Minnen av My Favorite

Idag är det ett år sedan världens bästa sångerska lämnade världens då bästa band. Jag blev förstås ledsen när jag läste My Favorites avskedsbrev men det fanns många som tog det värre, mycket värre.

Andrea Vaughn förändrade mitt liv. Hennes My Favorite kom från ingenstans och räddade mitt intresse för popmusik. När jag hörde Le Monster en septemberdag förra året var jag lyckligt ovetande om vad som skulle vänta tio dagar senare och konstaterade att det var den bästa låt jag hört på fem år. Tyvärr fick jag aldrig se My Favorite live och hann inte heller bygga upp en personlig relation till bandmedlemmarna. Att se sitt nya favoritband lägga av alldeles efter man upptäckt dem skulle kunna få vem som helst att bittert ge upp. För mig personligen var det tvärtom ett uppvaknande ur en koma och jag förstod hur otroligt mycket underbar popmusik jag missat de senaste åren.

När The Happiest Days of Our Lives en vecka senare landade i min brevlåda bläddrade jag fascinerat i konvolutet på ett sätt jag inte gjort sen Belle and Sebastians tredje album. Varje gång jag tittar på min profil på lastfm ser jag samma omslag och påminns om varför jag fortfarande älskar popmusik. Nuförtiden spelar jag ofta Happiest Days of My Life för att komma i rätt stämning innnan jag går ut på fredagskvällarna. Gråa dagar drömmer jag om något bättre till tonerna av Burning Hearts och när jag inte längre tror på framtiden blir jag lugnad av White Roses for Blue Girls. Lägg till ett lika fantastiskt debutalbum och det finns mycket mer att berätta om. Varje låt har sin egen historia och en del av dem är mina egna hemligheter. Men jag avslöjar mer än gärna att jag hoppas på att få höra Absolute Zero varje fredagskväll.

Jag är förstås medveten om att det var Michael Grace Jr. som skrev låtarna men utan Andi inget My Favorite och det var hennes otroliga sånginsatser som fick mig att tro på musik så mycket att jag började gå på konserter igen efter en tom period som varade nästan två år (efter en tid med fyra konserter på tjugo månader insåg jag att jag saknat något). Idag den 14 september 2006 konstaterar jag att för precis ett år sedan förlorade jag My Favorite men vann samtidigt Lucky Soul, The Arrogants, Tralala, Like Honey, Katie Goes to Tokyo, Au Revoir Simone och Stars. Att jag lyssnar på alla dessa fina band har jag en liten grupp omöjliga popstjärnor från New York att tacka för. Och även om jag för ett år sedan inte trodde att det var möjligt fick jag senare höra ett band som jag idag beundrar mer än My Favorite. Language of Flowers är världens just nu bästa band och till min stora glädje har jag fått se dem live.

Tre odödliga låtar från Happiest Days of Our Lives:
The Happiest Days of My Life
Burning Hearts
Le Monster

Bästa outgivna låten från My Favorites sista officiella Sverigespelning:
Johnny Nightmare