The Consultants - Hollow-Bodied Evening

En gång i tiden försökte jag pricka in mina favoritband på en geografisk karta. Det var på den tiden jag hade fått för mig att all den bästa musiken kom från UK. Jag kom aldrig så långt på det projektet.

Om jag skulle försöka mig på samma sak idag hade de brittiska öarna lämnats relativt tomma. Language of Flowers och Lucky Soul i all ära men världskartan hade visat många fler röda prickar i amerika och framför allt i New York. Mitt senaste fynd från Brooklyn heter The Consultants.

The Consultants - Hollow-Bodied Evening

Inte ens myspace dåliga ljudkvalitet kan förstöra magin i Calling the Embassy. Synd bara att de lämnat det här meddelandet till oss "the consultants have taken an early retirement".

Minnen av My Favorite

Idag är det ett år sedan världens bästa sångerska lämnade världens då bästa band. Jag blev förstås ledsen när jag läste My Favorites avskedsbrev men det fanns många som tog det värre, mycket värre.

Andrea Vaughn förändrade mitt liv. Hennes My Favorite kom från ingenstans och räddade mitt intresse för popmusik. När jag hörde Le Monster en septemberdag förra året var jag lyckligt ovetande om vad som skulle vänta tio dagar senare och konstaterade att det var den bästa låt jag hört på fem år. Tyvärr fick jag aldrig se My Favorite live och hann inte heller bygga upp en personlig relation till bandmedlemmarna. Att se sitt nya favoritband lägga av alldeles efter man upptäckt dem skulle kunna få vem som helst att bittert ge upp. För mig personligen var det tvärtom ett uppvaknande ur en koma och jag förstod hur otroligt mycket underbar popmusik jag missat de senaste åren.

När The Happiest Days of Our Lives en vecka senare landade i min brevlåda bläddrade jag fascinerat i konvolutet på ett sätt jag inte gjort sen Belle and Sebastians tredje album. Varje gång jag tittar på min profil på lastfm ser jag samma omslag och påminns om varför jag fortfarande älskar popmusik. Nuförtiden spelar jag ofta Happiest Days of My Life för att komma i rätt stämning innnan jag går ut på fredagskvällarna. Gråa dagar drömmer jag om något bättre till tonerna av Burning Hearts och när jag inte längre tror på framtiden blir jag lugnad av White Roses for Blue Girls. Lägg till ett lika fantastiskt debutalbum och det finns mycket mer att berätta om. Varje låt har sin egen historia och en del av dem är mina egna hemligheter. Men jag avslöjar mer än gärna att jag hoppas på att få höra Absolute Zero varje fredagskväll.

Jag är förstås medveten om att det var Michael Grace Jr. som skrev låtarna men utan Andi inget My Favorite och det var hennes otroliga sånginsatser som fick mig att tro på musik så mycket att jag började gå på konserter igen efter en tom period som varade nästan två år (efter en tid med fyra konserter på tjugo månader insåg jag att jag saknat något). Idag den 14 september 2006 konstaterar jag att för precis ett år sedan förlorade jag My Favorite men vann samtidigt Lucky Soul, The Arrogants, Tralala, Like Honey, Katie Goes to Tokyo, Au Revoir Simone och Stars. Att jag lyssnar på alla dessa fina band har jag en liten grupp omöjliga popstjärnor från New York att tacka för. Och även om jag för ett år sedan inte trodde att det var möjligt fick jag senare höra ett band som jag idag beundrar mer än My Favorite. Language of Flowers är världens just nu bästa band och till min stora glädje har jag fått se dem live.

Tre odödliga låtar från Happiest Days of Our Lives:
The Happiest Days of My Life
Burning Hearts
Le Monster

Bästa outgivna låten från My Favorites sista officiella Sverigespelning:
Johnny Nightmare

Myspace will tear us apart

Jag tycker inte om Myspace nu och jag har inte gjort det tidigare heller. Jag tror att det var skivbolaget Service som för någon vecka sedan i ett välformulerat inlägg skrev ned precis vad jag kände och lite till.

Jag kan förstå vad banden och artisterna ser i myspace, ett community för band med direkt kontakt till flera av deras fans. Men jag spelar inte i något band och kommer aldrig att göra det och för mig är myspace bara hemskt. Jag gick igenom mina favoritbands hemsidor. The Essex Green gav upp sin vanliga sida och flyttade in på myspace istället. Hejdå länk till The Late Great Cassiopia. Hejdå möjlighet att få se skivomslagen snyggt bredvid varandra. Visst har de gjort sin myspacesida fin men det hjälper inte. Det finns för mycket jag verkligen hatar med myspace:

1. Jag går in på hemsidan som tillhör ett av mina favoritband. De har slutat uppdatera flera sektioner och hänvisar till deras myspace istället. Jag följer länken och möts av en låt som automatiskt spelas upp med hemskt burkljud. All känsla i låten som spelas i min mediaspelare samtidigt sabbas när det kommer in ett annat ljud som stör. Jag vill inte ha politisk propaganda i min brevlåda. Jag vill inte heller att ett program (eller vad det nu kallas) slumpmässigt ska välja ut en låt som tvingas på mig. Jag vill välja att lyssna själv, när jag känner för det.
2. Utrymmet tillåter att endast fyra låtar läggs upp på sidan. Ofta är mp3-länkarna som fanns på bandens hemsidor kapade så nu finns det ingen möjlighet att få höra låtarna så som de ska låta. Första gången jag hörde Katie Goes to Tokyos Unbelievable var på myspace och det kändes som att den hade potential men den lät verkligen som skit bredvid Until She Breaks. Sedan fick jag höra den på hennes hemsida och då blev jag kär. Efter det väntar jag med att lyssna på nya låtar på myspace, jag vill höra dem så som de ska låta. Det kan tyckas vara dubbelmoral att klaga på den automatiska uppspelningen och sedan hylla samma sak på Katies hemsida men i det senare fallet är kvaliteten lika bra som på skiva och då är det bara att tacka och bocka. Dessutom tillåter Katies sida mig att navigera fritt utan att musiken stängs av eller sätts på helt plötsligt. Föredömligt.
   
3. Myspace är fult. The Essex Green har verkligen ansträngt sig för att få sin sida fin och de har lyckats. Men de flesta band håller sig till en standardmall. Låt oss jämföra bandsida och myspacesida för ett av mina absoluta favoritband, The Arrogants. Bandets hemsida är kärlek. De låter oss ladda ned deras två första EP, de lägger upp texter till låtarna och lägger upp flera exklusiva inspelningar och covers från deras vänner. Myspacesidan verkar mer finnas där som ett nödvändigt ont. Visserligen mjuknar jag betydligt när jag får höra Nobody's Cool take five men det fungerar inte så för alla band.
   
4. Allt ser likadant ut. Det är förstås meningen men det gör också att allt känns estetiskt likriktat. The Snow Fairies hemsida som känns väldigt speciell förvandlas trots ett bra försök till något som försvinner i mängden på myspace. Det gör stor skillnad att mötas av en stor bild på omslaget till Get Married. The Snow Fairies gör en sak för att skilja sig bland allt annat som ser likadant ut på myspace och då glider vi in på nästa punkt.
   
5. Influences och sounds like får det hela att kännas som ett frågeformulär. The Snow Fairies ger de klart bästa svaren. Dessutom stör alla home, browser, search, invite, film, mail, blog etc.
   

Nu undrar ni kanske varför jag överhuvudtaget bryr mig om myspace då jag hatar stället så mycket. Det är väl bara att låta bli att gå in? Tyvärr är det inte så. Alldeles för många band har slutat bry sig om sina hemsidor och hänvsiar oss till myspace istället. Jag förstår om ett band inte orkar uppdatera sina hemsidor, men när de lägger tiden på myspace istället blir jag bedrövad. Titta in på Belle and Sebastians, Lucky Souls, Language of Flowers, Lookers eller Stars hemsida och inse att myspace aldrig kan ersätta en bra bandsida.

Omkörda?

Det kan tyckas lite onödigt att gnälla på konsertscenen i Lund. Framför allt Mejeriet gör ett mycket bra jobb och så länge de fortsätter att boka band som Language of Flowers och Architecture in Helsinki finns det ingen egentlig anledning att klaga. Men nu ser jag att vi går miste om både Mates of State och Sufjan Stevens och det gör mig ledsen. Tittar man på turnéplanerna inser man att det skulle vara svårt att trycka in ytterligare en stad men jag tycker ändå att det är synd att bandbokarna i södra Sverige inte gjort mer för att ta hit dem.

Sufjan Stevens, november
1 Dublin Olympia
2 Manchester Academy
3 London Barbican
5 Gent Voorhuit
7 Barcelona Casino L'Allanca
9 Paris Bataclan
10 Cologne Gloria
11 Amsterdam Paradiso
12 Copenhagen Vega
14 Oslo Sentrum Scene
15 Stockholm Berns
16/17 Reykjavik Frikirkjan Church

Mates of State
10/19/2006 Reykjavik, Iceland Airwaves Festival
10/20/2006 Stockholm, Sweden Debaser
10/21/2006 Berlin, Germany Lido
10/23/2006 Amsterdam, Holland Paradiso
10/24/2006 London, United Kingdom Kings College

Vi får visserligen The Hidden Cameras istället men just Mates of State och Sufjan Stevens var två av mina konserthopp inför den här hösten (av det som var realistiskt alltså, annars skulle jag nog sagt The Arrogants och The Snow Fairies). Åka till Köpenhamn kommer inte på tal eftersom det blir för dyrt. Ändå står sig Lund fortfarande bra som konsertstad i Sverige. Det är ett mycket dåligt betyg åt Malmö, Göteborg, Uppsala och Linköping. I mars nästa år öppnar Debaser i Malmö och kanske kan det innebära att de bra kända banden som KB inte har smak att boka kommer till en stad nära mig.

Nystart!

Till mina fem läsare som tittar in här regelbundet (och alla ni andra också förstås): jag ville ha en ljusblå blogg och var rätt missnöjd med den gröna fula färgen som följde med förra templatet. Nu har jag bytt och är alldeles kär. Jag kanske ändrar texten till svart om det blir för jobbigt att läsa men just nu är jag supernöjd.

Beta blogger är jättebra eftersom kategorisering förenklas så att man kan sortera in sina poster i olika labels mycket smidigt utan att en enda gång behöva gå in i templatkoden. Mycket användarvänligt alltså. Min enda läsarkommentar på den här sidan följde med i flytten, men det gjorde inte min sitemeter. Jag la in den på nytt, numera fullt synlig i sidebaren till höger. Jag hade 350 besökare totalt förut och jag stod nog själv för 25%. Jag ska erkänna att jag är väldigt fäst vid min sitemeter. Jag ser samma sak som ni gör om ni klickar på den. En av mina läsare bor i Lund. Känner du mig och känner jag dig? Skicka gärna ett mail isåfall.

Feels Like Falling in Love heter dagens låt som får förmedla mitt känslotillstånd. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att ni ser den, mp3-länkarna i rubrikerna verkar ha censurerats bort på vägen. Jag ska titta i editorn och se om jag kan fixa så det blir som förut. Vill ni lyssna så hittar ni låten här annars.

En flytt till något bättre?

Jag förstår inte kod. Jag kan göra små ändringar som att ändra länklistan men inte mycket mer. Google beta låter mig ändra färgerna på bloggen från menyer istället för att gå in i templatkoden och ändra. Jag byter och gör det redan ikväll. Alla texter här är sparade på min dator, det värsta som kan hända är att alla mina kommentarer (1) försvinner på vägen. Har jag tur så möts ni av en finare sida imorgon.

best of youtube #01

Meet Lucky Soul. My lips are unhappy withoouuut yooooooooooooooooooooooooooooooooooo-ooouuu oooooo-oo-oh-oooooo!

Overkligt att musik kan låta så här bra. Det finns en svartvit video med stroboskopljus som också är fin men jag tycker sångerskan Ali Howard förtjänar färg.

Hoppas att det finns någon vaken bandbokare som vill boka dem till Sverige i höst. Mina förväntningar på fullängdaren är så höga. Och deras två 7"-singlar gör mig sugen på att skaffa vinylspelare.

(R) (R) (R) (R) (R)

best of youtube #02

Den så kallade "ägaren" till det här klippet vill inte att andra ska lägga upp det på sina bloggar. Gå in på youtube och se det där genom att följa den här länken så att han i sin narcississm kan runka sig själv till sömns ikväll. Det är faktiskt värt det. Får skriva en text till klippet ändå:


Stars - Ageless Beauty live at Amoeba Music, Los Angeles, November 2005.

Bedårande! Amy ser lite nervös ut. Tänk att få växa upp med sådan här musik.

best of youtube #03

Sufjan Stevens (with "The Illinoisemakers") performing The Man of Metropolis Steals Our Hearts live in San Francisco.

We are underground, we are underground, we are underground! Introt är ruskigt likt Broder Daniel och det är så komiskt. Sufjan Stevens kommer till Köpenhamn den 12/11 och till Stockholm den 15/11. Se honom om ni kan!

best of youtube #04

Mates of State - Beautiful Dreamer at Amoeba Records 8/16/06.

Min favoritlåt från Mates of State!

Here's an alibi
We love the voices don't know why
There was a time we lived in truth
Let's bring it back

Slowdive - Machine Gun (Live)

Jag trodde aldrig att jag skulle få se det här. Helt ok ljud också. Det enda jag tidigare sett av medlemmarna i Slowdive är ett par suddiga foton.

Lee's Place, Canada Toronto, 21.05.1994. Kulturarv.

The Charade - Monday Morning

a new day - a new disaster.

Önskar att livet var som en Charadelåt. Och jag är förstås den morgontrötta personen i den här låten.

kilometer mellan oss

Jag tycker att Sibiria är sjukt dåliga men jag passar ändå på att låna rubriken från dem eftersom den är så talande. Ibland är avstånden för stora. En av de bästa personer jag träffat i mitt liv flyttade alldeles för många kilometer ifrån mig. Vi förlorade kontakten. När jag påminns om det gör det ont. Det är så lätt att komma in i de tankebanorna. Hade jag kunnat så hade jag spelat tillbaka hela mitt liv från årskurs sju och framåt. Ändrat på allt.

En annan person jag träffade när jag flyttade ned hit bodde väldigt nära mig. Allt var bra men så plötsligt en dag skiljde det kilometer mellan oss. Fysiska avstånd kan man klara av men inte en känslomässig Berlinmur. Apropå Berlin så vore det intressant att få veta vad som hände med ett par personer därifrån som jag träffade i slutet mina tonår. Jag hade bara behövt ta upp telefonen och ringa men det är inget jag kan ändra på. Då är då och nu är nu. Och i detta nu tittar jag på ett kalendarium som (tillfälligt om inte annat) gör mig sugen på att flytta till Stockholm:

sjunde oktober: the san marinos
fjärde november: the charade

Club King Kong heter tydligen stället. Spelningarna kan bli skitdåliga med kass publik. Eller så kan de bli sådana där kvällar man minns långt, långt senare. Utan hjälp av blogginlägg eller dagböcker. Minnen att bära med sig hela livet. Det hade varit kul att vara där men nu går det inte. Istället får jag nöja mig med att snart somna till The San Marinos - We're Beautiful.

Separation Road

17 dagar kvar...

Bra att den limiterade versionen släpps samtidigt så att man inte känner sig lurad. Anna Ternheim kommer att framföra hela nya skivan live i musikjournalen nu i veckan men jag vill höra studioversionerna först. Calling Love, 17 dagar kvar...

The Shermans - Sad Kind of Life

Bandhistoriken på The Charades hemsida hjälpte mig att upptäcka ytterligare två fantastiska band. Red Sleeping Beauty ger mig allt jag önskar av musik. The Shermans är nästan lika bra. Gemensamt för alla tre banden är att Mikael Matsson spelat i samtliga. Tillsammans med hans blivande fru Ingela på sång och Christer Nilsson på bas levererade de en av 2000-talets finaste skivor. Favoritspåret från Hapiness is Toy Shaped heter Sad Kind of Life och ännu en gång saknar jag ord. Jag vet inte var jag ska börja, som om jag någonsin vetat. Underbar låt, underbar skiva, underbart band.

Los Romeos - Mi Vida Rosa

Ibland är lastfm fantastiskt. I söndags skickade en för mig okänd tjej från Spanien ett meddelande till min shoutbox om att man kan rösta på nya Los Romeos-bilder. Jag hade nästan glömt bort den här fina låten. Oväntat och kul!

Free Loan Investments - Bomb the Bourgeoisie

Idag var jag nere på stan. Tanken var mest att jag skulle boka en tid för klippning imorgon men jag passade på att gå förbi valstugorna på Stortorget också. Jag kunde inte sluta skratta när jag såg att Centerpartiet förlagt sin valstuga till annan adress. Rädda för konkurrens? Jag kunde inte heller låta bli att gå förbi Nya Moderaternas representanter. Det var förstås samma gamla rävar som döljde sig bakom det nya namnet och i det här fallet var det faktiskt en tant som började tala med mig. Hon gav mig ett gäng broschyrer. På en av dem stod det såhär på framsidan:

Ett bättre Sverige.
För alla.

Jag frågade hur det där gick ihop med deras planerade utförsäljning av Universitetssjukhuset i Lund, Sahlgrenska i Göteborg och Karolinska i Stockholm. Fick till svar att det där vet jag inte så mycket om och jag förstår inte riktigt hur de har tänkt. Men titta gärna på det här istället, det är vårt valmanifest!

När jag kom hem låg det en hel hög med fragment av vad som en gång i tiden var vallöften i trappuppgången. Jag förstår om man tröttnat på allt svek men det är snart val och vi bestämmer vår egen framtid. Jag vet vad jag bestämt mig för.

Om ni gillar dagens låt ska ni leta upp If You Leave med samma band.

The Positions - It's Ok, It's Alright

För en vecka sedan postade jag en låt av The Snow Fairies. Ikväll känns det lägligt att rycka en annan mp3-länk från samma samling som Firefly fanns med på. The Positions bidrag till Excellent Onlines excellenta kärlekslåtsamling Flirt överglänser Snow Fairies och det är en av de finaste komplimanger jag kan ge ett softpopband.

Ännu en gång ett tack till Excellent Online som tipsade mig om ett nytt band. Om jag hört The Positions debutalbum Bliss förra året skulle det förmodligen ha varit med bland de tio bäst placerade albumen på årsbästalistan. Det är verkligen så bra.

The Positions - Back to Me

Firefox Ak och Hello Saferide - Lund 11 mars

Lämnar fram min biljett och någon som jobbar på Mejeriet sätter ett pappersband runt min högra handled. Inser att det är fri ålder men man kan inte få allt man önskar sig.
Andrea Kellerman ser så cool ut med sin elgitarr när hon öppnar med City to City. Firefox har utstrålningen, låtarna och rösten för att få vilken publik som helst på fall. Men hon lyckas inte den här gången. Ikväll är det fel på både bandet och publiken och själv väntar jag kanske för mycket på spelningen efter.

Introducing...Hello Saferide:
Have you ever had the feeling no one really knows what you're all about
And when you try to show them
They all have things to do tonight
Tonight (I Thought That You Said Summer Is Going To Take The Pain Away)
Annika Norlins debutalbum var tvåa på min årsbästalista från 2005, men inga siffror i världen kan beskriva vad Hello Saferide betydde för mig i höstas. I en period i mitt liv då jag kände att allt gick fel kom HS från ingenstans och skrev sorgsna låtar som jag tog till mitt hjärta. I Thought That You Said Summer Is Going To Take The Pain Away var en tröst när ingen annan fanns där. Jag fick en skiva med smärtsamt ärliga texter som jag faktiskt kunde tro på. HS skakade om mig redan på första lyssningen. Senast HS var i lund och spelade på Mejeriets lilla scen fanns det en viss nervositet och osäkerhet. En oförutsägbarhet som fick mig att rysa till när jag hörde de första ackorden i Long Lost Penpal.

Sedan dess har mycket förändrats. Jag spelar fortfarande If I Don’t Write This Song, Someone I Love Will Die när jag vill bli glad men har för länge sen lämnat den första förälskelsefasen bakom mig. HS har blivit stor på riktigt. Det är fullt av folk på mejeriet och från det att hon går på scenen visar HS ingen som helst osäkerhet. En bit in i spelningen berättar hon att det är en speciell kväll eftersom en vän till henne är här. Firefox kommer in på scenen och det är omöjligt att inte bli rörd när Annika och Andrea framför Long Lost Penpal tillsammans. Om jag minns rätt så fick vi inga extranummer senast HS var i lund. Ikväll är det en självklarhet. När HS efter andra inklappningen avslutar kvällen med I Don’t Sleep Well så blir jag så glad att jag ger henne en ros som jag tar från blombuketten som står på scenkanten. Hon tar emot den och jag går vidare ut i natten lycklig.

(Ursprungligen postad på min lastfm den 12 mars 2006. Nu tror jag att jag samlat ihop alla gamla texter som jag vill ha med mig hit.)

Like Honey med förband och efterband - Lund 3 september

En ny höst och jag är tillbaka på Mejeriet. Redan på väg uppför verandan möter jag en bekant och känner mig hemma direkt. Glider in genom dörrarna och undrar vad arrangörerna har hittat på. Baren till höger men först inträde. Merchandise på ett annat bord till vänster. Det känns som att det är bord precis överallt. Dessutom mycket folk för att vara en timme efter kassan öppnar. Garderoben är stängd, jag tror att jag är sen och jag är orolig för ordningen banden går på. Kvällens dj är snäll och låter mig ställa min väska innanför hennes bord. Sedan kommer min vän som jag väntat på och allt känns genast bättre. The Lucksmiths vän Fred Astereo går på scenen strax efteråt och jag blir glad eftersom det är precis den spelordningen jag hoppats på. Till en början är jag tveksam men jag mjuknar så småningom. Killen vet hur en slipsten ska dras och det var ett tag sedan jag skrattade på en konsert. När han bjuder på ett par fina låtar mot slutet är det lätt att glömma att han är ett förband till förbandet.

En tjej går förbi mig och säger hej. Jag känner inte igen henne och svarar inte eftersom jag tror hon pratar med någon annan. Hon fortsätter fram mot scenen och jag vaknar ur mina kvällsdrömmar. Jag har förstås sett henne förut. Sandra Svensson spelar orgel och synth i ett av mina svenska favoritband. Jag såg Like Honey i somras på Möllevångsfestivalen i Malmö. Ni kanske inte tror mig när jag skriver det här en regnig och blåsig septemberkväll men det var verkligen en av sommarens finaste dagar. Just därför var det också en av de märkligaste spelningar jag varit på. Det vore synd att säga att det var bra. Inomhuslokalen lämnade en hel del övrigt att önska, ljudet var dåligt och jag funderade på varför i helvete man lägger en spelning klockan 17 en lördagskväll. I publiken satt det kanske 30 personer. Det serverades saft. Jag trodde att jag var på ett barnkalas tills Like Honey började spela. Bandet spelade fel i säkert hälften av låtarna men jag fastnade ändå för två saker. Charmen och sångerskan Johanna Cromnows underbara röst som alltid får mig att lyssna. Jag åkte hem från Malmö väldigt förvirrad och lite besviken den sommardagen. Medan jag tänker tillbaks på den här spelningen går Sandra förbi igen till sitt band och jag räknar tyst för mig själv en, två, tre, fyra, fem personer jag känner igen. Jag får en kort pratstund med Johanna och Sandra innan spelningen. De är på gott humör. Det är jag också. På reklamen för höstens första Emma's House står Lucksmiths först men jag vet att det är LIKE HONEY som ska förgylla min söndagskväll. Det blir nog bra det här, hinner jag tänka innan det är dags att röra sig för att stå näst längst fram.

- Vi ska spela alla våra låtar i kronologisk ordning ikväll, säger Klas. Jag tänker för mig själv att det blir ju rätt många låtar, men vad fint det vore. Och även om Unexpected öppnar spelningen så blir det förstås inte så. Det viskas mellan bandmedlemmarna mellan låtarna och ordningen verkar inte helt bestämd. Jag tror att jag inser vad jag saknade under fredagens konsert, lite utrymme för spontanitet. Johanna verkligen strålar när hon sjunger Airport och resten av bandet ser ut att trivas lika bra. Ljudet är väldigt högt och jag borde ha tagit med mina simproppar men jag vill inte gå bakåt nu. Jag kan inte mycket om musik i tekniska termer men jag vet att jag älskar den här rösten. Like Honey spelar flera nya låtar och det lovar gott inför nya skivan. Särskilt Homesick med Klas på sång låter riktigt bra och har både en härlig melodi och ett driv i låten. Som så många andra låtar. Jag får inte höra mina favoriter For A Reason eller Sad Song men känner mig ändå inte det minsta ledsen. Det är svårt att vara det när inte en endaste låt känns som utfyllnad. Det är svårt att vara besviken när en söndagskväll känns som en fredagskväll.

The Lucksmiths står på scenen 20 minuter senare. De är begåvade men jag tycker också att de är förbannat tråkiga. Ni hatar mig nog för det här uttalandet men efter att Camera-Shy spelats som kanske tionde låt finns det ingen anledning för mig att vara kvar. Jag tar min väska och går ut i natten. På verandan sitter ett kompisgäng med två bekanta. Jag säger hejdå till dem och hejdå till Mejeriet för den här gången. Vänder mig om och vet att jag kommer tillbaka snart. Det här är mitt hem.

Konsertbetyg:
Like Honey 9/10
Fred Astereo 6/10
The Lucksmiths 6/10 (om det är tillåtet sätta betyg på en konsert man inte såg klart)

Setlist Like Honey (med reservation för att halva listan kanske är fel):
Unexpected
November
Airport
Homesick
Telling Lies
(gammal låt)
New York eller Let It Pass
(ny låt som Klas börjar sjunga och Johanna avslutar fint)

Jag kan inte ge er en riktig setlist eftersom jag inte minns men det gör inte så mycket när upplevelsen som helhet är större än de enskilda låtar. Som den bara kan vara på riktigt fina konserter som träffar rätt.

Red Sleeping Beauty - Make Me Smile

Red Sleeping Beauty - bästa svenska bandet någonsin. Vilket förmodligen också betyder världens bästa band.

you always knew how to make me smile

Skypark - Morse Code

Jag minns inte att 90-talet var så här vackert...

Sambassadeur - Lund 1 september

The tambourines are shaking but i don't hear the song
it's my favourite song but i don't like the crowd

Jag kom till blekingska med förhoppningen att få höra Marie och If Rain. Publiken var för en gångs skull tyst under låtarna och det gjorde mig glad. Ändå lyckades jag förstöra gårdagens konsert för mig själv.

Sambassadeur spelade på blekingska en oktoberkväll för två år sedan. Jag verkligen hatade publiken för att de visade bandet så dålig respekt. Varken förr eller senare har en konsert blivit så störigt söndersnackad av folk som mest verkar vara ute för att supa skallen i bitar. Jag kan förstå behovet men det är så onödigt att förstöra för andra. Igår var det mesta som vanligt på blekingska. Det är lite lustigt hur många bekanta jag känner igen där. Det var förstås kul men jag var inte i första hand ute för att uppleva There Is a Light That Never Goes Out. Jag var där för Marie och förhoppningsvis höstens bästa spelning. Förväntningarna fanns där. Det blir lätt så när man välkomnas av Red Sleeping Beautys underbara Stupid Boy. Mycket folk men ändå inga problem att få plats längst fram. Tydligen bryr sig folk bara om sådant när bandet heter Tough Alliance eller Le Sport.

Jag blev förvirrad av att titta på scenen. När Anna Persson och resten av bandet gick upp på scenen räknade jag till en sångerska och fyra ytterligare bandmedlemmar. Jag hade alltid trott att de bara var fyra totalt men igår var trummaskinen utbytt mot en kille som såg ut att ha kul bakom sitt trumset. If Rain inledde spelningen och jag borde ha älskat det. Höstens första konsert och en av mina favoritlåtar öppnade men ändå saknades något. Jag började bli lite nervös för fortsättningen men alla tvivel försvann när publiken tystnade och always waiting for something more to come öppnade kvällens andra låt. New Moon är alltid skön och igår var den så fin när Anna sjöng like i believe in you du-du du-du-du. Claudine från senaste EPn Coastal Affairs avslutade en fantastisk inledning.

Förutsättningarna fanns där med andra ord. Men jag gjorde en så otroligt korkad sak. Bandet hade lagt ut en setlist framför sig. Det är förstås vanligt men låtlistor brukar aldrig vara synliga för publiken. Om ni fungerar likadant som jag förstår ni att jag inte kunde låta bli att tjuvkika. Efter det kändes det inte lika fantastiskt när Anna sa att de skulle spela pop på franska, fast på engelska.

Marie har varit mer än en låt för mig den här sommaren. Textraderna you know we were scientists, every conversation was a test har varit ett stöd varje gång jag tvivlat på mig själv. Det slog mig plötsligt en dag på jobbet i somras, när jag läste acknowledgement i en artikel, vad Sambassadeur menade med do you have the time for me, do you still believe in Pierre and Marie. Paret Curie skulle ha känt sig hedrade. Spelad på blekingska som sjätte låt var Marie inte lika fantastisk som på skivan. Det går nog inte att återskapa samma magi. Kvällens bästa låt är ändå ett tillräckligt gott betyg.

Between the Lines togs emot mycket bra av publiken. Ice and Snow var också en favorit men framfördes inte lika bra. Sedan följde en rätt svag avslutning men det var inget som förstörde spelningen. Det hade kunnat vara en underbar kväll men jag vet inte varför det bara blev "fint". Jag kände faktiskt inte igen Anna till utseendet men det var förstås samma band som jag jag förälskade mig i en vårdag för två år sedan. Nu går Sambassadeur in i studion och det är bara en tidsfråga innan jag faller igen.

7/10

Setlist:
If Rain
New Moon
Claudine
In the Calm
Dead Leaves
Marie
Between the Lines
Ice and Snow
Whatever Season
Kate
One Last Remark