A Tribute to Linn

För en månad sedan hade jag inte gråtit om någon stulit Anna Ternheims piano. Jag gick faktiskt så långt att jag önskade att hon gav bort det till någon mer begåvad. Jag hade hört Girl Laying Down i en stream från radio och var oerhört besviken.

Idag är det där tankar som hör hemma på Weathershows privata museum för tokiga upptåg. Som om Anna Ternheim skulle sluta skriva fina melodier bara för att jag kände mig bitter en kväll. Skivan låg redan klar och den enda som tvivlade var jag. Separation Road har anlänt och Anna Ternheim stjäl mitt hjärta. Ett piano och en röst. Det låter bra på skiva och det kommer att låta ännu bättre på en scen. Mest av allt har jag väntat på Calling Love, en poplåt som enligt låtskrivaren själv "ska låta som att man har vinden i håret".

Ändå är det en annan låt som får de sista murarna att rasa. Det är något med sättet hon sjunger på som trollbinder mig. A Tribute to Linn är Anna Ternheims vackraste sång. Så här långt.

Välkommen tillbaks till den stora scenen, Anna. Idag är en bra dag. Jag har mycket mer att berätta om den här skivan men det får vi ta en annan gång.

Jag vågar inte lägga upp låten som mp3 eftersom skivan ges ut av Universal Sweden. Givetvis har jag lyssnat på en nedladdad skiva. Moralpredikningar undanbedes. Jag äger redan tre skivor med Anna Ternheim och en fjärde är på väg.