I came here to see The Lady Julie. (I'm a week or so too late but bringing tulips.) Now, is it true what they told me happened to you, baby Julie? "Well", you say, "snow fell over me, then rain fell over me, then snow fell over me, then rain fell over me, then snow over again."
Jag förstår ingenting av texten men det är så vackert ändå.
Titta på den här inspelningen innan skivbolaget eller P3 plockar ned den.
Anna Ternheim - Girl Laying Down Live Musikjournalen (youtubevideo)
När vi vaknar imorgon finns inte The Snow Fairies längre. De gör sin sista spelning ikväll klockan åtta på Popfest i New England. Och jag kan inte ens säga hejdå på ett vettigt sätt. Jag har tunghäfta.
thinking back to yesterday
a busride home, the starry sky
wishing I'd said everything
or drawn a picture of days gone by
I hope you don't think that I have nothing to say
I'm just tongue-tied
distracted by the pink of your cheeks
as you're walking away
feels like only yesterday
a bikeride home in summertime
you know what's inside my head
and that's just fine, cause now you're mine
I know you don't think that I have nothing to say
I'm still tongue-tied
enchanted by the pink of your cheeks and your smile
as you're walking my way
Vi satt på bussen och plötsligt släcktes ljusen i alla fönster ned samtidigt. En explosion i en elcentral slog ut strömmen i Malmö och det var det mest oväntade som hände igår.
När jag kom fram till KB fick jag höra att konserterna skulle starta senare på grund av fotbollen. Jag visste inte ens om att det var EM-kvalkväll. Lagerbäcks spelfilosofi är sjukt tråkig och jag bryr mig inte om vårt landslag. Ser mycket hellre på Arsenal då. Eller åker till Malmö för att se Camera Obscura och The Essex Green. Jag hade inte sett något av banden förut. När en bekant frågade vilket band jag var på plats för svarade jag båda, men att jag var rädd för att Camera Obscura skulle vara tråkiga. Fick till svar att The Essex Green var själva definitionen av tråkigt. Jag trodde honom inte då.
Camera Obscura kom in på scenen kl 21.45. KB är kanske världens sämsta ställe för konserter. Allt ska vara så duktigt på det stället. Duktigt på ett tråkigt sätt. Tänk på Brandon Walsh. Om man sitter på scenen efter spelningen och talar med någon så kommer det en vakt och drar ned en. Inte för att man är ivägen, utan just för att man inte får göra så. Jag trodde att Camera Obscura skulle vara likadana men jag hade fel. Väldigt fel.
Tracy Anne var stilig, snygg och väldigt charmig. En kille i publiken ropade I Love You och jag förstod honom. Själv var jag kär i Teenager, Lloyd och underbara Eighties Fan. Camera Obscura lämnade kvar sin setlist på scenen och visst var jag lite sugen på att hoppa upp och hämta den men jag såg att en annan kille som till skillnad från mig var ett fan också vill ha den så jag lät bli. The Field Mice - Emma's House spelades ur högtalarna och killen jag nämnde som blev glad för setlisten levde upp som om det vore sista låten i livet. Någonsin. Det gjorde jag med. Jag visste det inte då men Emma's House visade sig vara det bästa med gårdagen. Where you aaaaaaaaaaaare, where you now aaaaaaaaaaaaaaaareeeeeeeeee.
The Essex Green startade sin spelning exakt klockan 23. Det sitter en klocka på en stolpe på scenen på KB och det är väl för att banden ska veta hur länge de får spela. Och konsertansvarig som räknar sekunder. Tråkigt och på något sätt väldigt talande för KB. Sasha Bells band inledde med we're not breaking any records yet-låten. Det började bra men under resten av spelningen gick det verkligen utför. Bakom mig stod det en kille som hela tiden ropade Great Late hela tiden. Jävligt tröttsamt. Av de tidigt spelade låtarna var det bara Penny and Jack som lyfte. Till slut spelade bandet sin superhit men den kändes väldigt livlös. Jag förstår inte att en superlåt som The Late Great Cassiopia som är fantastisk på skiva kan bli så tråkig live. Hur kan man slarva bort en sådan låt? Mrs Bean däremot var bra och förmodligen bäst i Essex Greens set. Annars verkade det mest som att Sasha Bell ville komma hem och hon tittade mer på setlisten än publiken. Jag hade inte förväntat mig det men The Essex Green var extremt booooooring. Det var längesen jag var så besviken på ett band. Ändå kändes det som att The Essex Green var väldigt nöjda med att få spela på KB och KB glada för att just The Essex Green var på besök. När publiken klappade in bandet för extranummer var det halvhjärtat. Folk klappade men tempot i applåderna steg aldrig. Och när Essex Green spelade Julia som extranummer ville jag mest åka hem. De borde ha ändrat spelordningen för Camera Obscura var det enda bandet den här kvällen som förtjänade extranummer.
Konsertbetyg:
Camera Obscura 8/10
The Essex Green 6/10
Katie, Katie, Katie. Varje gång jag försöker skriva ett par rader som fångar hennes musik slutar det med att jag trycker på delete, delete, delete. Än så länge har jag bara lyckats skriva en text (tror jag, den hittas sorterad under skivor om ni vill läsa). Så den här gången har jag endast två saker att säga. För det första glömde jag bort Alone bland favoritlåtarna. Kanske finast på skivan. Och så har jag nog inte nämnt att Katie innan hon satsade på en solokarriär spelade med Mårten Tromm i The Wilson Hospital. Innan det var hon med i Backfish men så långt bakåt i tiden ska vi inte gå den här gången. Vi glömmer Katie ett tag så ska jag berätta lite om hur det var igår istället.
Märkligt nog så var jag faktiskt sen. Kom till blekingska när det bara var en timme kvar av dygnet. Hann inte ens beställa innan första bandet Ultrasport gick på scenen. Jag var sjukt förvirrad igår och för en gångs skull hade jag inte koll på banden. Visste inte hur bandmedlemmarna såg ut och Ultrasport spelade alldeles för fort för att jag skulle förstå vilket band som var vilket. Efter en hyfsad spelning och en paus på en kvart var det dags för Cats on Fire. Enda låten jag hört av dem innan var Draw in the Reins och den spelades sist. Annat folk hade kul men jag tyckte mest båda spelningarna var bara "bra" och inget att dö för. Bättre än att vara hemma åtminstone.
Efter spelningarna tog Fractiondiscs över som djs. Jag hade alltid trott att det var två killar som hade den här skivaffären men till min förvåning var det en kille och en tjej, som visade sig vara ett par, som stod och vände skivor. Många gånger hann jag tänka "fan vilken bra låt" men det gick ju inte att dansa till. Och återväxten bland popkidsen ser inte så bra ut, ingen blev glad när The Sea Urchins - Pristine Christine spelades. Och dansgolvet tömdes nästan helt till Shop Assistants - Safety Net. Kvällens bästa stund var när Tara Mascara övergick i The Happiest Days of My Life. Plockade upp ett par bandtips från Jörgen men jag var nog inte så nöjd med deras insats som djs. Hursomhelst var de väldigt trevliga och det borde fler djs vara. Och det är svårt att bli sur på dem när skivaffären är så bra.
Mer spännande än så blev det inte igår. Jag har skrivit bättre texter på den här bloggen men jag orkar inte anstränga mig nu när det inte finns så mycket att berätta om. Ni undrar kanske vad allt detta har med Katie att göra. Jag vet ärligt talat inte. Jag vet däremot att det är konsert ikväll igen och att jag är sen. Måste äta, duscha och göra mig klar. Men först en perfekt låt som sätter stämningen för kvällen:
The Wilson Hospital - Call Me A.S.A.P.
Bara en låt till.
Så sa jag för tjugo minuter sedan. Det blir alltid stressigt. Förmodligen lång kö ikväll. Hatar stå i kö. Hoppas jag inte är sen, lite rädd för det. Dricker upp, väljer kortärmad skjorta och knyter skorna. Ställer ifrån mig min hof, tar jeansjackan i ena handen och nycklarna i den andra. Tittar mig i spegeln en sista gång och låser dörren. Musiken tystnar och fredagskvällen tar vid. Igen.
Vad lyssnar du på innan du går ut?
Looker - Hope and Anchor
Det här är ett gammalt återanvänt inlägg. En "best of" om man vill. Den här gången känns det ärligt (någon klant fick för sig att lägga upp texten på en onsdags förmiddag senast det begav sig, då på en blogg jag skrev förut tillsammans med andra). Förutom det om kön då. Så mycket folk kommer det nog inte men det lär inte vara tomt heller. Vet att folk åkt från Göteborg, Malmö och Stockholm för den här kvällen. Och jag är nog inte så sen heller. Fredag är veckans bästa dag och helst är jag på blekingska.
...och efter Camera Obscura går The Essex Green på scenen. Jag gjorde rätt som inte betalade 425 kronor för att få höra Cassiopia på Accelerator. Alla förutsättningar är bättre den här gången.
What will they say?
What's the world, gonna do anyway, anywaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay?
Hela texten till The Late Great Cassiopia (sparka inte på mig för att mp3-länken bryts mitt i låten, ni har ju skivan ändå) finns här. Vad vill jag höra egentligen? Penny and Jack? Mrs. Bean? De får spela vad de vill, bara de spelar vår låt.
Den här helgen kommer att bli riktigt bra. Ett hyfsat "schema" att följa:
fredag: Cats on Fire + Ultrasport, blekingska, lund
lördag: Camera Obscura + The Essex Green, kb, malmö
Jag tyckte länge att Camera Obscura verkade stentrista. Underachievers please try harder var mest bara sömnig och jag förstod aldrig orsaken bakom den skotska gruppens popularitet.
Sedan hörde jag Lloyd... (rm) i våras. Jag hade aldrig kunnat drömma om att Camera Obscura kunde låta såhär och konstaterade att jag haft fel hela tiden. Mitt sista motstånd mot bandet bröts ned och nu ska jag se dem på lördag. Bilden på deras hemsida när bandet sitter i gräset är underbar och trots att sommaren är slut så hoppas jag på en liknande stämning nu på lördag. Har jag tur spelas Eighties Fan (rm) som verkligen är fiiiiiiin.
Seems fine though it ain't no no no no
Seems fine though it aint' no no
Jag ligger vaken på nätterna. Jag tänker på framtiden och vet att jag måste ta viktiga beslut. Det finns mycket att säga men jag kan inte berätta det här. Inte nu längre. Internet är inte så anonymt som man tror och det vill jag inte lära mig den hårda vägen.
När jag vaknade i lördags skrev jag en rätt oinspirerad och ointressant text om The Tough Alliance spelning på blekingska i fredags. En meningslös text om en meningslös spelning. Min sitemeter visar dessvärre att det är sådant här som folk vill läsa om. Trots att jag inte uppdaterat sedan i lördags så slog min sitemeter i taket med besöksrekord både måndag och tisdag (26 respektive 32 besökare). En hel del av TTA-kidsen bland mina tillfälliga läsare var från Lund. Det här förstörde mina möjligheter att ta reda på vilka mina två återkommande läsare från Lund var. Dessutom försvann känslan av anonymitet i samma ögonblick som jag postade TTA-texten.
Jag har inte postat någonting på några dagar eftersom jag varit frusterarad över att det blev såhär. Jag tror att jag har kommit över det nu. Ska leta lite på nätet så återkommer jag med en låt som är gladare än det här inlägget.
Hur i helvete kunde jag köa en timme för två divor som går av scenen efter fyra låtar? Jag visste vad som väntade men var ändå sur på bandet. The Tough Alliance stod på toppen av sin karriär och provocerade oss. Koka Kola Veins var grym, resten var skit.
Ett år senare besöker TTA blekingska för tredje gången. Den här gången får jag inte höra någon säga "världens sämsta liveband" i kön utanför och under kvällen kommer jag att inse att mer än så förändrats sen sist. I dj-båset står två killar som gör sitt bästa för att döda kvällen men de lyckas naturligtvis inte. Lokalen är full, jag likaså när jag står vid baren vid tolvtiden och kommer på att man kanske borde flytta på sig innan spelningen börjar. Det är sjukt mycket folk och jag tränger mig fram till en lucka en meter från scen. När spelningen börjar har jag på något märkligt sätt hamnat längst fram. Jag ser mig som vanligt omkring och konstaterar att stora delar av publiken aldrig varit på popklubb tidigare.
När TTA var på blekingska för ett år sedan var stämningen grym. Igår kändes det mest konstigt. Publiken var inte särskilt musikintresserad och bandet verkade måttligt intresserat. Redan i första låten går ett gäng ekonombrudar som aldrig någonsin intresserat sig för popmusik upp på scenen. Jag kan lova att de inte skulle se skillnad på Eric och Henning och en casting för Idol. Tragikomik på hög nivå. Spelningen bryts efter att TTA kört två och en halv låtar. Jag minns inte vilka. En hel del saker hade säkert kunnat göras annorlunda men kan man inte garantera publikens säkerhet vore det idioti att fortsätta.
Dj-killarna börjar spela igen. En bit in i låten frågar en tjej mig om TTA kommer att gå på igen. Hon ser snäll ut så jag svarar inte att de tagit rökpaus för att sedan köra en timme till och sedan kommer Embassy hit och sedan blir det efterfest i Malmö. Istället säger jag det enda vettiga som finns att säga, TTA kommer inte tillbaka.
Och så är det. TTA är ett internskämt som växt sig lite för stort. Koka Kola Veins betydde mycket en gång i tiden men det är glömt nu. Onehitwonders. Hejdå TTA, jag kommer inte att sakna er.
The Autocollants - Four and a Half
Four and a Half är bara 48 sekunder lång men ändå bäst på The Autocollants samling Why Couldn't Things Just Stay the Same. Tycker ni om den här låten så ska ni klicka er vidare till Shelflifes hemsida där man kan ladda ned hela skivan alldeles gratis. Generöst var ordet.
Utbudet av konserter i Lund/Malmö är mer än tillräckligt för en rejäl överdos pop men ni vet själva hur det är med missbruk, mycket vill ha mer. För ett par veckor sen frågade jag mig själv om Lund var på väg att bli omkört som konsertscen och nu när jag sett Debasers höstprogram har jag ett facit som inte går att argumentera mot. Lund/Malmö klarar inte att matcha Stockholm när det gäller stora band. Vi får se mycket av det som bokas via luger men om det bokas via Svenska Musikklubben gäller det att ha tur med datumen, särskilt då Stockholm alltid tycks vara förstahandsprioriterat.
Language of Flowers första spelning i Sverige var på Debaser i Stockholm (13 januari 2006)
Lucky Souls första spelning i Sverige kommer att vara på Debaser i Stockholm (1 december 2006)
Jag vet att jag låter som en efterbliven femåring som ligger och lipar på rygg på golvet på ica efter att ha blivit nekad godis men det blir lätt så med saker som betyder något för mig. Jag vill väldigt gärna försvara bandbokarna på Mejeriet och blekingska, men den korta versionen är helt enkelt att ingen är verkligt intresserad av att ta hit Lucky Soul. Bittert men sant. För övrigt så har både Mates of State (våren 2005) och Sufjan Stevens (våren 2004) redan spelat i Lund så jag kan förstå om de inte står högst på listan över band/artister att ta hit. Jag måste lära mig upptäcka band i tid.
Men det är fortfarande rätt så onödigt att gnälla på konsertutbudet i Lund. Jag tror ändå inte att Lucky Soul, Mates of State eller Sufjan Stevens ens om de gjorde sina bästa spelningar någonsin skulle vara i närheten av Language of Flowers underbara spelning på Mejeriet den 27 maj i år. Kom tillbaka, jag saknar er!
I still miss you
sometimes I do
sometimes I do
The Sunny Era har lagt upp fyra låtar från deras debutalbum Connection Lost på deras hemsida. Den bästa låten hittar man inte där och det vore synd om ni missar den så jag gör både er och bandet en tjänst och lägger upp den här. Saturn Blue Smoke är något så ovanligt som ett låttips från mig med en manlig röst på lead vocal. Då måste det vara något extra! Revolutionen fortsätter imorgon och då tipsar jag om housemixar.
The Sunny Era - Saturn Blue Smoke
Lucky Soul till Sverige!
Jag har fått lära mig att killar inte gråter så jag ska försöka att ta mig samman men det är så svårt. Snälla någon, ge mig en dröm att bygga ett liv på. Just give me love.
Free Loan Investments version av Rush Hour (The Shermans) fick mig att fundera på vilka covers jag aldrig tröttnar på. Som ni säkert förstått vid det här laget så gillar jag att göra listor. Den här gången sätts inte placeringar ut, covers ska vara kul. Pretentioner sparas till framtida inlägg.
eva cassidy - over the rainbow
Att inleda den här listan med något annat än Eva Cassidy vore ungefär att som fotbollsfanatiker glömma Dennis Bergkamp. Först köper ni samlingen Songbird. Sedan spelar ni upp det tioende spåret. 03:19 in, så hjärtskärande. Jag skulle kunna fylla hela den här listan med Eva Cassidy utan att en enda låt skulle vara utfyllnad. När ni torkat tårarna fortsätter ni med Fields of Gold och gråter lite till. Sedan Kathy's Song. Eva Cassidy är för oss som tror att musik kan vara något större än Embassy och laptops som hänger sig lagom till extranumren.
the maybellines - this and that by acid house kings
Say Yes If You Love Me är fantastisk men en låt är ingen låt (nä, det där stämmer inte men det såg så snyggt ut när jag skrev det). Det är därför lite ironiskt att det var en cover som fick mig att förstå Acid House Kings storhet. Efter att ha lyssnat lite mer kom jag fram till att jag hittat två pärlor till band, The Maybellines är ytterligare ett fynd som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
sambassadeur - la chanson de prévert by serge gainsbourg
Soundtracket till våren 2005 spelas fortfarande med behållning, med skip track på fjärrkontrollen inom räckhåll. En halv skiva att älska för evigt.
pet shop boys - always on my mind
If I made you feel second best, Im so sorry, I was blind
You were always on my mind
You were always on my mind
Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me one more chance to keep you satisfied
Satisfied
Jag kan inte riktigt hela historien bakom den här låten men jag vet att den spelades in av Elvis och att han aldrig gjorde den rättvisa. När jag tänker på Pet Shop Boys tänker jag på två låtar, It's a Sin och Always on My Mind. Det spelas för lite Pet Shop Boys ute på diskoteken.
saint etienne - kiss and make up by the field mice
Vissa personer har bestämt sig för att hata på förhand. Det är ingen idé att försöka resonera med folk som kallar Saint Etienne för "värdelös, hjärndöd euoro som bara funkade för att bruden var het". Deras förlust. Det är ingen tillfällighet att Saint Etienne är det enda bandet från mitten av nittiotalet som jag fortfarande lyssnar på mycket idag. Kiss and Make Up är en lysande cover på The Field Mice sömniga original.
the arrogants - shellshock by new order
Det är ovanligt med bra covers som inte låter precis som originalet. Shellshock i den här versionen låter så mycket The Arrogants att inte ens de mest inbitna New Order-fansen skulle känna igen låten. Vilken tur för mig som beundrar The Arrogants men aldrig riktigt fastnat för New Order!
kathryn williams - hallelujah by leonard the cohen
you don't really care for music, do you?
laura watling - sunday came and went by the castaway stones
Laura Watling kanske är 2000-talets Anmelia Fletcher. För de flesta känns jämförelsen nog korkad men för mig framstår den här och nu som genial.
the shermans - plastic bouquet by tara emely needham
Jag måste verkligen hitta originalet. The Shermans version låter i alla fall som musik att växa upp till i en barnkammare. Det är förstås en komplimang.
belle and sebastian - poupée de cire, poupée de son by france gall
Sorry...Sorry if my French was bad.
Åhh älskade Isobel, du inget att be om ursäkt för. Aldrig någonsin. Se, jag tappar till och med orden när jag talar till dig. Och till skillnad från France Gall kan du sjunga den här låten.
lucksmiths - there is a light that never goes out by the smiths
Alla kommer vi förr eller senare till en tid i livet då vi upptäcker The Smiths. Så även jag. The Smits har dock aldrig varit och kommer inte heller att vara det viktigaste bandet i mitt liv. På samma sätt som jag slutat lyssna på The Cure har jag lagt The Smiths bakom mig.
The Lucksmiths cover påminner mig trots allt om vad jag såg i The Smiths. Inget band kan beskriva en misslyckad utekväll bättre. Och den här versionen ger en ny innebörd till texten. Jag har alltid funderat på om låten handlar om mycket god vän eller en förälskelse.
Hedersomnämnande för att de funkar på ett dansgolv:
blondie - hanging on the telephone by the nerves
supergrass - some girls are bigger than others by the smiths
Songs That No One Will Hear
Malin Dahlberg. Ett namn för er. En av världens vackraste röster för mig. Kanske Sveriges mest begåvade musiker.
Laurel Music är Sveriges bästa band. För mig är det omöjligt att skriva en text om Malin utan att samtidigt ta upp Laurel. Har man en enda gång lyssnat på Make Believe förstår man. Det har varit tyst om Laurel länge nu. Mr Angergård på labrador vill inte svara på när Laurel Musics nya skiva ska släppas. Istället pryder han sitt skivbolags startsida med promotion för hans eget band The Legends som är booooooring. Prioriteringar labrador, prioriteringar!
Om det är tyst om Laurel Music så händer det desto mer med we are soldiers we have guns, ett band som från början startades som Malins eget soloprojekt för låtar som inte passade in i hennes andra band Douglas Heart. När man läser bandbeskrivningar framgår det tydligt att Malin är stoltast över we are soldiers we have guns. Tillsammans med Jocke Rosén spelar hon i ett band som blivit något mycket viktigare än en plats för låtarna som blev över.
We are soldiers we have guns skriker inte efter uppmärksamhet. På sin höjd viskar de till oss att de finns från en liten annons i fanzinet ettnollett. Songs that no one will hear finns med på we are soldiers we have gunes nya mini-album To Meet Is Murder som släpps senare i höst. Ni vet nog inte om det, Malin och Jocke, men jag väntar. När man hittat något eller någon som gör livet vackrare släpper man inte taget. Och om ni andra inte tror mig så ber jag er lyssna på pianoversionen av Anchorless. Det är inte retorik den här gången, jag hoppas att ingen blir sur för att jag lägger upp låten för jag vill verkligen att alla som läser below the stars ska höra Anchorless.
we are soliders we have guns - anchorless
good morning joan
did you wake up alone
did you dream you woke up happy
with a phonebook full of names
just forget about mary
she says everything's scary
she got locked inside her skin
get near her, she'll drag you in
i'd call on you if i could
if you were less like me i would
save you from this if i could
if i were less like you, god knows i would (save you from this)
spare us all this shit
but you're all just like me so i quit!
my name is yours
can i sleep on your floor
see, my heroes changed their minds
and i lost my numbers
Fan vad dåligt det var igår. The Legends var tråkiga, musiken värdelös och jag kände mig inte det minsta hemma på bl. Och vad fan har hänt med min lilla sitemeter?
that Im falling towards the sun
like I disguise myself
to make you forget Im the one
like this was just a trap i built
and you are just a game i won
and I dont want to run
Jag har skrivit väldigt lite om annat än musik på den här bloggen. Det har varit ett medvetet val. Det finns redan alldeles för många meningslösa "a day in the life"-bloggar. Idag gör jag ett undantag.
För de flesta handlar livet om att låtsas. Alla vet inte om det men så är det. Socialisering börjar samma dag som ett barn förväntansfullt går till sitt livs första skoldag. Många förstår spelets regler redan då. Andra får betala för naivism långt senare i livet.
Kulturen sätter gränserna. Folk tillåts sällan växa. Det är enklare att sparka än att sträcka ut en hand. Popkulturen är trevlig ibland (som när Friday I'm in Love spelas på popklubben på fredagskvällen som första låt efter att bandet gått av och alla blir glada) men minst lika ofta är den vidrig. Jag kommer ihåg när jag var ny i Lund och besökte indigo för första gången. En främmande kille kom fram till mig och började fråga mig en massa saker. Efter att jag sagt vad jag läste svarade han "du hör nog inte hemma här". Alla är förstås inte like osmidiga men idén att exkludera folk är väldigt utbredd, inom många samhällskulturer. Det räcker förstås inte att vara intresserad av musik för att välkomnas av popkulturen. Man blir bedömd efter vilka band man lyssnar på, hur man klär sig, vilka kompisar man umgås med och fan vet om man inte blir bedömd efter vad man dricker också. Det här låter bittert men alldeles för många personer man möter är idioter. Som folk som på fullständigt allvar tror att en blond tjej inte kan vara intresserad av musik pga hårfärgen. Ett exempel bland många.
Livet är inte ett spel, vi borde ha lämnat gymnasiet bakom oss och jag bryr mig inte om var ni köper era jävla kläder. Raymond & Maria sa det bäst i sin sommarhit för två år sen.
För två fredagar sen träffade jag en eller två personer, det beror på hur man räknar, som fick mig att tro på mänskligheten igen. Det är de små sakerna som betyder något.
All den här texten är en väldigt lång och kanske inte helt logisk introduktion till det jag verkligen ville berätta. Ikväll spelade jag fotboll med mitt korplag (luras inte av benämningen "korp", det är bättre spel än vad ni tror). Vi förlorade med 4-1 men jag minns ändå en händelse från matchen med glädje. För er som inte spelar fotboll själva blir det nog svårt att hänga med. Nåväl, jag var målvakt. Det är en av få saker i livet som jag själv kan erkänna att jag verkligen är mycket bra på, utan att ljuga och utan att behöva vara ödmjuk. Om det inte vore för att jag endast är 166 cm hade jag nog kunnat stå på riktigt. Nu når jag bara upp till sjumannamålen. Tur att det var sjuammanspel på grus med lagom stora mål då. Hursomhelst, om vi ser det från mitt håll slogs ett inlägg från motståndarna på min högra sida mot min vänstra sida. Bollen går i en perfekt bana till en omarkerad spelare som står kanske sex meter ut från kortlinjen i höjd med min vänstra stolpe. Medan inlägget slås rör jag mig från mitten av målet mot min vänstra stolpe. Högsta prioritet är första stolpen eftersom det är mest sannolikt att bollen hamnar där och eftersom det är det hörnet jag måste stänga. Killen som nickar siktar istället perfekt mot mitt högra hörn och det är ett givet mål. Jag står på fel fot och är som sagt på väg åt vänster. Ser bollen flyga förbi högt åt höger och kastar mig desperat efter den (fråga mig inte hur den rörelsen är möjlig när jag egentligen står på fel fot). Får en hand på bollen i höjd med ribban i mitten av målet och ser den sedan gå ut till hörna. En sjuk och omöjlig räddning. Sådant man ser mycket sällan. Jag får beröm av alla medspelare. Uppriktigt beröm och inget som sägs av inställsamhet. För några sekunder är livet perfekt. I andra halvlek hör jag en frusterad motspelare säga "det går ju inte" efter en annan bra räddning och han syftar förstås på att det inte går att göra mål. Mycket smickrande.
Varför berättar jag nu detta? Jo, det är så att jag önskar att livet vore så okomplicerat som en perfekt sekvens i en fotbollsmatch. Eller som vilken fotbollsmatch som helst. På planen är vi alla lika och man bedöms efter vad man presterar. Elitism existerar inte så länge alla kämpar mot samma mål. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. Det enda som betyder något är det som verkligen spelar roll. Inte vilka kläder man bär eller vilka band man lyssnar på.
Jag hittar ingen låt som fångar känslan perfekt. The Arrogants - Nobody's Cool får duga.
För en månad sedan hade jag inte gråtit om någon stulit Anna Ternheims piano. Jag gick faktiskt så långt att jag önskade att hon gav bort det till någon mer begåvad. Jag hade hört Girl Laying Down i en stream från radio och var oerhört besviken.
Idag är det där tankar som hör hemma på Weathershows privata museum för tokiga upptåg. Som om Anna Ternheim skulle sluta skriva fina melodier bara för att jag kände mig bitter en kväll. Skivan låg redan klar och den enda som tvivlade var jag. Separation Road har anlänt och Anna Ternheim stjäl mitt hjärta. Ett piano och en röst. Det låter bra på skiva och det kommer att låta ännu bättre på en scen. Mest av allt har jag väntat på Calling Love, en poplåt som enligt låtskrivaren själv "ska låta som att man har vinden i håret".
Ändå är det en annan låt som får de sista murarna att rasa. Det är något med sättet hon sjunger på som trollbinder mig. A Tribute to Linn är Anna Ternheims vackraste sång. Så här långt.
Välkommen tillbaks till den stora scenen, Anna. Idag är en bra dag. Jag har mycket mer att berätta om den här skivan men det får vi ta en annan gång.
Jag vågar inte lägga upp låten som mp3 eftersom skivan ges ut av Universal Sweden. Givetvis har jag lyssnat på en nedladdad skiva. Moralpredikningar undanbedes. Jag äger redan tre skivor med Anna Ternheim och en fjärde är på väg.
En bra skiva är en bra skiva. Här görs ingen skillnad mellan album, EP och EP-samlingar. Enda kravet är att låtarna på skivan ska vara från 2000-talet. Favoritlåtar från respektive skiva i kursivt.
01 Language of Flowers - Songs About You
Shelflife Records, 2004
Where You Belong, If It's Not You, Who You're With, I Don't Care at All, Tara Mascara, Leaving, Summer's Been and Gone, Songs About You, Botanic Gardens, She's Gone Away
02 Laurel Music - This Night and the Next
Labrador Records, 2004
No One Wants Forever #2, Dreams and Lies, No One Wants Forever #1, Make Believe, Into the Blue, The Way Love Goes, Disappear
03 My Favorite - Happiest Days of Our Lives
Double Agent Records, 2003
The Happiest Days of My Life, Le Monster, Burning Hearts, White Roses for Blue Girls, Badge (Grace Under Pressure), The Suburbs Are Killing Us
04 The Arrogants - Your Simple Beauty EP
Shelflife Records, 2000
Lovesick, Lovesick (trashy live acoustic version), Nothing Good Will Ever Come of This, Let you Down, Costa Rica
05 The Snow Fairies - Feel You Up
Red Square Records, 2003
Tounge-Tied, Summer in Japan, Lovers in the Countryside, April Showers, December Love
06 Katie Goes to Tokyo - Katie Goes to Tokyo
Tap Your Feet, 2006
Until She Breaks, The Girl Who Ruined Your World, Unbelievable, Contemplation's Over, If It's Alright, Moving from This Town
07 Brittle Stars - Brittle Stars
Shelflife Records, 2000
Four Words, This Trip, Tripping Me Up, Afloat, You Went in Phases
08 The Shermans - Hapiness Is Toy Shaped
Shelflife Records, 2001
Sad Kind of Life, Falling Out of Love, Cindy Sherman, The Umbrella Song
09 Hello Saferide - Introducing...
Razzia Records, 2005
I Thought You Said Summer Is Going to Take the Pain Away, Long Lost Penpal, San Fransisco, I Don't Sleep Well, If I Don't Write This Song Someone I Love Will Die
10 The Essex Green - The Long Goodbye
Merge Records, 2003
The Late Great Cassiopia, Chartiers, Southern States, Lazymay
Fler favoriter:
Tralala - Tralala (2005), The Knife - Deep Cuts (2003), Stars - Set Yourself on Fire (2004), The Consultants - Work from Home (2005), Belle and Sebastian - Fold Your Hand Child, You Walk Like A Peasent (2000), Mates of State - Bring It Back (2006), Anna Ternheim - Somebody Outside (2004).
Aldrig någonsin har det gjorts så mycket bra musik som under 2000-talet. Idag postar jag en lista med mina 50 favoritlåtar. Sju år koncentrerat till tre timmar. Jag begränsade mig till högst tre låtar per band för att visa lite mer bredd. Om någon undrar så hade även I Don't Care at All, Don't You See, You're the One, Summer's Been and Gone, Leaving och Tara Mascara varit givna på en top50 utan restriktioner. Jag är medveten om att det finns många pärlor som jag inte upptäckt ännu men vill också säga att det finns betydligt fler band band och artister som jag varken glömt eller "glömt". För vissa av er är allt på listan bekant. För andra är det här en ingång till en ny värld.
Läser ni Below the Stars hoppas jag att ni läser den här listan och kollar upp låtarna. För det här är musiken jag älskar. Det här är mina favoritbands songs about you.
01 where you belong – language of flowers
02 if it’s not you – language of flowers
03 the happiest days of my life – my favorite
04 ageless beauty – stars
05 listen now – the knife
06 the late great cassiopia – the essex green
07 lovesick – the arrogants
09 lips are unhappy – lucky soul
10 le monster – my favorite
11 down and out and away – strip squad
12 no one wants forever #2 – laurel music
13 dreams and lies – laurel music
13 who you’re with – language of flowers
14 call me a.s.a.p. – wilson hospital
15 there’s too much love – belle and sebastian
16 heartbeats – the knife
17 burning hearts – my favorite
18 sad kind of life – the shermans
19 mica – mew
20 if rain – sambassadeur
21 beautiful dreamer – mates of state
22 your ex-lover is dead - stars
23 my song to you - the charade
24 the places you’ll call home – the ladybug transistor
25 tounge-tied – the snow fairies
26 four words – brittle stars
27 for a reason – like honey
28 the distance between us – the arrogants
29 seems fine – the concretes
30 come on! feel the illinoise – sufjan stevens
31 hope and anchor – looker
32 another sunny day – belle and sebastian
33 the great unwanted – lucky soul
34 shoreline – broder daniel
35 all fired up – tralala
36 wishbone – architecture in helsinki
37 say yes if you love me – acid house kings
38 good morning joan– the cardigans
39 catherine – fibi frap
40 my secret – anna ternheim
41 it hurts to see you dance so well – the pipettes
42 this is the year – marit bergman
43 obstacle 1 – interpol
44 people – sophie zelmani
45 can’t stand me now – the libertines
46 first of the gang – morrisssey
47 take me out – franz ferdinand
48 forever lost – the magic numbers
49 mental – pipas
50 nothing on tv- majestic 12
