

Tralala

Jag verkligen älskade Tralalas debutalbum. Det var aldrig någon tvekan om att det var den skivan som skulle komma att toppa min årsbästalista 2005. Jag hann lyssna sönder alla låtar innan jag köpte skivan.
Under mitt jullov hittade jag en ljudupptagning av en radiospelning med jultema. Jag spelade in streamen med mitt inspelningsprogram för att slippa buffra och sådant där störigt. Ljudkvaliteten blev rätt hemsk men jag lyssnade ändå. Många gånger. Holiday Hearts on Fire är en underbar jullåt. Tralala framförde även ett par nya låtar. We're Coming Out är okomplicerad och svängig pop.

Igår nåddes jag av nyheten att Tralala släpper en ny skiva den 14 november. Förväntningarna är dock inte så höga som man kan vänta sig. Om öppningslåten är representativ för hela skivan så spelar "Is That The Tralala" inte i samma division som debuten. We're Coming Out är trots allt ingenting mot All Fired Up. Jag hoppas ändå att jag har fel, det vore fantastiskt.

Sunday, November 05, 2006

The Girl Who Ruined My World

Katie Goes to Tokyo har varit soundtracket till mitt liv det här året.

Wednesday, November 01, 2006

Nya skivor!


Min beställning från fractiondiscs kom fram igår. Två fina inplastade skivor i ett litet paket.
Aberdeen - What Do I Wish For Now? (Singles + Extras 1994-2004) och
The Consultants - Work From Home

Au Revoir Simone vs Pipas

Fredag den 17 november 2006

Au Revoir Simone, blekingska, Lund
Pipas, you can't hide your love forever, Malmö

Suck. Det var visserligen inofficiellt långt innan det utannonserades men berörda personer har känt till datumet för Au Revoir Simones kommande spelning på blekingska. Så upptäcker jag att Pipas bokats till Malmö samma kväll. Jag blir galen. När blekingska för första gången på ett år står för en klockren bokning av ett utländskt band så ska förstås you can't hide your love forever i Malmö (som nästan aldrig har band hos sig) också få för sig att boka ett bra utländskt band till den kvällen. Lagom kul att välja mellan att få höra The Disco Song och Mental live.

Jag kommer trots allt att välja blekingska och Au Revoir Simone.

Tuesday, October 31, 2006

The Aislers Set - The Red Door

För vissa är The Aislers Set en symbol för den mest insnöade indiepublikens behov av självbekräftelse. Det finns folk som allvarligt stör sig på folk som kallar Aislers Set för världens bästa band och menar att de bara gör det för att vara annorlunda. Det problemet har jag aldrig haft. The Aislers Set är inte med på min (hypotetiska) top50 över världens bästa band men jag kan faktiskt förstå vad andra ser i Amy Lintons band. Någon enstaka gång har jag önskat att jag också kunnat ta Aislers Set till mitt hjärta.
Kvällens låt är tagen från gruppens andra album The Last Match. Bara öppningen The Way to the Market Station, Hit the Snow och Chicago New York är tillräckligt för att motivera vidare lyssning av ren nyfikenhet för vad som väntar. Om man bestämmer sig för att lyssna på hela skivan i följd kommer man att introduceras för en härlig poplåt som det är svårt att stå still till.

The Aislers Set - The Red Door

The Aislers Set är begåvade och jag borde älska hela deras diskografi. De kunde ha varit ett av världens bästa band men deras musik stannar tyvärr inte kvar i mitt medvetande. Den enda låt jag går runt och nynnar på är The Red Door.

Monday, October 30, 2006

no starlet in your eyes

Jag glömde berätta en kul sak från fredagskvällen. I kön till garderoben började en tjej tala med mig, vilket ledde till följande dialog:

- Vilken titel har du?
- Jag är med i bandbokarutskottet.
- Bandyutskottet?!??

Hon ville veta om jag var aktiv i nationen på något sätt och formulerade både fråga och svar på ett sätt som få andra gör. Väldigt fyllesött!
Jag hör också fel ibland. Mina tolkningar av The Cardigans låtar är finare än bandets. Ibland är naivism vackert.


no starlet in your eyes

Put on something pretty
Go back to the city
In town the sky's just space
No star light in your face
The Cardigans - Good Morning Joan


you're handsome in the thought

Well it's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog,
Baby you're foul in clear conditions
But you're handsome in the fog
The Cardigans - I Need Some Fine Wine And You, You Need to Be Nicer

Sunday, October 29, 2006

Anna Ternheim - Malmö 28 oktober

På något märkligt sätt hade jag blandat ihop serviceavgiften på 20.00 kr med klockslaget 20.00. Jag kom fram till konserthuset i Malmö kl 19.50 och katastrofen var ett faktum. Efter att ha visat upp min biljett blev jag visad till rätt ingång av en ung kille med stiliga kläder och jag var tvungen vänta utanför tills vi hörde applåder. Den skalliga mannen som agerade uppvärmare gjorde tydligen något rätt eller så var publiken bara artig för han nådde aldrig fram till mig trots att jag tillfälligt satt mig ner på en sidoplats långt ut på första raden.

Jag hade sett Anna Ternheim en gång innan. Det var en januarikväll och jag satt på andra raden i Stadshallen i lund. Jag hade fallit för hennes debutalbum men ändå bara skrapat på ytan. Inledande Wedding Song satte stämningen för hela den kvällen. Ternheim sjöng I won't let you down this time och hon levde upp till det. Fram till att Ternheim sittandes vid ett piano avslutade To Be Gone på franska gjorde hon precis allting rätt. Det var ett av mina två finaste konsertminnen från förra året.

Igår gjorde jag ett enda fel men straffades hårt. Den skalliga mannen slutade till sist att spela sina sånger och tackade för sig. Gott, då kan jag gå till min riktiga plats, tänkte jag. Jag hann inte ens resa mig innan kvällen var förstörd. Istället för den naturliga pausen mellan förband och huvudakt presenterades Anna Ternheim. Lokalen mörklades till tonerna av Girl Laying Down-introt. På några sekunder gick jag besviket uppför trappan och fick se min sittplats på rad elva förvandlas till en blank biljett på rad tjugonågonting. Visst hade jag kunnat be 30 personer att resa på sig men det är inte min stil. När andra också betalat dyrt inträde får man visa lite hänsyn. Det var inte deras fel att jag inte kunde läsa av en jävla biljett igår.

Jag förstod redan på förhand att Girl Laying Down skulle öppna gårdagens spelning. Allt annat hade varit mycket konstigt. Wedding Song är på alla sätt en bättre låt men den här turnén byggs på Separation Road. Jag kände oro innan spelningen och den skulle senare visa sig vara befogad. Jag tycker bäst om Ternheim när hon är ensam på scenen. Igår var hon ständigt i centrum men kompbandet stod ändå ivägen mellan oss och upplevelsen. Flera gånger. Och det var Ternheims eget fel. Ett överambitiöst arrangemang med trummor skulle slå sönder det finaste partiet i Tribute to Linn. Sådant kan få vem som helst att tappa både hopp och intresse. Långa stunder hade jag tankarna på annat håll och ett tag var det bara ljussättningens bländande lampor som åter förde mina blickar mot scenen. Det var precis som att Ternheim med band gick på halvfart och kompenserade med en flashig inramning.

Jag minns fortfarande avslutningen på Ternheims konsert i Stadshallen i lund i januari 2005. Folk ställde sig upp och applåderade efter sista låten. Hon såg uppriktigt överraskad ut och hon förjänade all uppskattning den kvällen.
Igår fick publiken kollektiv hjärnblödning. Som väntat avslutade Halfway to Fivepoints ordinarie set. Sedan hände något mycket märkligt. Ternheim med band går av scenen till publikens applåder. När de försvunnit ut ställer sig publiken upp och fortsätter applådera. Jag trodde att stående ovationer var ett sätt att visa uppskattning medan band och publik fortfarande har kontakt med varandra. Men det fungerar tydligen inte så i Malmö. Idioter.

Innan extranumren hade endast A French Love varit fantastisk. På papperet såg nog setlisten mycket imponerande ut men det hjälpte föga när det kunde ha varit så mycket bättre. Efter att Tribute to Linn slaktats stod mitt hopp till Calling Love som tyvärr också slarvades bort. Jag minns inte vad som gick fel men den kändes helt enkelt inte magisk. Ternheim satte sig sedan vid pianot och jag funderade på vad hon skulle spela. Jag fick för mig att hon spelat alla hennes pianolåtar. Och det hade hon mycket riktigt gjort. Istället spelade hon Shoreline. Broder Daniels Shoreline. Helt meningslös i Ternheims version. Jag trodde inte på ett ord av det hon sjöng och hon hade lika gärna kunnat nynnat sig igenom hela låten. Publiken hade nog inte märkt någon skillnad.

En inklappning senare gjorde Ternheim äntligen något annorlunda. Hon kom in ensam på scen och sa att hon skulle sjunga A Voice to Calm You Down. Någon på första raden ropade en låtönskning. Ternheim blev irriterad men lyckades ändå skämta bort det på ett charmigt sätt. Sedan blev hon allvarligare och tog ett steg åt sidan, bort från mikrofonen och sjöng för oss. Inga instrument, bara en röst. Mellan verserna hördes bara fläktarna. Naked Version Deluxe. Till sist fick jag höra min favorit från första skivan. Jag har kallat Tribute to Linn för Anna Ternheims bästa låt men just igår kväll skulle jag inse att jag hade fel. Tribute to Linn är så ömtålig att den kan gå sönder. My Secret däremot står emot allt. Talande nog för kvällen hackades den sönder av alldeles för många instrument i slutet men det går inte att misslyckas med den låten. Publiken ställde sig sedan upp och applåderade. Den här gången applåderade även jag uppriktigt.


Jag vill göra klart några saker. Tro för all del inte att jag missunnar Anna Ternheim framgång. Jag har en gång i tiden kallat henne vår framtid och även om det kanske inte stämmer längre vill jag henne inget ont. Jag blir dock irriterad när folk får uppskattning för enkelt. Ternheim var otroligt mycket bättre i Stadshallen och kan så mycket mer än igår kväll. Alla kan ha en dålig dag men betalar man 320 SEK har man också rätt att ställa krav. När det här skrivs har jag läst i Ternheims gästbok och folk där talar om en "overklig kväll". Det kanske är elakt att ta ifrån folk deras upplevelser men Ternheim har varit bättre än såhär. Det här var nog sista gången jag gick på en konsert med numrerade sittplatser. Jag kan inte vara på en spelning där jag hatar publiken.

7/10


Setlist (eller åtminstone något som ska påminna om en sådan, mycket blev nog fel och jag kanske redigerar om jag hittar en riktig lista):

Girl Laying Down
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints

Extranummer, första inklappningen
Calling Love
Nights in Goodville
Shoreline

Extranummer, andra inklappningen
A Voice to Calm You Down

Lovers Dream
My Secret

Acid House Kings - Sunday Morning

Vad skönt att få sova ut ordentligt. Vad tidigt alla vaknar!


Acid House Kings - Sunday Morning

Saturday, October 28, 2006

then why is she make me wait so long?

Jag önskade My Favorite igår. Jag fick inte igenom min önskning men om happiest days hade spelats skulle textraden a talent for my own destruction is all i ever owned ha handlat om mig.

Thursday, October 26, 2006

Laurel Music - Dreams and Lies









Det tog visserligen en dag extra men det var förståeligt. Med ett klick på send dödades en dröm. Jag hoppas att hon inte hatar mig. Det har hon nog inte anledning att göra egentligen men ibland blir jag så känslosam och överreagerar. Och nej, det gäller inte kärlek. Och inte pengar heller, om någon nu undrar. Jag har inte gjort något fel men känner mig ändå skyldig.

Laurel Music - Dreams and Lies


Drömmar och lögner. Det låter som mitt liv. När allt annat är förlorat finns bara Laurel Music kvar. Som ett band som oktober 2006 hjälper mig att ta mig igenom mitt livs svåraste prövning.

Wednesday, October 25, 2006

Laurel Music - No One Wants Forever #1










Laurel Music - No One Wants Forever #1

Höstlöven har fått samma färger som omslaget till Laurel Musics debutalbum!

Tyvärr blir den här hösten inte vackrare än så för mig. Jag har tagit beslut som kommer påverka mitt liv och jag vet inte om jag är helt nöjd men jag kan inte fortsätta låtsas som att allt är bra när jag fem dagar i veckan är ledsen när jag vaknar just för att det är en ny dag.

Det finns trots allt ett fåtal glädjeämnen kvar som ingen kan ta ifrån mig. Jag har beställt ett par skivor från fractiondiscs och på lördag ska jag se Anna Ternheim för andra gången. Skivorna kanske kommer på fredag men det känns långt dit. Först måste jag ta tag i viktiga saker. Ikväll ska jag skriva ett mail som om det skrivits några veckor tidigare skulle kunna ha avgjort mitt liv, nu är det bara ett avslut på en tid som varit. Vi gör våra val och vi får leva med dem. Jag bryr mig inte så mycket som jag borde och det är skrämmande att det man drömde om förr inte längre betyder något. Imorgon ska jag ta med mitt hyreskontrakt och säga upp min bostad.

Tuesday, October 24, 2006

Saint Etienne - He's on the Phone

Det finns dagar då livet överraskar mig. Min lördag var en sådan dag. Jag vaknade senare än vad som var friskt och på kvällen kände jag mig fortfarande både sjuk och sliten. Sjukt sliten skulle man kunna säga. Egentligen borde jag ha stannat hemma och jag funderade länge på att hoppa över förfesten jag var bjuden till. Nu blev det inte så. Jag gick hemifrån rejält försenad och utan några större förhoppningar på utekvällen. Som tur var hade det inte ordnats någon mat eller liknande så det var ingen fara att vara sen. Jag visste inte vad som skulle hända mer än att vi skulle stanna i lund.

Någon gång strax efter midnatt kom vi fram till smålands nation. Jag hade bara varit där två gånger innan och båda gångerna känt mig riktigt bortkommen, trots trevligt sällskap jag tidigare och senare känt mig hemma med på andra ställen. Den här kvällen skulle komma att förändra det.
Väl inne såg vi att det fanns ett rum med Super Mario Bros. Jag blev glad eftersom det var ett av min barndoms favoritspel som jag inte spelat på hur länge som helst.
Först dog jag på bana 1-2 och sa att det var fel på handkontrollen. Den vanliga ursäkten men jag skulle på mitt andra riktiga försök bevisa att den faktiskt var sann. På något märkligt sätt lyckades jag med ett par öl och två drinkar innanför västen ta mig fram till bana 8-4. Till höger om mig satt en bekant och hans kompis som var trevliga och hejade på mig. Till vänster om mig satt det en blond kort tjej som kritiserade precis allt jag gjorde. På de svåra banorna insunerade hon att jag skulle vara nykter och det var verkligen inte sant men jag lät henne hållas. Själv hade hon druckit en drink i varje rum i hennes korridor och jag var faktiskt beredd att tro henne. Jag borde ha hatat hennes pikar eftersom jag blev nervösare för varje bana som gick men det var ändå rätt sött eftersom hon fylleläspade. Nåväl, mot slutet hade det samlats en publik i rummet och till deras jubel lyckades jag till sist sänka Bowser på sista banan med bara två liv kvar. Jag firade en triumf jag inte upplevt sen jag var liten.

Efter det ville vi fira och vad möts vi av på dansgolvet då om inte He's on the Phone. Tjejerna som var dj's var egentligen rätt dåliga men just den låten just då var en fullträff. Saint Etienne - He's on the phone (youtubelänk)

Introt, åhhhhh introt. Sylvie är nog ännu bättre men jag förstod mig aldrig på videon till den låten. Jag vet inte riktigt varför jag postar ett Saint Etienne-inlägg en måndagskväll som övergått i tisdag men jag antar att det helt enkelt är för att jag behöver det. Terapi. Jag vill påminnas om hur livet är när jag är glad.

Just nu är min korridor extremt tråkig. Det bor en del snälla mäniskor här men det känns ändå trist att det mest levande här på helgerna är bananflugorna. En månad till och sedan slipper jag skiten.

Saturday, October 21, 2006

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

Ibland när jag är ute på fredagskvällarna får jag höra underbara låtar som jag aldrig hört förut. Om det inte är en massa folk ivägen så brukar jag gå fram till dj-båset och fråga vad bandet heter. Om det är en massa folk ivägen så kommer jag fram lite senare och frågar vad bandet som spelades för två låtar sen hette. Då brukar dj'n titta konstigt på mig. Menar du den här? Nähä, den här då?
Jag kände att jag ville gå fram och fråga om banden många gånger när fractiondiscs var dj's på blekingska för ett par veckor sedan. Fractiondiscs spelade underbar pop som tyvärr var svår att dansa till. Men låtarna blev inte sämre för det. Jag fick veta att ett av banden hette Aerospace.

Aerospace - Tenderness Is the Plight of the Weakerthen

Friday, October 20, 2006

The Undertones - Teenage Kicks

Äntligen fredag!

På med en låt som alltid påminner mig om det härliga livet så får vi se vad som händer. Just ikväll blir det dock inget blekingska för min del. Får se om jag kan ta mig igenom mig en fredag utan sprit också. Jag tror inte det. Att välja bort två av de saker jag uppskattar mest med fredagar vore för mycket. Skål, på er!

The Undertones - Teenage Kicks

Thursday, October 19, 2006

Weathershows skivsamlande och önskelista


















Jag hade väntat i alldeles för många dagar och blivit lika besviken varje gång. Mitt postfack hade inte fått någon mat på länge och var lika tomt som mitt liv. Väl medveten om att det var den tiden på månaden då räkningarna snart skulle ramla in tänkte jag sätta upp en lapp till brevbäraren med texten Fragile, Don’t Crush men lät bli för han skulle ändå inte förstå. Ytterligare en värdelös dag hade passerat. Jag var trött på låtsasmänniskor som agerade marionetter i livets skådespel. På väg hem insåg jag att sommaren var slut och min kropp var för tunt klädd. Jag borde ha varit van men ändå inte förberedd för kyla. Jag saknade något varmt och äkta. Det verkligaste jag fann låg på mitt skrivbord, en telefonräkning för samtal jag inte minns att jag ringt.

Jag saknar den där tiden då en ny skiva kunde rädda mitt liv. Att kolla posten och upptäcka att skivorna jag drömt om äntligen hittat hem. Materiell lycka som just då var viktigast i livet. Trots att den var köpt för pengar. Trots att den bara varade några sekunder. Det var egentligen bara några år sedan men den tiden känns ändå oändligt långt borta.

Att förklara ett extremt och nästan överdrivet musikintresse för en utomstående är svårt. Jag har aldrig riktigt försökt. Ni som läser här förstår nog vad jag menar. Senast på väg hem från Camera Obscura diskuterade jag popmusik i allmänhet med en bekant popnörd. Jag tror vi båda kom fram till att den materiella egendom vi värderade högst inte helt otippat var respektive skivsamling. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina skivor. De är en del av min identitet. Om man någon gång i livet varit besatt av samlande vet man att man aldrig kan bli riktigt nöjd. För varje skiva jag köper upptäcker jag tre nya som påminner mig om hål i de överfulla cd-ställen. Det fanns en tid då jag varken kände till Shelflife, Labrador, Matinée eller Sarah. Det var nog inte en bättre tid men däremot en enklare tillvaro. Som ni säkert förstår är mitt skivsamlande komplicerat. Jag har helt klart ett annat förhållande till skivor idag än för fem år sedan. Min dator i kombination med bredband har gjort mig lat. Många nyinköpta skivor ligger orörda i en hylla samtidigt som de snurrat otaliga imaginära varv i datorn. Jag spelar nästan aldrig mina cd-skivor hemma längre. De samlar mest damm, men de betyder fortfarande väldigt mycket och jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra mig av med dem.

Känslan av något äkta tror jag är den främsta anledningen till att jag fortfarande samlar på skivor. Jag vill förstås också göra rätt för mig och stödja mina favoritband och skivbolag men det stämmer bara in på band och artister som hör hemma på små indieskivbolag. Den här förklaringsmodellen trasas sönder i exemplet med Anna Ternheim vars skivor ges ut av ett vidrigt skivbolag som sprider skräpkultur. Man skulle kanske kunna förklara det genom att jämföra skivor med troféer men det stämmer ändå inte in på mig för jag har aldrig känt något återkommande behov att visa upp min samling för andra. Däremot känns den viktig att visa upp för mig själv. Jag känner igen en del av mina favoritskivors ryggar i fodralen på flera meters håll. Just det är anledningen till att det är tråkigt att sortera jobbiga mappar på datorn samtidigt som det är trevligt att botanisera i den riktiga cd-samlingen. Mapparna förblir just bara mappar. De innehåller musiken men inget mer. När jag skriver det här tar jag fram Pulp – Different Class för att se hur jag reagerar. Klart är att jag har känslomässiga band till den fysiska skivan, trots att det på plastfodralet sitter en ful lila cirkel som säger att skivan innehåller singlarna Common People, Mis-Shapes och Disco 2000. Jag öppnar fodralet och tar fram konvolutet. Känslan är lika äkta (men givetvis inte lika magisk) som första gången jag kom hem med skivan.

Min egen skivsamling betyder förstås mest för mig men jag älskar även att bläddra i andras samlingar. Ser jag ett enda band jag avgudar letar jag vidare driven av möjligheten att finna ytterligare en favoritskiva som inte finns i min egen samling. Tittar på fram- och baksida men är inte jobbig nog att ta ut konvolutet, inte i andras samlingar. Endast i extremfall. Jag försvinner lätt in i en egen värld. Jag minns en efterfest där jag sansade mig till en början men till slut inte kunde låta bli att gräva i lp-samlingen. Tjejen som bodde där visste att jag skulle göra det förr eller senare. Det är kul att gissa vilka skivor en person har när man sett delar av en samling. Varje samling är personlig och det är nog därför det är så intressant att bläddra bland plastbitar och pappfodral.

Tag en skiva som Belle and Sebastian – The Boy With The Arab Strap. Den är tryckt i tiotusentals exemplar (minst) och är inte på något sätt exklusiv. Ljudet är nästan lika bra på mp3. Förutom att det är en av mina favoritskivor är den också ett mycket gott bevis på att exklusivitet inte är den största drivkraften i mitt samlande. Minnen är mycket viktigare. Det är nog därför jag har svårt för begagnade exemplar. Förutom ett gäng b&s-bootlegs så tror jag att den enda skiva jag köpt begagnad är The Primitives – Lovely. Jag vill ha skivor som jag själv har repat och slitit, som inte redan förstörts och förbrukats av andra. Jag är sjuk, jag vet. Fast jag borde dock ha gjort ett undantag och köpt The Boy With the Arab Strap i promo samtidigt som jag köpte Tigermilk i promo, vid enstaka tillfällen kan bättre begagnat vara helt okej.

Skivor hjälper mig att minnas mitt liv och låtar fungerar ofta som fasta riktmärken. Häromdagen blev det väldigt tydligt då en tjej med ett mer normalt musikintresse av en slump hörde låten Lemon Tree av Fools Garden. Efter att ha tänkt efter ett tag sa hon plötsligt ”Paris 1996, precis efter jag tagit studenten”. Det var ett fint minne för henne. För vissa är just nostalgin en viktig faktor till samlandet men jag vill inte ha så många gamla skivor. Det är tråkigt att köpa en gammal skiva och på förhand veta precis hur den låter.

Fildelning och skivköp är ett annat ämne som jag helst inte tar upp i den här texten. Men fildelning har påverkat mina skivköp så jag ska försöka att kort redogöra för mina åsikter i nästa stycke så får det vara bra så.
Det är roligare att chansa med en ny skiva av ett band jag inte hört tidigare men jag har inte råd att köpa skivor på det sättet längre (någon som vill ha en Happy Mondays-skiva?). Dessutom kommer man förr eller senare till ett stadie där man har svårt att plocka upp tips av andra. Jag hade stagnerat i min musiksmak och internet kom som en räddning och revolutionerade mitt musiklyssnande. Med program som dc får jag en chans att lyssna på skivor innan köp och värdera dem enbart efter mina egna intryck. Jag tänker rätt länge innan varje köp och beställer nog för ungefär lika mycket pengar per år som förut. Jag är mycket nöjdare med mina skivköp nuförtiden men blir sällan överraskad. De flesta skivor köps numera från band på små skivbolag och jag är mest intresserad av ep-skivor. Ofta köper jag skivor av band jag inte känt till om det inte vore för internet. Även om jag inte skulle köpa något jag inte tycker om så är skivor som är svåra att få tag på mer värda eftersom de är exklusiva. Jag funderar på att köpa The Snow Fairies – Get Married främst tack vare det underbara omslaget. Exklusivet har dock aldrig drivit mitt samlande och det brukar stanna vid funderingar.

För att gå tillbaka till skivsamlandet igen så konstaterar jag att mycket var annorlunda förr. På den gamla goda tiden såg jag det inte som något konstigt att lyssna på en enda skiva i flera månader. Saker och ting förändras på gott och ont och vissa minnen förändras över tid. Jag har glömt varför jag köpt många av mina skivor. När jag tvivlar på mina val i livet försöker jag selektera fram minnen om varför jag gjorde de val jag gjorde. Det är inte alltid de skäl som fanns där en gång i tiden fortfarande känns relevanta men de är viktiga för att man ska kunna förstå. Det är ungefär likadant med skivor. Jag blir ibland lite förundrad över att hitta No Doubt – Tragic Kingdom i min bokhylla men jag behöver inte lyssna många sekunder på Don’t Speak för att förstå varför jag köpte det albumet. Don’t Speak får representera alla speciella låtar jag blev kär i någon gång i livet som ensamma gjorde album värda att köpa. Det var förresten 1995 och då var jag 13 år.

Idag är jag 23 år. Jag lever att annat liv med nya band och nya favoritlåtar och kärleken till popmusik är det enda som består. Om jag någon gång i framtiden ska minnas den här fina bloggen så är det inte för bandet som skrev låten som bloggen är döpt efter. Jag ville verkligen döpa min blogg efter en låt av Langauge of Flowers istället. Songsaboutyou var dessvärre upptaget på blogger och jag är fortfarande ledsen för det.

Det händer att jag tar den här bloggen för seriöst. Jag går in och tittar på statistiken över er läsare, får veta varifrån ni kommer och via vilka sidor ni klickar ut. Ibland tar jag skivsamlandet lika överdrivet seriöst. Jag har gett bort en och annan singel eftersom jag tyckte att de inte passade in i samlingen. Är det någon som vill ha en skiva av Happy Mondays (ja, jag hatar Pills 'n' Thrills and Bellyaches och det var sista gången jag lyssnade på åsiktseliten etablerade sanningar om vilka album man ska tycka om, det är rätt många år sedan nu) eller Starsailor? Det är precis som om de drar ned helhetsintrycket och därför måste försvinna för att jag ska få konsistens i min samling.

Ibland missar jag tillfällen att fynda (Shelflifes utförsäljning, någon?) men jag har gett upp tanken på den perfekta skivsamlingen. Med skivorna i listan nedan skulle jag vara nära. Men jag kommer inte att köpa allt och de här skivorna kommer förr eller senare att ta slut. Då återstår bara ebay. Det känns lika bra att tipsa er, för någon av de här skivorna kan kanske bli er The Boy With the Arab Strap eller Songs About You. Samtidigt vet jag att det skulle kännas väldigt tomt den dagen jag mot all förmodan skulle ha fixat alla de här skivorna. Dags att skaffa en ny hobby då och börja om från början.

Songs About You är den enda skiva i min samling som är signerad och det är också min favoritskiva. Om jag måste välja en favorit till i samlingen så får det bli den vita promoskivan Is It Wicked Not to Care? med grönt pappfodral.
Avslutningsvis, någon länk till min skivsamling får ni inte. Popmusik är ingen tävling. Vi låter det stanna vid kärlek så är vi på samma plan.

WEATHERSHOWS ÖNSKELISTA:
Acid House Kings - Say Yes If You Love Me EP (2002, Labrador), 7.83$ tweekitten
Annemarie - The Living Model EP (CD-R, 2005, Music Is My Girlfriend), 30 SEK fractiondiscs
Architecture in Helsinki - Fingers Crossed (2004, Bar None Records), 13.65$ cduniverse
The Arrogants - Your Simple Beauty EP (2000, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Arrogants - Nobody's Cool EP (2002, Shelflife), 8.95$ tweekitten
The Autocollants - Why Couldn't Things Just Stay the Same (1999, Shelflife), omöjlig hitta
Backfish - It's Emily (1997), 145 SEK dgr
Belle and Sebastian - Wrapped Up in Books EP (2004)
Marit Bergman - From Now On EP (2003)
The Besties - Singer (2006, Skipping Stones), 120 SEK fractiondsics
Brittle Stars - S/T (2000, Shelflife), omöjlig hitta
Camera Obscura - Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken (2006)
The Cardigans - For What It's Worth (2003)
The Consultants - Work From Home (2005, Shelflife), 13.85$ cduniverse
Dear Nora - Dreaming Out Loud (2001)
Douglas Heart - S/T (2003, Labrador), 149 SEK dgr
Fibi Frap - How Fast Is Your Heart Beating EP (2004)
The Field Mice - Where'd You Learn to Kiss That Way (1997, Shinkansen), helt jävla sjukt omöjlig få tag på i nyskick utan att betala ett överpris men jag vill ha den.
Free Loan Investments - Ever Been to Mexico EP (2002, Shelflife), 10.55$ cduniverse
The Gentle Waves - Green Fields of Foreverland (1999, Jeepster), 159 SEK dgr
The Gentle Waves - Falling From Grace EP (2001)
Go Sailor - S/T (1996, Lookout), 12.15$ cduniverse
Happy Birthdays - Happy Birthdays CD-R (2004), 35 SEK dgr
Heavenly - vs Satan (1990), 12.89$ cduniverse
Hello Saferide - Would You Let Me Play This EP 10 Times a Day (2006, Razzia), 39 SEK dgr
Looker - S/T EP (2006)
Lucky Soul - Lips Are Unhappy (2006), 2.50 GBP Roughtrade
Mates of State - All Day EP (2004, Polyvinyl), 6.19$ cduniverse
Mates of State - Bring It Back (2006, Barsuk), 11.59$ cduniverse
The Maybellines - Chatfield Holiday (2002, Best Friends), 10$ tweekitten
My Favorite - Kids Are All Wrong EP (2003, Double Agent Records), 8.95$ cduniverse
Popsicle - Popsicle (1995)
The Positions - Bliss (2006), 14.15$ cduniverse
Postal Blue - Road to Hapiness (2006, Humblebee), 55 SEK
The Primitives – Pure (1989)
Razorcuts - R Is for Razorcuts (2002, Matinée), 125 SEK fractiondiscs
Razorcuts - A Is for Alphabet (2003, Matinée), 49 SEK dgr
Red Sleeping Beauty - Singles (2000, Siesta), Åhhhhhh vad jag vill ha den här.
Red Sleeping Beauty – Bedroom (1995)
Red Sleeping Beauty – Smile 7" (1995)
Rough Bunnies - Rough Bunnies Goes Pirate (2002)
Saint Etienne – Sylvie (1998), hittas nog enklast på ebay. Vill ha den gröna!
Saint Etienne - Good Humor (1998), 9.75$
Shelflife Records - You're Still Young at Heart (2003), kanske tidernas bästa samling. Innehåller Free Loan Investments - Rush Hour by the Shermans!
Shelflife Records - You Make Me Smile
Shelflife Records - One (2001, Shelflife), 17.25$
The Shermans - Hapiness Is Toyshaped (2001, Shelflife), 12.50$ tweekitten
The Shermans - Falling Out of Love EP (2001, Shelflife), 8.95$ tweekitten
Skypark - Summer Days Are Forever EP (1998)
Slowdive - Souvlaki (1993), 9.75$ cduniverse
The Snow Fairies - Feel You Up (2003), hopplös få tag på om man inte beställer direkt från Red Square.
The Snow Fairies - Get Married (2005, Red Square), 110 SEK fractiondiscs. Värd köpa bara för omslaget.
The Snow Fairies – Voila! (2006), direkt från bandet isåfall.
The Softies - It's Love (1995), 14.97$ cduniverse
Stars - Ageless Beauty (2004), en gång fanns den på cdon och jag köpte den inte.
Stars - Set Yourself on Fire (2004), us-utgåvan (eu-omslaget för fult för köpa skivan)
Strip Squad - Just Obey! EP (2005), också omöjlig få tag på nu.
The Tidy Ups - Dizzy Heights EP (2006, Music Is My Girlfriend), 45 SEK fractiondiscs
The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P. (2003)


Alla skivor förutom Red Sleeping Beauty - Smile är cd-skivor. Köp från fractiondiscs, dgr, cduniverse, tweekitten och rough trade.

Wednesday, October 18, 2006

Emma's House is empty

Jag kan inte längre minnas hur jag kom i kontakt med den här låten. Jag blev glad varje gång jag hörde den, jag visste att bandet hette Field Mice och det var allt som betydde något. Sarah Records hade jag aldrig hört talats om och det skulle gå många år innan jag förstod hur saker och ting hängde ihop. Universum, livet och popmusiken.

Be mig att sätta ihop en blandskiva till en sympatisk person som tycker om popmusik utan att känna till dess historia. Emma's House skulle vara en av de första låtarna att skrivas ned. Jag brukar faktiskt önska Field Mice när jag är ute. Det händer att folk frågar mig vilken låt jag önskat. När de får veta brukar de flesta bara skratta. Jag tar inte illa upp men för mig är Field Mice allvar. Enstaka gånger förstår folk mig. Som en utekväll i början av september i år. Jag och flickan jag dansade med diskuterade vilken låt som dj-killen borde lägga på. "Canada", sa jag. "Emma's House" sa hon. "Canada är bättre", fortsatte jag. "Fler känner igen Emma's House så den funkar bättre" svarade hon. "Canada efter två när folk blivit fulla då?", frågade jag och log. Hon nickade och skrattade. Jag kommer inte ihåg om vi fick någon Field Mice men det var en fin kväll. Faktiskt en av de bästa i höst (men inte bara för det).

Världens bästa konsertklubb heter Emma's House och bor i Mejeriets lokaler. Det är förstås inget sammanträffande. Emma's House var första låten som spelades efter Langauge of Flowers underbara spelning i lund i våras. Popscene-Daniel som var dj då verkar ha tagit med sig traditionen vidare för samma låt var den första som spelades även efter Camera Obscura på KB. Dessvärre har Josefs konsertklubb paus just nu så det är precis som i låten. Tomt med andra ord.

När vi ändå talar om Field Mice så kan jag passa på att berätta att jag verkligen vill ha 2CD-samlingen Where'd You Learn to Kiss That Way. Synd bara att den är i princip omöjlig att få tag på i nyskick utan att betala överpris.
Nåväl, det börjar bli dags att runda av dagens inlägg. För er som redan är bekanta med Field Mice är det här mest nostalgiskt svammel. För er andra är mp3-länken nedan en utmärkt introduktion till ett av alla tiders viktigaste band. Som bonus får ni en chans att höra Aberdeens cover.

Five to six that's what the time is
the cold cuts through my shirt of cotton made
Five to six that's what the time is
Where you are
Where you now are
You have nothing to live up to
You have nothing to live down
Emma's house is empty
so why do I call it Emma's house?

The Field Mice - Emma's House
Aberdeen - Emma's House

Sunday, October 15, 2006

Lucky Soul - Lips Are Unhappy (igen!)

Det är väldigt sällan jag lyssnar på musik när jag är ute och går men just idag gjorde jag det. Med mig hade jag min bärbara cd-spelare (som saknar skakminne) och en cd-r med Lucky Soul, Mates of State och Tilly and the Wall. I höjd med sjukhuset bländade solen mig till tonerna av Give Me Love och jag glömde bort att anledningen till min promenad egentligen var att jag skulle städa ur en bandloge. I fredags var jag bandvärd för första gången och det gick riktigt bra. Hoppas de andra också tycker det.

Det hade förstås varit mer passande att röja upp bland flaskorna till The Tidy Ups men så duktig på att planera får man inte vara.
Jag var lite ledsen nyss för att jag inte hittade ett av mina bokmärken men jag fann det till slut. Jag hade sorterat lite för bra. Jag har redan tipsat om videon till Lips Are Unhappy men man kan inte skriva för mycket om det här bandet. Och Lips Are Unhappy kan man nog inte lyssna för mycket på. Jag blev så glad då jag upptäckte att det fanns en laglig mp3-länk på nätet till min favoritlåt med Lucky Soul. Deras spelning på Debaser blev förresten flyttad så nu spelar de den 15 december istället. Också ett jävla datum. Lucky Soul förtjänar bättre. 2007 någon?

Lucky Soul - Lips Are Unhappy

Friday, October 13, 2006

Aberdeen!

De senaste dagarna har jag varit sanslöst trött och sovit mer än vad som är normalt. Jag är nog på väg att bli sjuk. Känner mig väldigt sliten och just nu känns livet som ett ekorrhjul (fast kanske inte lika sött som i det här videoklippet).

Mer personligt än så blir det inte den här gången för jag har viktigare saker att berätta. Igår upptäckte jag ett gammalt band som var nytt för mig. Jag ska iväg om en timme och måste äta, duscha och sådär innan så jag får fatta mig kort. Homesick and Happy to Be Here heter skivan ni ska leta efter och på deras myspace kan ni ladda ned mysiga Sink and Float.

Wednesday, October 11, 2006

Au Revoir Simone till Sverige!

I våras skulle Au Revoir Simone besöka Lund. Mejeriet hade tryckt upp flyers där det stod att Vashti Bunyan + Tralala + Au Revoir Simone skulle spela samma kväll. Jag kallade det årtiondets bokning och var alldeles lyrisk och det kändes för stort för att vara sant. Det blev förstås inställt.
Nu verkar det som att Au Revoir Simone trots allt kommer hit i november istället. På deras hemsida finns en turnéplan för Europa med tre spelningar i Sverige.

Wednesday, November 15 - Uppåt Framåt, Göteborg
Thursday, November 16 - Spy Bar, Stockholm
Friday, November 17 - Blekingska nationen, Lund

Fint att Lund avslutar deras turné men vad fan tänkte Monstera med när de la en spelning på Spy Bar? 23-årsgräns och popkonsert har aldrig gått hand i hand.
Som så många andra bra band är Au Revoir Simone från Brooklyn. De har lång väg att resa och den här gången vågar jag inte lita på att de kommer hit förrän de faktiskt står på en scen i London.

Au Revoir Simone - Through the Backyard of Our Neighbours
Au Revoir Simone - Hurricane













När vi ändå talar om Au Revoir Simone så undrar jag också vem det var som fick för sig att Europa är lika med smaklöshet. Visst var deras debutalbum Verses of Comfort, Assurance and Salvation billigt på cdon men jag borde nog ha satsat på importen istället. Någon som har omslaget till vänster och vill byta bort det? Nä, tänkte väl det...