Saint Etienne - He's on the Phone

Det finns dagar då livet överraskar mig. Min lördag var en sådan dag. Jag vaknade senare än vad som var friskt och på kvällen kände jag mig fortfarande både sjuk och sliten. Sjukt sliten skulle man kunna säga. Egentligen borde jag ha stannat hemma och jag funderade länge på att hoppa över förfesten jag var bjuden till. Nu blev det inte så. Jag gick hemifrån rejält försenad och utan några större förhoppningar på utekvällen. Som tur var hade det inte ordnats någon mat eller liknande så det var ingen fara att vara sen. Jag visste inte vad som skulle hända mer än att vi skulle stanna i lund.

Någon gång strax efter midnatt kom vi fram till smålands nation. Jag hade bara varit där två gånger innan och båda gångerna känt mig riktigt bortkommen, trots trevligt sällskap jag tidigare och senare känt mig hemma med på andra ställen. Den här kvällen skulle komma att förändra det.
Väl inne såg vi att det fanns ett rum med Super Mario Bros. Jag blev glad eftersom det var ett av min barndoms favoritspel som jag inte spelat på hur länge som helst.
Först dog jag på bana 1-2 och sa att det var fel på handkontrollen. Den vanliga ursäkten men jag skulle på mitt andra riktiga försök bevisa att den faktiskt var sann. På något märkligt sätt lyckades jag med ett par öl och två drinkar innanför västen ta mig fram till bana 8-4. Till höger om mig satt en bekant och hans kompis som var trevliga och hejade på mig. Till vänster om mig satt det en blond kort tjej som kritiserade precis allt jag gjorde. På de svåra banorna insunerade hon att jag skulle vara nykter och det var verkligen inte sant men jag lät henne hållas. Själv hade hon druckit en drink i varje rum i hennes korridor och jag var faktiskt beredd att tro henne. Jag borde ha hatat hennes pikar eftersom jag blev nervösare för varje bana som gick men det var ändå rätt sött eftersom hon fylleläspade. Nåväl, mot slutet hade det samlats en publik i rummet och till deras jubel lyckades jag till sist sänka Bowser på sista banan med bara två liv kvar. Jag firade en triumf jag inte upplevt sen jag var liten.

Efter det ville vi fira och vad möts vi av på dansgolvet då om inte He's on the Phone. Tjejerna som var dj's var egentligen rätt dåliga men just den låten just då var en fullträff. Saint Etienne - He's on the phone (youtubelänk)

Introt, åhhhhh introt. Sylvie är nog ännu bättre men jag förstod mig aldrig på videon till den låten. Jag vet inte riktigt varför jag postar ett Saint Etienne-inlägg en måndagskväll som övergått i tisdag men jag antar att det helt enkelt är för att jag behöver det. Terapi. Jag vill påminnas om hur livet är när jag är glad.

Just nu är min korridor extremt tråkig. Det bor en del snälla mäniskor här men det känns ändå trist att det mest levande här på helgerna är bananflugorna. En månad till och sedan slipper jag skiten.