The Tough Alliance - Lund 29 september

Hur i helvete kunde jag köa en timme för två divor som går av scenen efter fyra låtar? Jag visste vad som väntade men var ändå sur på bandet. The Tough Alliance stod på toppen av sin karriär och provocerade oss. Koka Kola Veins var grym, resten var skit.


Ett år senare besöker TTA blekingska för tredje gången. Den här gången får jag inte höra någon säga "världens sämsta liveband" i kön utanför och under kvällen kommer jag att inse att mer än så förändrats sen sist. I dj-båset står två killar som gör sitt bästa för att döda kvällen men de lyckas naturligtvis inte. Lokalen är full, jag likaså när jag står vid baren vid tolvtiden och kommer på att man kanske borde flytta på sig innan spelningen börjar. Det är sjukt mycket folk och jag tränger mig fram till en lucka en meter från scen. När spelningen börjar har jag på något märkligt sätt hamnat längst fram. Jag ser mig som vanligt omkring och konstaterar att stora delar av publiken aldrig varit på popklubb tidigare.

När TTA var på blekingska för ett år sedan var stämningen grym. Igår kändes det mest konstigt. Publiken var inte särskilt musikintresserad och bandet verkade måttligt intresserat. Redan i första låten går ett gäng ekonombrudar som aldrig någonsin intresserat sig för popmusik upp på scenen. Jag kan lova att de inte skulle se skillnad på Eric och Henning och en casting för Idol. Tragikomik på hög nivå. Spelningen bryts efter att TTA kört två och en halv låtar. Jag minns inte vilka. En hel del saker hade säkert kunnat göras annorlunda men kan man inte garantera publikens säkerhet vore det idioti att fortsätta.

Dj-killarna börjar spela igen. En bit in i låten frågar en tjej mig om TTA kommer att gå på igen. Hon ser snäll ut så jag svarar inte att de tagit rökpaus för att sedan köra en timme till och sedan kommer Embassy hit och sedan blir det efterfest i Malmö. Istället säger jag det enda vettiga som finns att säga, TTA kommer inte tillbaka.

Och så är det. TTA är ett internskämt som växt sig lite för stort. Koka Kola Veins betydde mycket en gång i tiden men det är glömt nu. Onehitwonders. Hejdå TTA, jag kommer inte att sakna er.

The Autocollants - Four and a Half

The Autocollants - Four and a Half

Four and a Half är bara 48 sekunder lång men ändå bäst på The Autocollants samling Why Couldn't Things Just Stay the Same. Tycker ni om den här låten så ska ni klicka er vidare till Shelflifes hemsida där man kan ladda ned hela skivan alldeles gratis. Generöst var ordet.

Omkörda!

Utbudet av konserter i Lund/Malmö är mer än tillräckligt för en rejäl överdos pop men ni vet själva hur det är med missbruk, mycket vill ha mer. För ett par veckor sen frågade jag mig själv om Lund var på väg att bli omkört som konsertscen och nu när jag sett Debasers höstprogram har jag ett facit som inte går att argumentera mot. Lund/Malmö klarar inte att matcha Stockholm när det gäller stora band. Vi får se mycket av det som bokas via luger men om det bokas via Svenska Musikklubben gäller det att ha tur med datumen, särskilt då Stockholm alltid tycks vara förstahandsprioriterat.

Language of Flowers första spelning i Sverige var på Debaser i Stockholm (13 januari 2006)
Lucky Souls första spelning i Sverige kommer att vara på Debaser i Stockholm (1 december 2006)

Jag vet att jag låter som en efterbliven femåring som ligger och lipar på rygg på golvet på ica efter att ha blivit nekad godis men det blir lätt så med saker som betyder något för mig. Jag vill väldigt gärna försvara bandbokarna på Mejeriet och blekingska, men den korta versionen är helt enkelt att ingen är verkligt intresserad av att ta hit Lucky Soul. Bittert men sant. För övrigt så har både Mates of State (våren 2005) och Sufjan Stevens (våren 2004) redan spelat i Lund så jag kan förstå om de inte står högst på listan över band/artister att ta hit. Jag måste lära mig upptäcka band i tid.

Men det är fortfarande rätt så onödigt att gnälla på konsertutbudet i Lund. Jag tror ändå inte att Lucky Soul, Mates of State eller Sufjan Stevens ens om de gjorde sina bästa spelningar någonsin skulle vara i närheten av Language of Flowers underbara spelning på Mejeriet den 27 maj i år. Kom tillbaka, jag saknar er!

I still miss you
sometimes I do
sometimes I do

The Sunny Era - Saturn Blue Smoke

The Sunny Era har lagt upp fyra låtar från deras debutalbum Connection Lost på deras hemsida. Den bästa låten hittar man inte där och det vore synd om ni missar den så jag gör både er och bandet en tjänst och lägger upp den här. Saturn Blue Smoke är något så ovanligt som ett låttips från mig med en manlig röst på lead vocal. Då måste det vara något extra! Revolutionen fortsätter imorgon och då tipsar jag om housemixar.

The Sunny Era - Saturn Blue Smoke

Lucky Soul, Debaser Stockholm, December 1

Lucky Soul till Sverige!

Jag är särskilt glad för Psymon som var den som tipsade mig om Ali Howards underbara band. Själv kommer jag inte ha råd att åka till vår huvudstad och det krossar verkligen mitt hjärta för jag skulle mer än gärna byta bort höstens alla konserter mot den här och ni tycker säkert att det är patetiskt att bygga en framtid på en enda konsert och det får ni gärna tycka men då har ni inte förstått någonting alls för det finns band som är värda att ta en kula för och Lucky Soul är ett band att dö för och den här spelningen skulle förändra allt. Allt.

Jag har fått lära mig att killar inte gråter så jag ska försöka att ta mig samman men det är så svårt. Snälla någon, ge mig en dröm att bygga ett liv på. Just give me love.

your covers blown

Free Loan Investments version av Rush Hour (The Shermans) fick mig att fundera på vilka covers jag aldrig tröttnar på. Som ni säkert förstått vid det här laget så gillar jag att göra listor. Den här gången sätts inte placeringar ut, covers ska vara kul. Pretentioner sparas till framtida inlägg.


eva cassidy - over the rainbow
Att inleda den här listan med något annat än Eva Cassidy vore ungefär att som fotbollsfanatiker glömma Dennis Bergkamp. Först köper ni samlingen Songbird. Sedan spelar ni upp det tioende spåret. 03:19 in, så hjärtskärande. Jag skulle kunna fylla hela den här listan med Eva Cassidy utan att en enda låt skulle vara utfyllnad. När ni torkat tårarna fortsätter ni med Fields of Gold och gråter lite till. Sedan Kathy's Song. Eva Cassidy är för oss som tror att musik kan vara något större än Embassy och laptops som hänger sig lagom till extranumren.

the maybellines - this and that by acid house kings
Say Yes If You Love Me är fantastisk men en låt är ingen låt (nä, det där stämmer inte men det såg så snyggt ut när jag skrev det). Det är därför lite ironiskt att det var en cover som fick mig att förstå Acid House Kings storhet. Efter att ha lyssnat lite mer kom jag fram till att jag hittat två pärlor till band, The Maybellines är ytterligare ett fynd som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

sambassadeur - la chanson de prévert by serge gainsbourg
Soundtracket till våren 2005 spelas fortfarande med behållning, med skip track på fjärrkontrollen inom räckhåll. En halv skiva att älska för evigt.

pet shop boys - always on my mind
If I made you feel second best, Im so sorry, I was blind
You were always on my mind
You were always on my mind

Tell me, tell me that your sweet love hasn't died
Give me one more chance to keep you satisfied
Satisfied
Jag kan inte riktigt hela historien bakom den här låten men jag vet att den spelades in av Elvis och att han aldrig gjorde den rättvisa. När jag tänker på Pet Shop Boys tänker jag på två låtar, It's a Sin och Always on My Mind. Det spelas för lite Pet Shop Boys ute på diskoteken.

saint etienne - kiss and make up by the field mice
Vissa personer har bestämt sig för att hata på förhand. Det är ingen idé att försöka resonera med folk som kallar Saint Etienne för "värdelös, hjärndöd euoro som bara funkade för att bruden var het". Deras förlust. Det är ingen tillfällighet att Saint Etienne är det enda bandet från mitten av nittiotalet som jag fortfarande lyssnar på mycket idag. Kiss and Make Up är en lysande cover på The Field Mice sömniga original.

the arrogants - shellshock by new order
Det är ovanligt med bra covers som inte låter precis som originalet. Shellshock i den här versionen låter så mycket The Arrogants att inte ens de mest inbitna New Order-fansen skulle känna igen låten. Vilken tur för mig som beundrar The Arrogants men aldrig riktigt fastnat för New Order!

kathryn williams - hallelujah by leonard the cohen
you don't really care for music, do you?

laura watling - sunday came and went by the castaway stones
Laura Watling kanske är 2000-talets Anmelia Fletcher. För de flesta känns jämförelsen nog korkad men för mig framstår den här och nu som genial.

the shermans - plastic bouquet by tara emely needham
Jag måste verkligen hitta originalet. The Shermans version låter i alla fall som musik att växa upp till i en barnkammare. Det är förstås en komplimang.

belle and sebastian - poupée de cire, poupée de son by france gall
Sorry...Sorry if my French was bad.
Åhh älskade Isobel, du inget att be om ursäkt för. Aldrig någonsin. Se, jag tappar till och med orden när jag talar till dig. Och till skillnad från France Gall kan du sjunga den här låten.

lucksmiths - there is a light that never goes out by the smiths
Alla kommer vi förr eller senare till en tid i livet då vi upptäcker The Smiths. Så även jag. The Smits har dock aldrig varit och kommer inte heller att vara det viktigaste bandet i mitt liv. På samma sätt som jag slutat lyssna på The Cure har jag lagt The Smiths bakom mig.
The Lucksmiths cover påminner mig trots allt om vad jag såg i The Smiths. Inget band kan beskriva en misslyckad utekväll bättre. Och den här versionen ger en ny innebörd till texten. Jag har alltid funderat på om låten handlar om mycket god vän eller en förälskelse.


Hedersomnämnande för att de funkar på ett dansgolv:
blondie - hanging on the telephone by the nerves
supergrass - some girls are bigger than others by the smiths

we are soldiers we have guns - songs that no one will hear

Songs That No One Will Hear

Malin Dahlberg. Ett namn för er. En av världens vackraste röster för mig. Kanske Sveriges mest begåvade musiker.

Laurel Music är Sveriges bästa band. För mig är det omöjligt att skriva en text om Malin utan att samtidigt ta upp Laurel. Har man en enda gång lyssnat på Make Believe förstår man. Det har varit tyst om Laurel länge nu. Mr Angergård på labrador vill inte svara på när Laurel Musics nya skiva ska släppas. Istället pryder han sitt skivbolags startsida med promotion för hans eget band The Legends som är booooooring. Prioriteringar labrador, prioriteringar!

Om det är tyst om Laurel Music så händer det desto mer med we are soldiers we have guns, ett band som från början startades som Malins eget soloprojekt för låtar som inte passade in i hennes andra band Douglas Heart. När man läser bandbeskrivningar framgår det tydligt att Malin är stoltast över we are soldiers we have guns. Tillsammans med Jocke Rosén spelar hon i ett band som blivit något mycket viktigare än en plats för låtarna som blev över.

We are soldiers we have guns skriker inte efter uppmärksamhet. På sin höjd viskar de till oss att de finns från en liten annons i fanzinet ettnollett. Songs that no one will hear finns med på we are soldiers we have gunes nya mini-album To Meet Is Murder som släpps senare i höst. Ni vet nog inte om det, Malin och Jocke, men jag väntar. När man hittat något eller någon som gör livet vackrare släpper man inte taget. Och om ni andra inte tror mig så ber jag er lyssna på pianoversionen av Anchorless. Det är inte retorik den här gången, jag hoppas att ingen blir sur för att jag lägger upp låten för jag vill verkligen att alla som läser below the stars ska höra Anchorless.

we are soliders we have guns - anchorless

Free Loan Investments - Rush Hour by The Shermans

Idag behövde jag lite tid för att se nyktert på tillvaron. Nu fungerar min sitemeter igen och ikväll har jag varit hemma och bestämt musiken själv. Livet är fint, när man försöker.

Free Loan Invesments - Rush Hour by The Shermans

good morning weathershow

good morning joan
did you wake up alone
did you dream you woke up happy
with a phonebook full of names
just forget about mary
she says everything's scary
she got locked inside her skin
get near her, she'll drag you in
i'd call on you if i could
if you were less like me i would
save you from this if i could
if i were less like you, god knows i would (save you from this)
spare us all this shit
but you're all just like me so i quit!
my name is yours
can i sleep on your floor
see, my heroes changed their minds
and i lost my numbers

Fan vad dåligt det var igår. The Legends var tråkiga, musiken värdelös och jag kände mig inte det minsta hemma på bl. Och vad fan har hänt med min lilla sitemeter?

The Feverfew - Goodbye Blue Monday

and you said yourself
that Im falling towards the sun
like I disguise myself
to make you forget Im the one
like this was just a trap i built
and you are just a game i won
and I dont want to run

The Feverfew - Goodbye Blue Monday

Om att bli bedömd för något äkta

Jag har skrivit väldigt lite om annat än musik på den här bloggen. Det har varit ett medvetet val. Det finns redan alldeles för många meningslösa "a day in the life"-bloggar. Idag gör jag ett undantag.

För de flesta handlar livet om att låtsas. Alla vet inte om det men så är det. Socialisering börjar samma dag som ett barn förväntansfullt går till sitt livs första skoldag. Många förstår spelets regler redan då. Andra får betala för naivism långt senare i livet.

Kulturen sätter gränserna. Folk tillåts sällan växa. Det är enklare att sparka än att sträcka ut en hand. Popkulturen är trevlig ibland (som när Friday I'm in Love spelas på popklubben på fredagskvällen som första låt efter att bandet gått av och alla blir glada) men minst lika ofta är den vidrig. Jag kommer ihåg när jag var ny i Lund och besökte indigo för första gången. En främmande kille kom fram till mig och började fråga mig en massa saker. Efter att jag sagt vad jag läste svarade han "du hör nog inte hemma här". Alla är förstås inte like osmidiga men idén att exkludera folk är väldigt utbredd, inom många samhällskulturer. Det räcker förstås inte att vara intresserad av musik för att välkomnas av popkulturen. Man blir bedömd efter vilka band man lyssnar på, hur man klär sig, vilka kompisar man umgås med och fan vet om man inte blir bedömd efter vad man dricker också. Det här låter bittert men alldeles för många personer man möter är idioter. Som folk som på fullständigt allvar tror att en blond tjej inte kan vara intresserad av musik pga hårfärgen. Ett exempel bland många.
Livet är inte ett spel, vi borde ha lämnat gymnasiet bakom oss och jag bryr mig inte om var ni köper era jävla kläder. Raymond & Maria sa det bäst i sin sommarhit för två år sen.
För två fredagar sen träffade jag en eller två personer, det beror på hur man räknar, som fick mig att tro på mänskligheten igen. Det är de små sakerna som betyder något.

All den här texten är en väldigt lång och kanske inte helt logisk introduktion till det jag verkligen ville berätta. Ikväll spelade jag fotboll med mitt korplag (luras inte av benämningen "korp", det är bättre spel än vad ni tror). Vi förlorade med 4-1 men jag minns ändå en händelse från matchen med glädje. För er som inte spelar fotboll själva blir det nog svårt att hänga med. Nåväl, jag var målvakt. Det är en av få saker i livet som jag själv kan erkänna att jag verkligen är mycket bra på, utan att ljuga och utan att behöva vara ödmjuk. Om det inte vore för att jag endast är 166 cm hade jag nog kunnat stå på riktigt. Nu når jag bara upp till sjumannamålen. Tur att det var sjuammanspel på grus med lagom stora mål då. Hursomhelst, om vi ser det från mitt håll slogs ett inlägg från motståndarna på min högra sida mot min vänstra sida. Bollen går i en perfekt bana till en omarkerad spelare som står kanske sex meter ut från kortlinjen i höjd med min vänstra stolpe. Medan inlägget slås rör jag mig från mitten av målet mot min vänstra stolpe. Högsta prioritet är första stolpen eftersom det är mest sannolikt att bollen hamnar där och eftersom det är det hörnet jag måste stänga. Killen som nickar siktar istället perfekt mot mitt högra hörn och det är ett givet mål. Jag står på fel fot och är som sagt på väg åt vänster. Ser bollen flyga förbi högt åt höger och kastar mig desperat efter den (fråga mig inte hur den rörelsen är möjlig när jag egentligen står på fel fot). Får en hand på bollen i höjd med ribban i mitten av målet och ser den sedan gå ut till hörna. En sjuk och omöjlig räddning. Sådant man ser mycket sällan. Jag får beröm av alla medspelare. Uppriktigt beröm och inget som sägs av inställsamhet. För några sekunder är livet perfekt. I andra halvlek hör jag en frusterad motspelare säga "det går ju inte" efter en annan bra räddning och han syftar förstås på att det inte går att göra mål. Mycket smickrande.

Varför berättar jag nu detta? Jo, det är så att jag önskar att livet vore så okomplicerat som en perfekt sekvens i en fotbollsmatch. Eller som vilken fotbollsmatch som helst. På planen är vi alla lika och man bedöms efter vad man presterar. Elitism existerar inte så länge alla kämpar mot samma mål. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. Det enda som betyder något är det som verkligen spelar roll. Inte vilka kläder man bär eller vilka band man lyssnar på.

Jag hittar ingen låt som fångar känslan perfekt. The Arrogants - Nobody's Cool får duga.

A Tribute to Linn

För en månad sedan hade jag inte gråtit om någon stulit Anna Ternheims piano. Jag gick faktiskt så långt att jag önskade att hon gav bort det till någon mer begåvad. Jag hade hört Girl Laying Down i en stream från radio och var oerhört besviken.

Idag är det där tankar som hör hemma på Weathershows privata museum för tokiga upptåg. Som om Anna Ternheim skulle sluta skriva fina melodier bara för att jag kände mig bitter en kväll. Skivan låg redan klar och den enda som tvivlade var jag. Separation Road har anlänt och Anna Ternheim stjäl mitt hjärta. Ett piano och en röst. Det låter bra på skiva och det kommer att låta ännu bättre på en scen. Mest av allt har jag väntat på Calling Love, en poplåt som enligt låtskrivaren själv "ska låta som att man har vinden i håret".

Ändå är det en annan låt som får de sista murarna att rasa. Det är något med sättet hon sjunger på som trollbinder mig. A Tribute to Linn är Anna Ternheims vackraste sång. Så här långt.

Välkommen tillbaks till den stora scenen, Anna. Idag är en bra dag. Jag har mycket mer att berätta om den här skivan men det får vi ta en annan gång.

Jag vågar inte lägga upp låten som mp3 eftersom skivan ges ut av Universal Sweden. Givetvis har jag lyssnat på en nedladdad skiva. Moralpredikningar undanbedes. Jag äger redan tre skivor med Anna Ternheim och en fjärde är på väg.

2000-talets bästa skivor

En bra skiva är en bra skiva. Här görs ingen skillnad mellan album, EP och EP-samlingar. Enda kravet är att låtarna på skivan ska vara från 2000-talet. Favoritlåtar från respektive skiva i kursivt.


01 Language of Flowers - Songs About You
Shelflife Records, 2004
Where You Belong, If It's Not You, Who You're With, I Don't Care at All, Tara Mascara, Leaving, Summer's Been and Gone, Songs About You, Botanic Gardens, She's Gone Away

02 Laurel Music - This Night and the Next
Labrador Records, 2004
No One Wants Forever #2, Dreams and Lies, No One Wants Forever #1, Make Believe, Into the Blue, The Way Love Goes, Disappear

03 My Favorite - Happiest Days of Our Lives
Double Agent Records, 2003
The Happiest Days of My Life, Le Monster, Burning Hearts, White Roses for Blue Girls, Badge (Grace Under Pressure), The Suburbs Are Killing Us

04 The Arrogants - Your Simple Beauty EP
Shelflife Records, 2000
Lovesick, Lovesick (trashy live acoustic version), Nothing Good Will Ever Come of This, Let you Down, Costa Rica

05 The Snow Fairies - Feel You Up
Red Square Records, 2003
Tounge-Tied, Summer in Japan, Lovers in the Countryside, April Showers, December Love

06 Katie Goes to Tokyo - Katie Goes to Tokyo
Tap Your Feet, 2006
Until She Breaks, The Girl Who Ruined Your World, Unbelievable, Contemplation's Over, If It's Alright, Moving from This Town

07 Brittle Stars - Brittle Stars
Shelflife Records, 2000
Four Words, This Trip, Tripping Me Up, Afloat, You Went in Phases

08 The Shermans - Hapiness Is Toy Shaped
Shelflife Records, 2001
Sad Kind of Life, Falling Out of Love, Cindy Sherman, The Umbrella Song

09 Hello Saferide - Introducing...
Razzia Records, 2005
I Thought You Said Summer Is Going to Take the Pain Away, Long Lost Penpal, San Fransisco, I Don't Sleep Well, If I Don't Write This Song Someone I Love Will Die

10 The Essex Green - The Long Goodbye
Merge Records, 2003
The Late Great Cassiopia, Chartiers, Southern States, Lazymay


Fler favoriter:
Tralala - Tralala (2005), The Knife - Deep Cuts (2003), Stars - Set Yourself on Fire (2004), The Consultants - Work from Home (2005), Belle and Sebastian - Fold Your Hand Child, You Walk Like A Peasent (2000), Mates of State - Bring It Back (2006), Anna Ternheim - Somebody Outside (2004).

2000-talets bästa låtar

Aldrig någonsin har det gjorts så mycket bra musik som under 2000-talet. Idag postar jag en lista med mina 50 favoritlåtar. Sju år koncentrerat till tre timmar. Jag begränsade mig till högst tre låtar per band för att visa lite mer bredd. Om någon undrar så hade även I Don't Care at All, Don't You See, You're the One, Summer's Been and Gone, Leaving och Tara Mascara varit givna på en top50 utan restriktioner. Jag är medveten om att det finns många pärlor som jag inte upptäckt ännu men vill också säga att det finns betydligt fler band band och artister som jag varken glömt eller "glömt". För vissa av er är allt på listan bekant. För andra är det här en ingång till en ny värld.

Läser ni Below the Stars hoppas jag att ni läser den här listan och kollar upp låtarna. För det här är musiken jag älskar. Det här är mina favoritbands songs about you.


01 where you belong – language of flowers
02 if it’s not you – language of flowers
03 the happiest days of my life – my favorite
04 ageless beauty – stars
05 listen now – the knife
06 the late great cassiopia – the essex green
07 lovesick – the arrogants
08 marie - sambassadeur
09 lips are unhappy – lucky soul
10 le monster – my favorite
11 down and out and away – strip squad
12 no one wants forever #2 – laurel music
13 dreams and lies – laurel music
13 who you’re with – language of flowers
14 call me a.s.a.p. – wilson hospital
15 there’s too much love – belle and sebastian
16 heartbeats – the knife
17 burning hearts – my favorite
18 sad kind of life – the shermans
19 mica – mew
20 if rain – sambassadeur
21 beautiful dreamer – mates of state
22 your ex-lover is dead - stars
23 my song to you - the charade
24 the places you’ll call home – the ladybug transistor
25 tounge-tied – the snow fairies
26 four words – brittle stars
27 for a reason – like honey
28 the distance between us – the arrogants
29 seems fine – the concretes
30 come on! feel the illinoise – sufjan stevens
31 hope and anchor – looker
32 another sunny day – belle and sebastian
33 the great unwanted – lucky soul
34 shoreline – broder daniel
35 all fired up – tralala
36 wishbone – architecture in helsinki
37 say yes if you love me – acid house kings
38 good morning joan– the cardigans
39 catherine – fibi frap
40 my secret – anna ternheim
41 it hurts to see you dance so well – the pipettes
42 this is the year – marit bergman
43 obstacle 1 – interpol
44 people – sophie zelmani
45 can’t stand me now – the libertines
46 first of the gang – morrisssey
47 take me out – franz ferdinand
48 forever lost – the magic numbers
49 mental – pipas
50 nothing on tv- majestic 12

The Consultants - Hollow-Bodied Evening

En gång i tiden försökte jag pricka in mina favoritband på en geografisk karta. Det var på den tiden jag hade fått för mig att all den bästa musiken kom från UK. Jag kom aldrig så långt på det projektet.

Om jag skulle försöka mig på samma sak idag hade de brittiska öarna lämnats relativt tomma. Language of Flowers och Lucky Soul i all ära men världskartan hade visat många fler röda prickar i amerika och framför allt i New York. Mitt senaste fynd från Brooklyn heter The Consultants.

The Consultants - Hollow-Bodied Evening

Inte ens myspace dåliga ljudkvalitet kan förstöra magin i Calling the Embassy. Synd bara att de lämnat det här meddelandet till oss "the consultants have taken an early retirement".

Minnen av My Favorite

Idag är det ett år sedan världens bästa sångerska lämnade världens då bästa band. Jag blev förstås ledsen när jag läste My Favorites avskedsbrev men det fanns många som tog det värre, mycket värre.

Andrea Vaughn förändrade mitt liv. Hennes My Favorite kom från ingenstans och räddade mitt intresse för popmusik. När jag hörde Le Monster en septemberdag förra året var jag lyckligt ovetande om vad som skulle vänta tio dagar senare och konstaterade att det var den bästa låt jag hört på fem år. Tyvärr fick jag aldrig se My Favorite live och hann inte heller bygga upp en personlig relation till bandmedlemmarna. Att se sitt nya favoritband lägga av alldeles efter man upptäckt dem skulle kunna få vem som helst att bittert ge upp. För mig personligen var det tvärtom ett uppvaknande ur en koma och jag förstod hur otroligt mycket underbar popmusik jag missat de senaste åren.

När The Happiest Days of Our Lives en vecka senare landade i min brevlåda bläddrade jag fascinerat i konvolutet på ett sätt jag inte gjort sen Belle and Sebastians tredje album. Varje gång jag tittar på min profil på lastfm ser jag samma omslag och påminns om varför jag fortfarande älskar popmusik. Nuförtiden spelar jag ofta Happiest Days of My Life för att komma i rätt stämning innnan jag går ut på fredagskvällarna. Gråa dagar drömmer jag om något bättre till tonerna av Burning Hearts och när jag inte längre tror på framtiden blir jag lugnad av White Roses for Blue Girls. Lägg till ett lika fantastiskt debutalbum och det finns mycket mer att berätta om. Varje låt har sin egen historia och en del av dem är mina egna hemligheter. Men jag avslöjar mer än gärna att jag hoppas på att få höra Absolute Zero varje fredagskväll.

Jag är förstås medveten om att det var Michael Grace Jr. som skrev låtarna men utan Andi inget My Favorite och det var hennes otroliga sånginsatser som fick mig att tro på musik så mycket att jag började gå på konserter igen efter en tom period som varade nästan två år (efter en tid med fyra konserter på tjugo månader insåg jag att jag saknat något). Idag den 14 september 2006 konstaterar jag att för precis ett år sedan förlorade jag My Favorite men vann samtidigt Lucky Soul, The Arrogants, Tralala, Like Honey, Katie Goes to Tokyo, Au Revoir Simone och Stars. Att jag lyssnar på alla dessa fina band har jag en liten grupp omöjliga popstjärnor från New York att tacka för. Och även om jag för ett år sedan inte trodde att det var möjligt fick jag senare höra ett band som jag idag beundrar mer än My Favorite. Language of Flowers är världens just nu bästa band och till min stora glädje har jag fått se dem live.

Tre odödliga låtar från Happiest Days of Our Lives:
The Happiest Days of My Life
Burning Hearts
Le Monster

Bästa outgivna låten från My Favorites sista officiella Sverigespelning:
Johnny Nightmare

Myspace will tear us apart

Jag tycker inte om Myspace nu och jag har inte gjort det tidigare heller. Jag tror att det var skivbolaget Service som för någon vecka sedan i ett välformulerat inlägg skrev ned precis vad jag kände och lite till.

Jag kan förstå vad banden och artisterna ser i myspace, ett community för band med direkt kontakt till flera av deras fans. Men jag spelar inte i något band och kommer aldrig att göra det och för mig är myspace bara hemskt. Jag gick igenom mina favoritbands hemsidor. The Essex Green gav upp sin vanliga sida och flyttade in på myspace istället. Hejdå länk till The Late Great Cassiopia. Hejdå möjlighet att få se skivomslagen snyggt bredvid varandra. Visst har de gjort sin myspacesida fin men det hjälper inte. Det finns för mycket jag verkligen hatar med myspace:

1. Jag går in på hemsidan som tillhör ett av mina favoritband. De har slutat uppdatera flera sektioner och hänvisar till deras myspace istället. Jag följer länken och möts av en låt som automatiskt spelas upp med hemskt burkljud. All känsla i låten som spelas i min mediaspelare samtidigt sabbas när det kommer in ett annat ljud som stör. Jag vill inte ha politisk propaganda i min brevlåda. Jag vill inte heller att ett program (eller vad det nu kallas) slumpmässigt ska välja ut en låt som tvingas på mig. Jag vill välja att lyssna själv, när jag känner för det.
2. Utrymmet tillåter att endast fyra låtar läggs upp på sidan. Ofta är mp3-länkarna som fanns på bandens hemsidor kapade så nu finns det ingen möjlighet att få höra låtarna så som de ska låta. Första gången jag hörde Katie Goes to Tokyos Unbelievable var på myspace och det kändes som att den hade potential men den lät verkligen som skit bredvid Until She Breaks. Sedan fick jag höra den på hennes hemsida och då blev jag kär. Efter det väntar jag med att lyssna på nya låtar på myspace, jag vill höra dem så som de ska låta. Det kan tyckas vara dubbelmoral att klaga på den automatiska uppspelningen och sedan hylla samma sak på Katies hemsida men i det senare fallet är kvaliteten lika bra som på skiva och då är det bara att tacka och bocka. Dessutom tillåter Katies sida mig att navigera fritt utan att musiken stängs av eller sätts på helt plötsligt. Föredömligt.
   
3. Myspace är fult. The Essex Green har verkligen ansträngt sig för att få sin sida fin och de har lyckats. Men de flesta band håller sig till en standardmall. Låt oss jämföra bandsida och myspacesida för ett av mina absoluta favoritband, The Arrogants. Bandets hemsida är kärlek. De låter oss ladda ned deras två första EP, de lägger upp texter till låtarna och lägger upp flera exklusiva inspelningar och covers från deras vänner. Myspacesidan verkar mer finnas där som ett nödvändigt ont. Visserligen mjuknar jag betydligt när jag får höra Nobody's Cool take five men det fungerar inte så för alla band.
   
4. Allt ser likadant ut. Det är förstås meningen men det gör också att allt känns estetiskt likriktat. The Snow Fairies hemsida som känns väldigt speciell förvandlas trots ett bra försök till något som försvinner i mängden på myspace. Det gör stor skillnad att mötas av en stor bild på omslaget till Get Married. The Snow Fairies gör en sak för att skilja sig bland allt annat som ser likadant ut på myspace och då glider vi in på nästa punkt.
   
5. Influences och sounds like får det hela att kännas som ett frågeformulär. The Snow Fairies ger de klart bästa svaren. Dessutom stör alla home, browser, search, invite, film, mail, blog etc.
   

Nu undrar ni kanske varför jag överhuvudtaget bryr mig om myspace då jag hatar stället så mycket. Det är väl bara att låta bli att gå in? Tyvärr är det inte så. Alldeles för många band har slutat bry sig om sina hemsidor och hänvsiar oss till myspace istället. Jag förstår om ett band inte orkar uppdatera sina hemsidor, men när de lägger tiden på myspace istället blir jag bedrövad. Titta in på Belle and Sebastians, Lucky Souls, Language of Flowers, Lookers eller Stars hemsida och inse att myspace aldrig kan ersätta en bra bandsida.

Omkörda?

Det kan tyckas lite onödigt att gnälla på konsertscenen i Lund. Framför allt Mejeriet gör ett mycket bra jobb och så länge de fortsätter att boka band som Language of Flowers och Architecture in Helsinki finns det ingen egentlig anledning att klaga. Men nu ser jag att vi går miste om både Mates of State och Sufjan Stevens och det gör mig ledsen. Tittar man på turnéplanerna inser man att det skulle vara svårt att trycka in ytterligare en stad men jag tycker ändå att det är synd att bandbokarna i södra Sverige inte gjort mer för att ta hit dem.

Sufjan Stevens, november
1 Dublin Olympia
2 Manchester Academy
3 London Barbican
5 Gent Voorhuit
7 Barcelona Casino L'Allanca
9 Paris Bataclan
10 Cologne Gloria
11 Amsterdam Paradiso
12 Copenhagen Vega
14 Oslo Sentrum Scene
15 Stockholm Berns
16/17 Reykjavik Frikirkjan Church

Mates of State
10/19/2006 Reykjavik, Iceland Airwaves Festival
10/20/2006 Stockholm, Sweden Debaser
10/21/2006 Berlin, Germany Lido
10/23/2006 Amsterdam, Holland Paradiso
10/24/2006 London, United Kingdom Kings College

Vi får visserligen The Hidden Cameras istället men just Mates of State och Sufjan Stevens var två av mina konserthopp inför den här hösten (av det som var realistiskt alltså, annars skulle jag nog sagt The Arrogants och The Snow Fairies). Åka till Köpenhamn kommer inte på tal eftersom det blir för dyrt. Ändå står sig Lund fortfarande bra som konsertstad i Sverige. Det är ett mycket dåligt betyg åt Malmö, Göteborg, Uppsala och Linköping. I mars nästa år öppnar Debaser i Malmö och kanske kan det innebära att de bra kända banden som KB inte har smak att boka kommer till en stad nära mig.

Nystart!

Till mina fem läsare som tittar in här regelbundet (och alla ni andra också förstås): jag ville ha en ljusblå blogg och var rätt missnöjd med den gröna fula färgen som följde med förra templatet. Nu har jag bytt och är alldeles kär. Jag kanske ändrar texten till svart om det blir för jobbigt att läsa men just nu är jag supernöjd.

Beta blogger är jättebra eftersom kategorisering förenklas så att man kan sortera in sina poster i olika labels mycket smidigt utan att en enda gång behöva gå in i templatkoden. Mycket användarvänligt alltså. Min enda läsarkommentar på den här sidan följde med i flytten, men det gjorde inte min sitemeter. Jag la in den på nytt, numera fullt synlig i sidebaren till höger. Jag hade 350 besökare totalt förut och jag stod nog själv för 25%. Jag ska erkänna att jag är väldigt fäst vid min sitemeter. Jag ser samma sak som ni gör om ni klickar på den. En av mina läsare bor i Lund. Känner du mig och känner jag dig? Skicka gärna ett mail isåfall.

Feels Like Falling in Love heter dagens låt som får förmedla mitt känslotillstånd. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att ni ser den, mp3-länkarna i rubrikerna verkar ha censurerats bort på vägen. Jag ska titta i editorn och se om jag kan fixa så det blir som förut. Vill ni lyssna så hittar ni låten här annars.

En flytt till något bättre?

Jag förstår inte kod. Jag kan göra små ändringar som att ändra länklistan men inte mycket mer. Google beta låter mig ändra färgerna på bloggen från menyer istället för att gå in i templatkoden och ändra. Jag byter och gör det redan ikväll. Alla texter här är sparade på min dator, det värsta som kan hända är att alla mina kommentarer (1) försvinner på vägen. Har jag tur så möts ni av en finare sida imorgon.

best of youtube #01

Meet Lucky Soul. My lips are unhappy withoouuut yooooooooooooooooooooooooooooooooooo-ooouuu oooooo-oo-oh-oooooo!

Overkligt att musik kan låta så här bra. Det finns en svartvit video med stroboskopljus som också är fin men jag tycker sångerskan Ali Howard förtjänar färg.

Hoppas att det finns någon vaken bandbokare som vill boka dem till Sverige i höst. Mina förväntningar på fullängdaren är så höga. Och deras två 7"-singlar gör mig sugen på att skaffa vinylspelare.

(R) (R) (R) (R) (R)

best of youtube #02

Den så kallade "ägaren" till det här klippet vill inte att andra ska lägga upp det på sina bloggar. Gå in på youtube och se det där genom att följa den här länken så att han i sin narcississm kan runka sig själv till sömns ikväll. Det är faktiskt värt det. Får skriva en text till klippet ändå:


Stars - Ageless Beauty live at Amoeba Music, Los Angeles, November 2005.

Bedårande! Amy ser lite nervös ut. Tänk att få växa upp med sådan här musik.

best of youtube #03

Sufjan Stevens (with "The Illinoisemakers") performing The Man of Metropolis Steals Our Hearts live in San Francisco.

We are underground, we are underground, we are underground! Introt är ruskigt likt Broder Daniel och det är så komiskt. Sufjan Stevens kommer till Köpenhamn den 12/11 och till Stockholm den 15/11. Se honom om ni kan!